Som förra året, fast värre

Krigen eskalerades och etablerade kretsar med medierna i täten agerade doakör till US-superstars. Annat var knappast att vänta. Men att Sverige fick ett par döda soldater hemskickade i liksäckar efter stridsinsatser i främmande land. Det var sannerligen inte som vanligt. Det har väl inte hänt sedan krigen 1813-14 då Sverige slogs på tysk och dansk mark mot Napoleons arméer. Meningen är väl att sån´t  här ska normaliseras under 2006. Vi får väl se.

Demokratibegreppet drogs definitivt in i skräckabinettet av den nordamerikanska supermakten. Bomber mot oskyldiga civila i kampen för ”Democracy” är ingen nyhet. Som vanligt alltså. Men att kampen för mänskliga rättigheter ska föras med tortyr, uranstrålande splitter och stoft, bomber och napalm och fosfor utan protester från det officiella Sverige är något utöver det vanliga. Vi är luttrade, men det här är värre.

Dumstrutarna hemma i Sverige ångade på som vanligt. Telefonavlyssning och postkontroll utvidgades, vilket inte var oväntat. Man hittade på att flyktingar ska kunna legitimera sig redan innan dom kommer till landet för att söka asyl ”för att hjälpa barnen”. Följugenhet som vanligt alltså. Men att Sverige medverkade till tortyrliknande behandling av personer på supermaktens villkor, eller att svenska medborgare satts i husarrest och fått sina tillgångar konfiskerade utan tillstymmelse till bevis, och att en svensk medborgare suttit i en bur mer än 900 dagar i supermaktens fångläger utan att få veta varför, är sannerligen värre än vanligt.

Den så kallade katastrofkommissionen konstaterade att svenskar lämnats i sticket av svenska regeringen och andra ansvariga i en svår situation. Som vanligt alltså. Men att två av landets högsta politiska tjänstemän inte kunde minnas vem som hade talat med vem i telefon, eller hur många gånger. Det var förvånande, i sanning värre än vanligt.

Nobelpriset delades ut under pompa och ståt precis som vanligt. Kungahuset och allt vad landet har av glitter och flärd vädrades inför TV-kamerorna och det allra mest passande i musiksverige fick underhålla gästerna. Allt precis som vanligt. Annika Billström lät sig fånigt kurtiseras av studentikosa gluntsångare från Uppsala. Lite ovanligt, men ändå precis lika urfjolligt som vanligt. Men att Harold Pinter inte kunde stoppas från att tala klarspråk om verkliga diktatorer, verkliga krig och om verklig mänsklig värdighet, det var ovanligt och sannerligen ett ljus i det annars så kompakta decembermörkret.

Det fnissas allt mer åt allvar och radikalism. Sån´t har visserligen alltid suttit trångt i salongerna. Som vanligt alltså. Man kan ändå undra varför förnuft och vanligt folkvett blivit så sällsynt i offentligheten. Varför har principer om yttrandefrihet, mot angreppskrig och för nationella gränsers okränkbarhet blivit så opassande i den finare världen? Varför har det under året istället blivit betydligt mera gångbart med flexibilitet, följsamhet och förståelse för motståndarens synsätt? Värre än vanligt alltså.

Helgerna är nu över, julmaten är uppäten och vardagen tar vid. Som vanligt alltså, fast värre.