Håkan Holmberg, UNTs politiske redaktör, kommenterar idag ett svar från Rysslands ambassadör i Sverige, Victor Tatarintsev som han givit i ett meningsutbyte med Pär Nuder i Dagens Industri. Men han läser Tatarintsev som fan läser Bibeln.
Alltså, i enlighet med den officiella svenska normen för tolkning av allt som för närvarande yppas från officiellt ryskt håll skruvar han ett i diplomatiska kretsar ganska vänligt och sakligt brev från Victor Tatarintsev som ett dolskt och hotfullt budskap till Sverige och Rysslands alla grannar i väster. Han menar att ambassadören för vidare den desinformation som nu utgör ”en central del av den nya form av krigföring som Ryssland bedriver”. Krig alltså!
De otvivelaktigt sanna påståendena …
att det skett en ”väpnad statskupp i Kiev” av ”nynazistiska ligister med direkt stöd av USA och med Europas tysta samtycke” …
att Ryssland idag känner sig hotat av Natos närmande rent geografiskt, vilket gjort dem mindre samarbetsvilliga än på 90-talet …
att Rysslands agerande i Ukraina är en följd av Natos expansionism (för HH bara svepskäl, eftersom Ryssland under 90-talet var fullt införstådda med processen som redan då pågick) …
… betecknar Holmberg som desinformation och ”en central del av den nya form av krigföring som Ryssland bedriver”.
Det faktum att ambassadören lovar att Sverige kan räkna med goda grannskapsrelationer med Ryssland ”för all framtid” tolkar Holmberg som ett ”illa förtäckt hot mot alla andra grannländer till Ryssland” och som att därför Lettland, Polen, Ukraina eller andra länder inte har rätt att fatta sina egna beslut.
Det är alltså krig som gäller! Men ännu så länge som tur är bara ett propagandakrig mellan USA/EU/Nato och Ryssland. Håkan Holmberg har förbehållslöst ställt sig på USA/EU/Nato-sidan och verkar helt ha tappat sitt – tidigare av mig uppskattade – sinne för sans och balans och övergått till att läsa allt officiellt utsänt från Ryssland, som fan läser Bibeln. Jag häpnar faktiskt över denna oförblommerade krigsaktivism.
Bra rutet!
Bra rutet säger Peo Österhom, men en annan vän jag respekterar högt här i Uppsala menar att jag går för långt med följande:
”De otvivelaktigt sanna påståendet att det skett en ’väpnad statskupp i Kiev’ med kraftig inblandning av ’nynazistiska ligister med direkt stöd av USA och med Europas tysta samtycke'”
Det otvivelaktigt sanna alltså? Håller med om att man ska vara mycket försiktig med att slå fast det otvielaktigt sanna. Men i detta fall var det för frestande för att inte drämma till. Man häpnar över hur det officiella Sverige lydigt dansar efter USAs taktpinne. I allmänhet kloka och balanserade bedömare har uppenbarligen svårt att se båda sidors spel i det här fallet.
Min vän hänvisar till en artikel i The Guarian som han ser som en balanserad syn på vad som hände i Kiev februari 2014. Men den är ett halvår gammal och typisk för hur västmedia skriver om Ukrainakrisen. Två korta citat illusterar grundhållningen:
”This is a vivid study of Russian expansionism and civil insurrection. Has the turmoil reached its peak? How much further will Putin go?
In February Yanukovych fled the country after his snipers shot dead over 100 people.”
Det är absolut inte fastställt … that it was Yanukovych´s snipers ”that shot dead over 100 people” till exempel.
Här följer några referenser för att få USA-bilden balanserad när det gäller maktskiftet i Kiev i februari 2014.
Först en supersaklig framställning på Wkipedia.
Ukrainska revolutionen
En kronologisk genomgång på counterpunch.org
Sedan några artiklar från olika USA-kritiska (med USA-baserade) medier:
GlobalResurch
consortiumnews.com
huffingtonpost.com
PressTV (Iran)
therealnews.com
Det gå att finna många fler, informationen finns. En mycket lättillgänglig liten bok på svenska har just utkommit på Karneval förlag; Kan Ukrainakonflikten lösas på fredlig väg? Det diplomatiska spelet bakom avtalen i Minsk av Alexander Mercouris. Den rekommenderas!
Man väljer dock själv om man vill balansera Håkan Holmbergs och andras bild av Ukrainakrisen och inte svälja den med hull och hår.
Knut!
Jag skulle inte avfärda Andrew Wilson som ”… typisk för hur västmedia skriver om Ukrainakrisen”. Han är kunnig och har t ex skrivit den enda bok jag känner till om Vitrysslands moderna (post 1991) politiska historia.
