Kunskapsrörelsen orsakade stora problem inom det socialdemokratiska partiet. Å ena sidan fanns en kompetent, ideologiskt stark och mycket aktiv grupp skolmänniskor som formats runt det stora reformarbetet efter 1946 års skolkommission och i arbetet med genomförandet av grundskolan som landade i grundskolans första läroplan 1962. De var radikala visionärer, som visserligen såg att grundskolan var en framgång, men att den trots allt blev något av en urvattnad kompromiss. De hade velat gå längre.
Å andra sidan fanns de mindre visionära, som helhjärtat stödde grundskolereformerna, men som mer betonade kunskap, utbildning och kvalificerade positioner i samhället som ett hägrande mål även för arbetarklassens barn, det som borgarklassen haft monopol på med sitt orättvisa skol- och utbildningssystem. Genom att alla fick chansen till utbildning skulle skillnader utjämnas och samhället på sikt demokratiseras. Grundskolan såg de som en rimlig kompromiss.
Båda grupperna hade alltså som mål att skolan skulle demokratisera samhället men olika syn på hur skolan bäst skulle fylla denna uppgift.
Det fanns ända sedan August Palms dagar en djup motsättning inom arbetarrörelsen mellan å ena sidan den liberala klassöverbryggande linjen och en mer idealistiskt revolutionär klasskampslinje i kultur- och utbildningsfrågorna. Skiljelinjen gick ofta mellan högt och lågt, elit och massa, finkultur och skräpkultur. Ofta framstod det som en strid mellan akademiskt utbildade ledare och gräsrötterna.
En sådan strid handlade om folkbildningens inriktning. Socialdemokraten och nykterhetskämpen Oscar Olsson var 1899–1902 aktiv som lärare inom IOGT efter engelskt mönster, en tidig form av vuxenutbildning. Valfrid Palmgren var en annan bildningsradikal, en kvinna på den borgerliga kanten. Bland annat startades 1911 på hennes initiativ Stockholms barn- och ungdomsbibliotek, det första i sitt slag i Sverige.
Oscar Olsson och Valfrid Palmgren slog sina kloka, men ganska olika, huvuden ihop och kom överens om en studieform som så småningom banade väg för explosionen av de så kallade studiecirklarna, som sedan dess varit en viktig del i svensk kultur- och folkbildning.
Emot dessa enhetssträvanden stod den då mäktige Johan Lindström Saxon med sin tidning Såningsmannen. Han var en idealistisk vänsterradikal skribent under signaturen Saxon med starka band till hembygden i Närke. Han hade till exempel varit redaktionssekreterare under den vänsterradikale Axel Danielsson 1890–91 på tidningen Arbetet i Malmö. Därutöver var han organiserad vegetarian, fredskämpe, vis- och skillingtrycksdiktare och en riktig hetsporre. Bortträngd från tidningen Jämtlandsposten blev han efter att ha smädat chefredaktören, den (homosexuelle) liberale riksdagsmannen Victor Hugo Wickström, som ”pomaderad, parfymerad, slickad, ring-, berlock- och armbandsprydd som ett behagsjukt fruntimmer”. Även Strindberg hade tidigare nidporträtterat Wickström som en feminin homosexuell i novellen ”Les pervers i samlingen Vivisections” (1894).
Under de revolutionära åren kring 1920, efter splittringen av det Socialdemokratiska arbetarepartiet fick Saxons idealistiska klasskampslinje och hans syn på litteratur en hemvist hos utbrytarna i Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV) som senare blev Sveriges kommunistiska parti (SKP).
Det var nog en släng av de här gamla motsättningarna som åter tittade fram på 70-talet i Socialdemokraterna och Vänsterpartiet (som då hette VPK).
Genom alla år har det ändå varit slående hur de politiska partierna – från höger till vänster – ofta kunnat enas i kultur- och utbildningsfrågor. När man byggde nationen låg det nära till hands för både borgerligheten och arbetarrörelsen att försöka se kulturen som en socialt sammanhållande kraft.
