Ungern 1956
Ungern 1956. Vårt husorgan Arbetarbladets förstasida. Braskande rubriker i fetstil. Jag fyllde sju samma år. Minns inte att vi, snarare mina föräldrar, pratade särskilt mycket om händelserna i Ungern. Skulle tro att de, föga överraskade, tänkte att ryssen är inte att lita på.
Den bild de gjort sig av den mäktiga nationen i öst bara bekräftades ännu en gång.
Någon större kärlek till Sovjetunionen förelåg inte hos de socialdemokratiskt impregnerade metallarbetarna i Sandviken. Ingen dröm om att Sverige skulle följa efter i samma spår. Bokstavsvänsterns appeller om politiska system bättre än det svenska, värda att ivra för, vann inget som helst gehör.
Nästan rörande att läsa självbiografier av rödskägg (Gunnar Lindstedt, Hans Falk och andra) som var aktiva på den tiden. Illusionsvärlden de levde i. Bristen på kontakt med och förankring i den antikommunistiska arbetarklassen. Nå, Lindstedt hade faktiskt arbetarklassbakgrund.
Till och med det underutvecklade Albanien kunde lyftas fram som förebild. Nu färgar skammen och inte politiken kinderna röda på dem som gör avbön för gamla förvillelser.
Inte gick metallarbetarnas utsagor mig förbi: ”Inte vill vi ha det som i Ryssland! Till Sibirien om man inte gör som dom säger.”
Nog fanns det kommunister på bruket. Jag vet inte hur många. Mamma varnade mig för dem. Med avseende på hur illa det kunde gå för en om man var kommunist. Särskilt när jag i Uppsala drogs till i hennes ögon ”obskyra” vänsterkretsar.
En kusin som tilldelades en åthutning av bolagsledningen, med hot om att nästa gång ryker anställningen, efter otillåtet spridande av flygblad på verkstadsgolvet tjänade som pedagogiskt exempel.
Sent om sider kom till allmän kännedom hur socialdemokraterna i hemlighet spionerat på kommunister på arbetsplatserna. Ett angiverisystem påminnande om det i Östeuropa. Eller McCarthyismens USA.
I augusti 1968 avslutades den så kallade Pragvåren abrupt. ”Socialism med mänskligt ansikte”, ett på förhand dödsdömt experiment på fel sida om järnridån. Ryssarna i huvudrollen igen. Med stridsvagnar på gatorna och hela baletten. Krossande människors frihetslängtan.
Jag och en medluffande kompis nåddes av beskedet om den ryska invasionen när vi panka väntade på tåget hem till Sandviken på Huskvarnas järnvägsstation.
Och nu Ukraina.
Sverige överger sin långa alliansfrihet. Skickar vapen. Bottnande i – ja, hur skall det förstås? Rysshat? Samma gamla rysshat? Även om jag i mina föräldrars fall tvekar använda ordet ”hat”.
Det tar mig emot, mot bakgrund av Natos och Bidens tillskyndan och hetsande paroller, benämna det som pågår från svensk sida ”solidaritet med det ukrainska folket”. Det handlar om något annat.
Ja det som pågår är inte hat utan något som pågått sedan länge… i början av denna tvist visste jag jättelite… Poltava… och inte så mycket mera… sedan dök det upp olika info t ex hur amerikanska ungdomar fått styrelseuppdrag i gasföretag med feta löner… utan synlig expertis… sedan biolabben som länge sades vara hoax tills VN under ed tvingades att säga: ”japp vi har biolab” och som fortsättning, MEN de är ofarliga så länge de inte hamnar i Ryssarnas händer… ofarliga för amerikaner då… biovapen drabbar alla … jaa i a f så länge man inte plockat DNA på de som bor i Donbass t ex o s v typ 30 lab varav minst 10 finansierade av USA… klart det som pågår är en fråga om deg och kontroll…
Helt riktigt, Lasse!
Det handlar alltid om något annat. I just fallet med Ukraina är det uppenbart att det egentligen handlar om att bli medlem i ”klubben” för Sverige, som under många år fört en för det lilla landet helt främmande utrikes- och säkerhetspolitik. Nu måste vi taktfast sluta upp i den av USA och EU dikterade ”väst”-enigheten ”för Europa”. Det gäller att ladda upp för de framtida krigen så att inte svartingarna (och gulingarna) gör slut på det amerikanska herraväldet i världen och krossar den sedan 1700-talet förhärskande anglosaxiska imperialismen!
Varken du eller jag känner något för att ställa upp på fortsatt exploatering av den globala underklassen, när den nu börjar kunna fysiskt resa sig mot oss, måhända under BRICS ledning. Men enheten är ännu skör och splittringsförsöken från London och Washington legio!
Lasse Ekstrand har fel. Rysshat är ingen viktig faktor i nutidens skeende.
De, som larmar om ”rysshat”, är putinister, som vill avleda uppmärksamheten från Rysslands statslednings brott.
När stora händelser sker, uppför sig några medborgare illa. Busspassagerare tvingade en medmänniska, som uppfattades som kines, att stiga av bussen i det tidiga skedet av senaste pandemin, som antogs ha börjat i Kina. New Yorkbor, som flydde från World Trade Center-rasen 2001, bar sig illa åt mot en butiksägare, som invandrat från Egypten. Sådant betyder icke, att där funnes ett djupt folkligt hat.