Formuleringen i the Guardian: ”But Yanukovych took graft to a new and spectacular level” är träffsäker och stämmer precis med mina egna intryck; jag besökte Ukraina varje år under Yanukovych (Janukovytj). Våren 2013 anordnade jag tillsammans med en ung ukrainsk medarbetare en konferens om energisektorn i Ukraina i Stockholm, med ett flertal deltagare från Ukraina. Korruptionen hade nått outhärdliga nivåer och regelverket ändrades så snabbt att ingen kunde göra rätt (om man inte tillhörde Janukovytj-stallet, förstås).
Du kanske noterade en intressant detalj i Krim-filmen (finns med engelsk text på 8dagar). Putin föreslår att han och Janukovytj ska träffas i Rostov-na-Donu (Rostov vid Don) för att minska flygtiden. Min gissning är att Putin för död och pina inte ville ha Janukovytj i Moskva; jag har hittills inte träffat en ryss eller vitryss som inte känner annat än förakt för Janukovytj.
Den ryska filmfesvtivalen i Stockholm, som jag skrev om i en annan tråd på din blogg, skickade oroväckande signaler. Kan bara hoppas att det var ett olycksfall i arbetet, men jag är inte säker.
Den stora frågan är väl vad man ska göra. Jag har inget svar, men jag förbereder material till en resa till Ryssland senare i år.
1. En ukrainsk president kan avgå på egen begäran eller genom impecahment (Författningen säger: ”removing the President of Ukraine from office in accordance with the special procedure (impeachment) established by Article 111 of this Constitution”). Ingendera har skett. Det var en kupp.
2. När presidentens bil befann sig på resa i landet besköts den vid flera tillfällen med automateld 22 februari 2014. Väpnade illegala grupper intog presidentens residens.
Det var en väpnad kupp.
3. Ett avtal om krisens lösning hade slutits 21 februari, bevittnat av EU genom Polens, Tysklands och Frankrikes representanter. Efter kuppen har ingen av signatärmakterna låtsades om avtalets existens. (Ryssland hade godkänt avtalet, men inte undertecknat det av någon anledning).
4. Att kalla kuppen nynazistisk är orätt – mot nazisterna! Hitler tog som bekant makten med lagliga medel.
Men radans första beslut blev att upphäva språklagen och därmed utmana landets största språkgrupp, ett säkert kännetecken på en extremnationalistisk agenda. Metoderna som användes i Odessa 2 maj och utropandet av en ”antiterroristisk operation” i praktiken mot 3 milj invånare kan ju nästan bara jämföras med nazisternas förbrytelser.
Att många av de illegala väpnade formeringarna bär nazistisk heraldik betyder väl att de också vill bli uppfattade som nazister. Det kan diskuteras om man ska gå dem till mötes på den punkten.
Kanske Holmberg kan komma på en bättre beteckning.
Som Uppsalabo är även jag en daglig läsare av UNT. Och den senaste tiden tycker jag att tidningen i vissa avseenden faktiskt har ryckt upp sig. Det gäller även ledarsidan som annars ofta brukar reta gallfeber på mig. Flera skribenter där har på sistone, på ett förtjänstfullt sätt, rutit ifrån i fråga om rasism och främlingsfientlighet och kraftfullt försvarat asylrätten. Tidningen har också i flera reportage belyst de rumänska tiggarnas situation. Men fortfarande finns det självklart många frågor där jag är djupt oenig med UNT:s ledarskribenter. Några sådana frågor är synen på USA och Nato.
Att vakna med UNT är dock Uppsalabons öde här i livet, och förvisso finns det mycket att reta sig på i vår lokaltidning. Men nog finns det betydligt värre saker än det Håkan Holmberg skrev om Ryssland och Ukraina. Den ryska annekteringen av Krim var ju ett uppenbart folkrättsbrott. Det går väl ändå inte att förneka? Och att då okritiskt ”köpa” den ryska propagandaversionen av det som hänt, och händer, i Ukraina och göra den till sin tycks mig minst sagt obetänksamt. Ty, som Anders Björnsson nyligen skrev: ”Alternativet till Bryssel och Washington kan aldrig vara Moskva.” Bara för att vi är djupt kritiska till USA:s agerande i världsmåttstock behöver vi väl inte blunda, eller tiga, när andra makter gör sig skyldiga till militär aggression och brott mot folkrätten?
Hur blir det då med trovärdigheten i vårt försvar av folkrätten? Och hur går det då med kampen mot ett svenskt Nato-medlemskap?
Mats L!
De korta formuleringar från The Guarian-artikelns inledning som jag citerade är dock mycket typiska. Om Andrew Wilson i allmänhet är typisk kan jag inte bedöma. Du har säkert rätt i det. Att Janukovytj tog korruptionen ”till aldrig tidigare skådade höjder” tyckte uppenbarligen även Putin och det torde ingen förneka. Frågan är om det är bättre nu?
Margareta!
Jag har inte skrivit om Krim i det här inlägget. Och jag är helt enig med Anders Björnsson i det han skrev om att Moskva aldrig för oss kan bli något alternativ till Bryssel eller Washington. Men i denna diskussion är det fråga om huruvida det var en ”väpnad kupp” eller ”ett godtagbart steg mot frihet och demokrati” det som skedde i Kiev 22 februari 2014. Den ena brottsliga handlingen kan ju aldrig ursäktas av en annan. Eller hur?