Det fanns, ja finns fortfarande, en annan kluvenhet i synen på folkbildningen, som också har sina rötter i den tidiga arbetarrörelsen och delvis överlappar den ovan relaterade klyftan i kultur- och utbildningsfrågor. Göte Rudvall, idag 88 år, som jag fick kontakt med i samband med mina efterforskningar om de socialdemokratiska motsättningarna förklarar i ett långt brev att det inom arbetarrörelsen också …
finns två olika slags folkbildningsideal! Det ena utgår ifrån att professorer och andra akademiska lärare går ut till folket genom föredrag och på annat sätt för att ovanifrån upplysa människor (föreläsningsföreningarna). Det är vällovliga insatser men inte tillräckliga för att få ett aktivt folk, modigt att förbättra sina levnadsvillkor. Det andra folkbildningsidealet är studiecirkelidealet, som ’Olsson med skägget’ introducerade i Sverige i början av 1900-talet. … Det är enligt min mening den mest genuina folkbildningen, där deltagarna oberoende av bakgrund och förkunskaper får vara med i skapandet av kunskap som är användbar både i det privata livet och i livet som samhällsmedborgare.
Det här är högintressant. Denna konflikt fanns mellan liberaler och socialister i den tidiga arbetarrörelsen, där Oscar Olsson stod för den enligt Rudvall ”mest genuina folkbildningen” (studiecirkelsmodellen), mot liberalerna (den ”engelska modellen”, föreläsningsföreningarna m m.). Därför blir Olssons med skägget överenskommelse med liberalen Valfrid Palmgren om just studiecirkelmodellen särskilt intressant. Socialister och liberaler förenades då i en gemensam modell för folkbildningen, men det var aldrig frågan om att fördöma någon form, endast att också få ett erkännande av studiecirkelformen som en legitim studieform.
Det är lätt att här se likheten med 70-talets motsättning mellan förespråkare för ”katederundervisning” respektive ”elevaktiva arbetssätt”. Men här kunde man aldrig enas, vilket kanske är en delförklaring till dagens skolelände.
Striderna om skolfrågorna inom arbetarrörelsen (i vid mening) har förstås haft stor betydelse för vilken inriktning den allmänna skolan fått efter andra världskriget. Dessa interna strider – med tyngdpunkten på 80- och 90-talen – har skildrats ingående i boken Daks – Föreningen för en demokratiserande och aktiverande skola av Åke Isling, som utkom 1997. Resten av detta kapitel är min syntes av egna lärospån och vad som framkommer i denna synnerligen informativa bok.
När kunskapsrörelsen dök upp 1979 blev problemen akuta inom det socialdemokratiska partiet. Bland gräsrötterna hade de allra flesta börjat förstå att samhället inte kunde ”revolutioneras” via skolan, man kan nog inte komma mycket längre än man gjorde med LGR 69. Allt nytt hokus pokus begrep man sig knappast på. Skolan skall ge alla barn lika chanser till kunskap, vilket skapas med bra standard på lärare, lokaler, läromedel och omsorg. Krångligare ska det inte behöva vara. Det här var i all enkelhet kunskapsrörelsens ståndpunkt. Nu mullrade det i partiet, många instämde i kritiken från kunskapsrörelsen.
Bland partiets skolproffs däremot hade avancerade revolutionära idéer slagit rot, med vilka nya solidariska, harmoniska och jämlikhetstänkande människor skulle danas. På så sätt skulle skolan bli en spjutspets mot och en murbräcka för ett jämlikt och socialistiskt samhälle. En vacker tanke måhända, men föga realistisk.
Efter den borgerliga valförlusten 1982 ville regeringen Palme II göra en kursändring i skolfrågan. Lena Hjelm-Wallén var utbildningsminister till 1985, men 1982 fråntogs hon ansvaret för just skolan av Olof Palme. Istället utsågs Bengt Göransson till kultur- och skolminister, vilket var en tydlig markering att en kursändring var att vänta. Palme uttryckte kursändringen i allmänna ordalag i regeringsförklaringen 1982 på följande sätt:
Regeringen anser det självklart att alla människor måste få kunskaper för att behärska och påverka både de egna levnadsbetingelserna och utvecklingen i samhället. Barn och ungdomar är i skolan för att lära och utvecklas. Kunskap blir allt viktigare ju mer komplicerat samhällsliv och teknik blir. Därför får tillgång till kunskap inte vara ett privilegium för en avgränsad krets. Detta måste vara en utgångspunkt för utbildningspolitiken.