Några medborgare bär sig nu ogenomtänkt åt mot ryssar och mot sådant som är ryskt, när Ryssland för krig. Inget konstigt med det. Detta är inget djupt rysshat. Innan Ryssland började annekteringar och invasioner var förhållandet mellan ryssar och andra europeiska folk gott. Så kommer det att bli igen.
Två stormakter i norra Europa har ägnat sig åt massförstörelse av folkgrupper de senaste århundradena: Tyskland och Ryssland. Där finns ett minne av detta hos de mindre folken, men de mindre folken hatar inte tyskar och ryssar. I fredstid fungerar umgänget normalt mellan folk och individer.
Den enda poäng som finns i talet om ”rysshat” är, att folk österut ligger lite lägre på nordeuropéernas empatiskala. En sådan skala finns; lidandet hos folk i Jemen och Etiopien ligger lågt på empatiskalan. Denna lägre värdering har lett till underlåtenhetsbrott, som att Finlands statsledning orsakade civil massdöd i läger i Östkarelen 1942. Men detta är inte hat.
I detta sammanhang vill jag också säga, att talet om ”islamofobi” och ”rasism” i vår del av världen också är fel. Individer gör fel, ja. Empati fördelas ojämlikt, ja. Men i stort sett är islamofobi och rasism icke betydande krafter.
Tyskar har gjort självrannsakan. Alla grannfolk litar i dag på tyskar. Ryssland har inte gjort upp med sitt förflutna.
Så klart blev jag som elvaåring påverkad av revolten i Ungern 1956. Men inte förklarade mina arbetande föräldrar ingående om vad som hände där och vem som var den stora syndabocken.
Nej den syndabocken fanns givet i det allmänt vedertagna begreppet som påverkade oss unga pågar, och att det var Ryssland/Sovjet rådde det ingen tvekan om. Ryssland/Sovjet slutenhet tillsammans med Sibiriens fångläger och dess isande kyla var för oss benämningen på det grå landet i öster.
Samtidigt fanns det en personlig villfarelse hos lilla mig om att FN sannolikt skulle rädda Ungern. Nu blev det inte så vilket var en märklig känsla att denna fredsorganisation, rättvisans tillskyndare beläget i New York, inte ingrep tillsammans med det förlovade landet i väster, nämligen USA. Ett USA där Eisenhower var deras president som tidigare varit sitt lands överbefälhavare och med den uppgiften ”vunnit” andra världskriget, vilket räddat oss från Tyskland och Hitlers fruktansvärda grymheter.
En världsbild vi unga pojkar i min omgivning tog till oss och anammade i positiv mening. Därtill fanns den amerikanska drömmen i form av musiken och Hollywood med sina populära filmstjärnor som vi samlade på, medels bilder bytte mellan varandra.
Även idrottens glans i USA och då inte minst Ingemar Johansson boxningskarriär och höjdpunkt – förvisso 1959 – gjorde starkt intryck på oss unga. Därtill att uppleva hur en vanlig svensk grabb kunde nå denna drömliknande prestation inom boxningssporten som var mycket omskriven i de populära sporttidningarna. All Sport och Rekordmagasinet.
Pappa fick gåshud, du kommunist halvskrek han. Jag var runt 20 och inte torr bakom öronen, men socialismen tyckte jag lät som mumma i öronen och Indokina visade vägen. Hur skulle jag tycka om ett samhällssystem som tillät sådant som hände i Indokina? Helt omöjligt och en far som dominerade som en värsta Diktator hemma, och han ska snacka om demokrati, det kan han inte ens erbjuda i sitt eget hem där hans ord gällde. Han var indikationen på att något var jävligt fel. Jag fullkomligt struntade i hans affekt. Det var absolut inget fadersuppror mitt uppvaknande, det var ett resultat av ohyggligheter ute världen.
Tack Lasse!
Jag läser följande rader från dig, om och om igen:
”Bokstavsvänsterns appeller om politiska system bättre än det svenska, värda att ivra för, vann inget som helst gehör.
/…/
Till och med det underutvecklade Albanien kunde lyftas fram som förebild.”
Problemet idag att länder, religioner, företeelser åter lyfts fram som ”bättre än det svenska”. Och vinner gehör! Det sinnessjuka klankandet på Sverige och kristendom och vår historia är förhärskande trend – överallt. Det grävs för fulla muggar i alla arkiv och på alla muséer för att hitta de slutliga bevisen för att Sverige var (och är) en slavstat, en rasistisk hydra, ett förbrytargäng, en helt kulturlös landsända i norr. Men andra länder och dess religioner! Dom kan dom. Jonna Sima i AB denna vecka, tycker att vi ska lära oss av den muslimska fastan att tagga ner lite grand. Har hon aldrig sjungit sången som berättar ”att däremellan kommer fastan”. Vi har också en fasta!
”Ert hat mot ert eget land, Sverige är helt sinnessjukt”, sa en gång en kollega från Serbien. Då förstod jag inte. Nu förstår jag. ”Du som är psykolog”, fortsatte han, ”kan du inte bota landet.”