Men den STORA bilden då? Ukraina och förhållandena under Janukovytj ingick i vad som under tjugo år varit på gång i världen.
År 1993 fanns motsättningar i USA om man skulle verka för Natos utvidgning, eller inte. Många var emot, bland annat folk i Pentagon. Men de som ville gå fram med Nato vann, och därefter har Nato utvidgats österut. Vilka var det som drev fram detta, och VARFÖR? Frågan VARFÖR är lätt att svara på; de hade PLANER.
Att en farlig grupp i USA hade både avgörande inflytande och planer, det såg naturligtvis Ryssland. Rätten till självförsvar ingår i folkrätten, och jag tycker att det var förebyggande självförsvar att se till att behålla marinbasen. Dessutom skyddades rysk befolkning.
Margareta Z!
Att säga att Kriminförlivandet är ett folkrättsbrott är bara att på ett annat sätt säga att man är mot det. Folkrätten är ju en kvasirätt. Ett rättssystem i ord men inte i sak. Såväl domstol som sanktionsordning saknas.
Återstår alltså att sätta in detta införlivande i sitt sammanhang. Det vill säga skall det aktuella ryska Ukrainaagerandet i stort ses som ett anfallskrig eller som ett försvarskrig.
Själv ser jag det som ett försvarskrig. Det är Rysslands svar på Natos sedan 2008 öppna dörr för Ukraina tillsammans med den Natovänliga kuppen i Kiev för nu lite drygt ett år sedan.
Margareta Z tog in Krimannekteringen, Björn B tog in den ”STORA bilden” och Bo Persson tog in folkrätten. Denna diskussion handlar framför allt om hur Håkan Holmberg ser på störtandet av Janukovytj den 22 februari 2014 och om det pågående propagandakriget i denna fråga. Jag vädjar till er att hålla er till detta. Annat får komma upp i andra sammanhang. Annars blir diskussionen lätt oöverblickbar.
Knut!
Jag kom just tillbaks till din blogg efter en lång diskussion med en gammal vän, ryss men boende i östra Ukraina och på tillfälligt besök i Sverige. Svaret på din fråga [om det är bättre nu, efter Janukovytj] är ”nej”. Men du vet också att frågan är mycket mer komplicerad än så.
En fråga som pockar på att diskuteras och besvaras är om ”kuppen” i februari 2014
var orsaken till inbördeskriget mellan kuppregimen och Donbass eller finns det
andra orsaker.
Andrew Wilson och Guardian ljuger mot bättre vetande. BBC informerade redan 21 feb 2014 om krypskyttar i hotell Olympia som då kontrollerades av Majdanisterna. I samband med ettårsjubileum hade BBC intervju med Majdanisterna som besköt polisen från konservatoriet. Det var alltså Majdansidan som bröt vapenvilan på morgonen 20 februari. Det har varit klarlagt i en kanadensisk rapport sedan oktober 2014. Mainstream media går in för att tiga och tiga om saken, men det sprack i februari i år. Der Spiegel gjorde egna intervjuer med Majdansidans krypskyttar och med de högsta ansvariga på alla sidor i sitt tryckta nummer på årsdagen.
De avgörande källorna finns angivna i uppropet mot regeringens Ukrainapolitik skrivet av Lars Drake m fl. Det är förvånande att här allmänna argument om den ena eller andra skribentens trovärdighet förs fram istället för argument i sak. Det är också anmärkningsvärt att inte det politiska uppropets källor används. Istället ges en farlig och felaktig bild av Wikipedia som ”supersaklig”. Det är precis tvärtom. Wikipedia när det gäller Ukraina är systematisk snedvriden, översvämmad av ovidkommande godtyckligt utvalda uppgifter och systematisk misstänkliggörande av kritik om Majdan med det simpla tricket att istället för källor som Spiegel som talar mot Majdan, använder man konsekvent ryska medier som – underförstått är falska upplysningar – i debatten om Odessamassakern. Underförstått att västmedier är de enda trovärdiga. Det gör att man föredrar västmediers etnifiering av konflikten i Bildts anda genom begreppsparet pro ryska och pro ukrainska. Man använder inte FN rapportens PRO federalistiska vs proenhets.
Det är oroande att denna systematiska historieförvrängning som Wikipedia ägnar sig åt i Ukrainakonflikten inte direkt genomskådas.
Der Spiegels material
BBC´s material
Knut!
OK. Men är det ändå inte i det sammanhang, den helhet, man sätter in ett antal företeelser, som bestämmer hur man uppfattar dessa senare, dessa delar. Själv ser jag t.ex. Ukrainakonfliktens alla yttringar i ljuset av Nato-expansionen.
Bo P!
Jo, men jag önskar att diskussionen om maktövertagandet i Kiev ska klarläggas i denna tråd. Det blir annars lätt oöverblickbart.