Åke Isling beskriver kursändringen på följande sätt:
Det är inte minst i politiska sammanhang på hög nivå, svårt att genomskåda vad som sker genom det som synes ske. Men så här i efterhand torde man ändå med fog kunna påstå att omläggningen av den socialdemokratiska skolpolitiken skedde inte bara med statsminister Olof Palmes goda minne utan efter hans direktiv. Bengt Göransson utsågs till skolminister med den bakom kulisserna givna rollen att tvätta bort ”flum”-stämpeln från den skola som reformerats fram med främst socialdemokraterna som pådrivare. Att den utsedde sedan kreerade rollen utan motstånd och i vissa stycken med övertygelse torde dock kunna konstateras.
Palme II-regeringen bröt alltså med sina egna partikamrater i Skolöverstyrelsen, på länsskolnämnder, på de pedagogiska institutionerna och ute i kommunerna. Dessa skolsossar utgjorde dock en stark administrativ och inte minst informell politisk kraft genom de omfattande resurser deras nyckelpositioner gav dem. De motarbetade effektivt Palme II-regeringens nya skolpolitik. De såg det som att regeringen vek sig för en borgerlig politik och svek den radikala utveckling som satts igång med Sia-reformen och LGR 80.
En kärngrupp bland dessa socialdemokratiska skolradikaler hade formats runt Börje Forsberg redan i slutet av 70-talet och börjat diskutera fram ett antal grundläggande teser för en socialistisk (senare ”demokratisk”) skola. Åke Isling skriver:
Forsberg hävdade att SAP lagt sig platt i striden om hur den nya skolan skulle utvecklas och övervägde rent av att som protest lämna partiet (han hade en förebild i hustrun Ruth Forsberg som gått över till VPK). Han valde emellertid att, trots missräkningar, se vad som kunde göras inom partiet, och det ville han pröva tillsammans med Göte Rudvall, Nils Westberg och mig.
Göte Rudvall var tidigare metodiklektor i historia vid Malmö Lärarhögskola och nu studierektor vid skolutvecklingsavdelningen. Nils Westberg hade varit yrkesskolerektor i Norrköping och utbildningschef inom Landstinget. Nu var han skoldirektör i Västervik. Åke Isling har redan presenterats.
1981 var Börje Forsberg sjukskriven och hade av Stockholms stad fått en deltidstjänst i hemmet för att utarbeta grupparbetsmaterial. Under hans sjukdomstid samlades gruppen hemma hos honom och spikade ”fem teser” för grundskolans fortsatta reformväg. Teserna blev ett slags sammanfattning av den politik som under 70-talet mejslats fram bland bland vänsterradikaler.
I fösta tesen slås fast att skolan kan och bör påverka samhället. Isling förklarar:
För att detta skall kunna bli en realitet måste alla, som delar arbetarrörelsens värderingar, i större utsträckning välja ett konfliktperspektiv framför ett samarbetsperspektiv i kontakten med de krafter, som vill dölja verkligheten och bevara den nuvarande maktstrukturen i samhället och arbetslivet.
Utan tvivel blottas här släktskapet med den idealistiska klasskampslinjen med Saxon och Såningsmannen. Det gäller inget mindre än samhällsmakten.
Andra tesen säger:
Den obligatoriska skolan skall sätta den jämlika socialisationen (fostran och skolning för samhällslivet) före den ojämlika kvalificeringen (fostran och skolning för kompetensnivåer i arbetslivet).
Alltså, ”jämlik socialisation” är det viktigaste, vilket knappast kan uppfattas på annat sätt än spridandet av ”rätt” värderingar – demokratiska/socialdemokratiska värderingar – vad det nu kan vara.
I tes tre säger man att innehåll och arbetsformer måste förändras:
… mer utrymme för praktisk/manuell verksamhet, mer arbete i grupp som ska bygga på elevernas erfarenheter och kreativitet och ett kritiskt förhållningssätt till allt ska uppmuntras, mer alternativ pedagogik och mindre förmedlingspedagogik m m.
I tes fyra sägs att skolans arbetsformer ska vara demokratiska på alla nivåer för att eleverna ska bli demokratiska medborgare i vuxenlivet.
Och i tes fem slås fast att grundskolans stadier måste avskaffas, den hårda årskursindelningen luckras upp, förskolan och fritids inordnas i skolans organisation och att lärarutbildningen måste reformeras så att klyftan mellan olika lärare (från förskolan till gymnasiet) försvinner.
Dessa fem teser är en utmärkt sammanfattning av den skolpolitik som triggade igång kunskapsrörelsen.
Med teserna som ett manifest tänkte man sig skapa en debatt i partiet och äntligen få med hela partiet på den rätta vägen. Lena Hjelm-Wallén, som ännu var paritets skoltalesman, uppvaktades av gruppen i januari 1982. De blev positivt bemötta och anlitades till att stå för en skolkonferens för partiets skolansvariga från distrikten på Bommersvik i oktober samma år. De fem teserna blev grunden för diskussionerna och gruppen fick också fria händer att bjuda in pedagogiska forskare som talare på konferensen.
I oktober när konferensen hölls hade emellertid just Bengt Göransson utsetts till skolminister och fick därför uppgiften att inleda konferensen. Utbildningsministern (departementschefen) Lena Hjelm-Wallén hade anmält förhinder. Detta var säkerligen en medveten arbetsfördelning dem emellan.
Istället för att uppmuntra framtidsdiskussioner i tesernas riktning konstaterade han att ”partiet idag har ganska dåligt anseende på skolområdet” och att ”respekten för kunskapen” måste återerövras även om man därmed riskerar att hamna i tvivelaktigt sällskap. Åke Isling återger följande citat ur Görassons tal:
När jag under mina två år som ABF-ordförande framträtt och sagt att vi måste återupprätta respekten för kunskapen så har jag fått applåder från den s k kunskapsrörelsen. De har sett det som ett ställningstagande till förmån för rörelsens ensidiga kritik av vad skolan innehåller. Att vi måste återupprätta respekten för kunskapen, det står jag för. Jag kan och vill inte bestrida att skolan ger betydligt större och bredare kunskaper än någon tidigare skola, flera kan faktiskt mera. Men vi har inte lyckats förmedla en tillbörlig respekt för kunskapen och det är där skillnaden från förr finns.
Göransson var djupt kritisk till det han kallade ”våra mest flummiga liberala 70-talsår”. Han sa vidare enligt Isling:
Då kunde det ordnas stormöten, där omröstning föregick sakdebatten för att de mer insatta inte skulle kunna påverka utfallet. Då misstrodde man kunniga cirkelledare som med sin kunskap ansågs kunna förtrycka de mindre kunniga deltagarna.
Talet avslutades med några pliktskyldiga artigheter till de församlade, som att de skulle kunna bli ”en viktig idégrupp” och konferensens arbete kanske kunde bli ”starten för en ny progressiv skoldebatt till glädje för morgondagens barn och ungdomar”. Därefter lämnade Göransson konferensen.
Med detta markerade Palme II-regeringen att de fem teserna inte kunde utgöra underlag för den socialdemokratiska regeringens politik, helst inte heller för diskussionerna i partiet.
Tesgruppen jobbade dock vidare för att framställa ett studiematerial. Den 25 mars 1983 besökte de Bengt Göransson som åter klargjorde att han hade en annan syn på skolfrågorna än tesgruppen, men var artigt positiv till deras arbete. I september 1983 hölls en andra Bommervikskonferens där trots allt utbildningsministern Lena Hjelm-Wallén och Ernst Lind från partikansliet deltog. Ett studiematerial sammanställdes som blev en bok med titeln En skola för jämlikhet och trycktes i 2000 ex på Brevskolan (ABFs förlag). Men någon studiekampanj i partiet blev det inte. Det satte Palme II-regeringen alltså stopp för. Isling sammanfattar:
Vi i skolvänstern ansåg att detta var kapitulation och vi anklagade främst Bengt Göransson för detta. Men, som redan sagts, han hade fått uppdraget från högre ort. … Det var naturligtvis blåögt av oss i ”tesgruppen” att så länge tro att vår bok En skola för jämlikhet skulle utgöra underlag för en av partiet driven studiekampanj.
Det gick en tid innan tesgruppen återupptog sitt arbete, nu med en ny taktik. Man knöt till sig likasinnade från mer eller mindre socialdemokratiska organisationer. Ingrid Mattsson, Gun Johansson, Louise Ricklander från kvinnoförbundet, Lars Karlsson som var Elevorganisationens ordförande samt Lars Bryntesson och Bo Beckman från Kooperativa institutet. Man kallade sig nu ”styrgruppen”.
I januari 1986 inledde styrgruppen en serie möten. Man beslutade att bilda Föreningen för en demokratiserande och aktiverande skola (Daks). Daks skulle vara ett kontaktnät för personer som delade föreningens syn på skolpolitiken. Man beslöt att inbjuda ett hundratal likasinnade till en konferens i Stockholm den 20 april 1986 och konstituera sig som förening. Föreningen skulle vara partipolitiskt obunden och …
konferensen skulle vara upptakten till en radikal och framåtsyftande skoldebatt. Främst skulle den inrikta sig på opinionsbildning och beslutsfattare inom SAP.
Åke Isling skriver också:
Föreningen bildades som en reaktion mot den ensidiga kunskapsinriktning som partiet och regeringen ansågs ha bestämt sig för. Som huvudmotståndare betraktades dock den så kallade kunskapsrörelsen inom Aktionsgruppen för kunskap i skolan, AKS. Daks skulle bli en motvikt till AKS! Det fanns en symbolik i föreningens namnval.
FKS1 hade då redan upplösts och AKS (utbrytarna) fanns visserligen kvar men den organisationen var ganska betydelselös då.
Efter det konstituerande mötet 20 april utsågs en interimsstyrelse (styrgrupp) under det första verksamhetsåret som bestod av – förutom de nio ursprungliga personerna – följande personer: Jan Boman (SSU), Barbro Karlsson (LO), Helene Lewin (Elevorganisationen), K G Nordström (högstadielärare från Boden), Uno Westerlund (TCO), Sven Åke Dahlbäck (anställd på BRÅ och S-kommunpolitiker i Nacka), John Hassler (Elevorganisationen) och Ingela Nylund (mellanstadielärare i Södertälje). 17 st om jag räknar rätt. Gruppen valde Åke Isling till ordförande, Sven Åke Dahlbäck till sekreterare, Nils Westberg till kassör, vilka tillsammans med Lars Bryntesson, Gun Johansson och Lars Karlsson utgjorde ett arbetsutskott.
Mediegenomslaget för Daks efter bildandet 20 april 1986 blev en stor besvikelse för dem. Möjligen hade de väntat sig att medierna skulle reagera på ett liknande sätt som när kunskapsrörelsen dök upp i maj 1979. Och på den vägen fortsatte det. Daks genererade på sin höjd små notiser, en och annan intervju med Åke Isling eller artiklar där samme Isling bemötte någon annan högt uppsatt socialdemokrat. Isling berättar i sin bok att Aftonbladet, som han såg som en naturlig samarbetspartner, var särskilt svårflirtade.
Motståndarna där har varit Göran Hägg och Gunnar Ohrlander. Våra försök att nå förbi dem in på debatt- och kultursidorna via chefredaktören Rolf Alsing misslyckades, till exempel om betygen, av utrymmesskäl.
Man kände sig nu ordentligt motarbetade. Därför prövade man 1989 till och med att åsiktsannonsera. Man köpte annonsplats i DN och publicerade uppropet ”EN GRUNDSKOLA UTAN FÖRLORARE”. Trots att annonsen krymptes till ett minimum kostade den 25.800 kr. Eftersom man endast lyckades samla in 8.500 kr (från 170 givare) hamnade föreningens ekonomi nu i botten. Likheten med striderna i FKS är lite lustig här. FKS sprack ju definitivt på frågan om en betald åsiktsannons som man absolut inte hade pengar till.
Man uppvaktade också den nye skolministern Göran Persson med uppropet. Han bedyrade att han delade Daks skolsyn, men Persson var mitt inne i sitt stora kommunaliseringsprojekt där lärarfacken skulle frälsas för reformen med ett ”statusutjämnande” lönelyft. Det ledde emellertid först till strejk bland LRs lärare, som emellertid tvingades backa, dess ordförande fick avgå och Persson fick igenom sin kommunalisering. Ett nytt styrsystem (målstyrning) och ett nytt sätt att fördela pengar infördes i samma svep. Därmed kunde de ekonomiska nedskärningarna på skolområdet äntligen effektiviseras på allvar. Det var Göran Perssons mål med dessa ”reformer”. Skolans liv och kultur intresserade honom föga.
I dessa tre reformer ställde sig Daks på Göran Perssons och regeringens sida. Inte för att det hade någon större betydelse hur de ställde sig, men jag anser att Daks här gjorde grova felbedömningar. Kunskapsrörelsen, i den mån man kan säga att den fanns kvar då, stod i alla fall på lärarnas sida.
I maj 1987 höll Daks sitt första årsmöte. Då redovisades bl a att föreningen hade 240 medlemmar. Isling blev föreningens ordförande och omvaldes till det fyra gånger. Som mest hade man runt 500 medlemmar, vilket inte var särskilt mycket, men i alla fall dubbelt så mycket som FKS hade som mest. Isling hade önskat sig 1000 medlemmar för att kunna få resurser att driva sin verksamhet. Man klarade sig skapligt ändå tack vare alla goda kontakter med stora organisationer och fackliga och inom arbetarrörelsen; Folksam, Kooperativa institutet LO, TCO, SSU, S-kvinnorna, Broderskap och ABF-Stockholm. Andra mycket närstående organisationer på skolområdet var KAP (Kooperativet arbetets pedagogik) och Krut2, men hos dem fanns förstås inga pengar och resurser att hämta.
Många i styrgruppen kunde säkert smygjobba för Daks på arbetstid och kontorsresurser fanns förstås i överflöd via flera styrgruppsmedlemmars ordinarie arbeten. Sammanträdeslokaler och andra möteslokaler fick man tillgång till via samma kanaler.
I Islings bok framskymtar bland annat en intressant bild av SSU. De ställde helhjärtat upp på Daks och fick in en person i styrgruppen under flera år, men ingen dök någonsin upp på något sammanträde. Många klubbar blev medlemmar, men 34 måste 1992 uteslutas för att de inte lyckats genomföra betalning av sina medlemsavgifter. Det visar tydligt att SSU var en mycket dåligt fungerande organisation och förstås inget att stödja sig på, inga pålitliga människor, bara en formell struktur som slukade bidrag och som höll organisationen igång på konstgjord andning och med falska medlemslistor. 2005 avslöjades Ardalan Shekarabi med fingrarna i den syltburken, men det är förstås ett sidospår i det här sammanhanget.
Föreningen ägnade sig i stor utsträckning åt att påverka skolpolitiker, främst inom socialdemokraterna. Man fick exklusiva träffar med: SÖ-chefen Erland Ringborg, statssekreteraren Anitra Steen, LO-sekreteraren Rune Molin, skolideologen Stellan Arvidsson, s-gruppen i utbildningsdepartementet, Isling skriver:
Det är vid en överblick slående hur vi kunde komma till tals med personer på allra högsta nivå. Även när det gällde att få medverkande i Daks-Kontakt kunde vi få praktiker, forskare och politiker med hög kompetens. Under den borgerliga regeringens tid blev läget kärvare.
Det berodde förstås på att Daks – med Isling i spetsen – hade osedvanligt goda förbindelser, kände många personligen och var kända och respekterade bland uppsatta socialdemokrater. Isling skriver också på ett ställe att det i stor utsträckning var han som ordnade alla dessa ”toppmöten” under de första fem åren. Flera i styrgruppen hade emellertid annan partitillhörighet än S, alltså VPK. Det betyder att Daks ”allmänna vänsterlinje”, i stor utsträckning även omfattade vänstern utanför S. Dock med några få undantag; FiB/Kulturfront och SKP (som kärnan i denna ”allmänna vänster” föraktade mer än det mesta). Att det fanns en stor grupp (passiva) ”gråsossar” som insåg problemen och som sympatiserade med kunskapsrörelsen vägrade man kännas vid. Yngve Persson var ett undantag och han engagerade sig hårt i FKS. Bengt Göransson är en av mycket få ledande socialdemokrater som konsekvent företrädde något annat än denna ”allmänna vänsterlinje”. Som skolminister var han unik med sin bildning och sitt personligt erövrade folkbildningspatos. Lennart Bodström, Lena Hjelm-Wallén, Göran Persson, Carl Tham, Thomas Östros, Ylva Johansson, Ingegerd Wärnerson, och Ibrahim Baylan var alla mer eller mindre vindflöjlar i de egentliga skolfrågorna. Några trodde säkert att skolan nu var på rätt väg och gjorde sitt bästa. Men efter Göran Perssons alexanderhugg (kommunaliseringen, nya målstyrningen, fria skolvalet och nytt system för resursfördelning), senare fullföljda av moderata och folkpartistiska uppföljningar, gick botten ur den likvärdiga skolan.
1992, när också betygssystemet skulle underkastas målstyrningens tvångströja var Ylva Johansson ny skolminister. Daks’ mening var att detta skulle leda långt bortom allt sans och förnuft. Åke Isling fick då företräde hos nya ministern, som lyssnade intresserat och såg till att några justeringar infördes i propositionen.
Till den här saken hör att Olle Holmberg (tidigare chef för Lärarutbildningen vid Malmö högskola) – departementets handläggare och i praktiken propositionens författare – också satt i Daks’ styrgrupp. Banden mellan departement och Daks var således mycket intima.
Daks linje hade hela tiden varit att kunskaper och arbetssätt inte kan skiljas från varandra. Arbetssättets kvalitet ger ”goda” kunskaper. Kunskapsrörelsens linje har emellertid hela tiden varit att kunskaperna (målet med skolarbetet) alltid måste vara överordnat arbetssätten. De arbetssätt som leder till de eftersträvade kunskaperna är bra arbetssätt, naturligtvis inom anständighetens gränser. Men att utgå från ett förutbestämt ”demokratiskt” arbetssätt och sedan förutsätta att sådant arbete leder till kunskaper av särskild demokratisk kvalitet är ett farligt stickspår enligt min erfarenhet.
Isling kallar pedagogikprofessorn Ulf P Lundgren för en ”grå eminens” som arbetade lika hängivet för M- som S-ministrar. Läroplanskommittén, där Lundgren var ordförande, tillsattes av Beatrice Ask (M) 1991, men slutfördes under Ylva Johansson (S) 1993. Den arbetade fram ett nytt läroplansförslag (Lpo 94), en tjock bok med namnet Skola för bildning. Här skedde enligt Isling ett katastrofalt skifte. Bildningsbegreppet ersatte demokratibegreppet. Till råga på allt hade en av Krut-gruppens initiativtagare Donald Broady lånat sig till att göra grovjobbet. Krut och Daks stod varandra mycket nära och hade konkreta samarbetsprojekt. Men Donald Broady hade Ulf P Lundgren som handledare i sitt doktorandarbete och de kände varandra mycket väl. Broady hade en syn på bildningsbegreppet som gick på tvärs med den ”allmänna vänster” som Daks representerade. Se detta i kap Bakgrunden. Isling skriver:
När förslaget ”Skola för bildning” framlades, föll många i beundran redan inför titeln och än mera för att det innehöll ett bildningsavsnitt. Vi inom Daks ställde oss åtskilligt kritiska och detta av tre skäl: avsnittet var en direkt återgivning av en uppsats skriven av en person, Donald Broady; det dömde ut den skolpolitik som förts i enlighet med 1948 års skolkommissions intentioner; det förde fram bildningsbegreppet på bekostnad av demokratibegreppet: något demokratiseringsmål för skolan var det, enligt betänkandet, inte meningsfullt att uppställa. Vår kritiska syn delades av flera samhällsforskare, vilket framgick av det vid lärarhögskolan i Malmö anordnade seminariet kring betänkandet (rapporten ”Bildning och utbildning”, lärarhögskolan i Malmö 1994). I den allmänna debatten märkes dock föga av en liknande kritik.
Att bildning skulle kunna stå i motsättning till demokrati, vilket Isling och Daks tycktes anse, är för mig en helt befängd tanke. Här ser jag åter att den klassiska tvisten mellan Oscar Olsson (idag D Broady) och J L Saxon (idag Å Isling) kika fram.
En annan fråga som drevs av Daks var ”elevinflytandet”. För mig som jobbade som mellanstadielärare var frågan i det närmaste helt irrelevant. Visst kunde man träna mötesregler, att föra talarlista och skriva enkla protokoll i sin klass. Men att på allvar ta in elever i undervisningsplanering eller i skolans drift såg jag aldrig som annat än fnoskig ultrademokrati. Annat var det för Daks som hade nära kontakter med Elevorganisationen och folkhögskoleelevernas organisation. De såg förstås elevinflytande som ytterst väsentligt och gjorde ingen skillnad mellan elevinflytande i gymnasieskolan och folkhögskolor å ena sidan och grundskolan å den andra.
Dessa frågor bereddes stor plats i Daks verksamhet.
1997 stödde Daks ett helt omöjligt betänkande – Inflytande på riktigt – där Olle Holmberg (medlem i styrgruppen) och Christer Wallentin (gymnasielärare som medverkat i flera statliga utredningar, senast i kommittén för utbildning för hållbar utveckling, expert inom Läroplanskommittén) varit ansvariga genom den så kallade ”Skolkommittén”, båda trogna Daks-are.
Betänkandet ledde till propositionen Lokala styrelser med elevmajoritet (SOU 1996/97:109). Observera att man faktiskt tänkte sig en elevmajoritet! Jag var på en presentation av den propositionen för skolledare i Uppsala 1997. Olle Holmberg ledde presentationen och jag minns att jag häpnade över den arrogans han visade jordnära frågor från grundskolerektorer. Idéerna om att skolor skulle styras av lokala styrelser med elevmajoritet var ju rent fnoskig – även om det bara skulle gälla gymnasieskolor.
Propositionen inleddes på försättsbladet med följande korta summering:
I denna proposition föreslås att kommunerna under en fyraårig försöksperiod får överlåta vissa ansvars- och beslutsfunktioner till en lokal styrelse med elevmajoritet. Funktionerna ligger i dag på styrelsen för utbildningen eller rektorn för en skola. De lokala styrelserna skall i formellt hänseende utgöra sådana självförvaltningsorgan som regleras i kommunallagen (1991:900). Försöksverksamheten skall omfatta gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen. Försöksperioden skall börja den 1 juli 1997.
Vad det blev av detta borde man ta och undersöka. Alltså, sådant producerades av Perssonregeringen med Ylva Johansson som skolminister 1996 och med Daks som lojala påskyndare.
Ja Daks var ju direkt engagerad i dessa reformförslag genom Olle Holmberg och Christer Wallentin som satt i styrgruppen. Isling konstaterar sakligt på de allra sista sidorna i sin bok det här:
I nuläget är Ylva Johansson skolminister. När hon 1994 fick detta uppdrag hade hon just valts in i Daks’ styrgrupp. Sakkunnig hos Ylva och ordförande i Skolkommittén är Olle Holmberg, sedan 1990 medlem i Daks’ styrgrupp. Sekreterare i kommittén är Christer Wallentin, som också invaldes i styrgruppen 1990. … Jag kan alltså påstå att Daks från att ha stått i opposition mot etablissemanget nu har medlemmar som står mitt uppe i det.
Vad har detta fått för följder? En ökad samsyn har jag kunnat konstatera. Det gäller betygsfrågans hittills sista tur och kan väl också spåras i direktiven till Skolkommittén och i dess betänkande om försök med elevstyre i gymnasieskolan och propositionen härom. …
Men läget är inte utan problem. På något sätt har Daks fått dubbla lojaliteter. …
Risken med detta är att Daks, tvärtemot sina grundläggande värderingar, betraktas som en elitorganisation.
Isling förstod förmodligen vart det hela redan burit hän. Daks hade förvandlats från en S-intern opposition mot kunskapsrörelsen till en påskyndare av olika regeringars skolpolitik.
1) FKS var Föreningen för kunskap i skolan, som bildades efter skoluppropet i DN 31 maj 1979.
2) Tidskriften Krut var under flera år en ledande progressivistisk pedagogisk tidskrift.
