Vad har påverkat mina och andras tankar denna sommar? Förutom alla privata möten och aktiviteter under arbete, semester och resor finns några verkliga spjutspetsar i sommarkulturen; Sommartopet med Ernst, Allsång på Skansen och Sommar i radions P1. Dessa tre monument över tillståndet i den svenska kulturen sätter agendan för det kommande året.
Ernst Kichsteiger i Sommartorpet designar och känner utan gräns och utan tanke på sina gästers problem att kunna få en syl i vädret bredvid alla fina ord och stora gester från programledaren. De får nöja sig att vara inramning åt Ernst. Endast Nadja Jebril lyckades matcha honom en aning i finalprogrammet där Ernst blev djupt rörd över sina egna slutord. De skickliga hantverkarna är närmast osynliga. Programmet har helt spårat ur från husrenovering till Ernstlansering. Får du gästa Ernst i Sommartorpet är din lycka gjord.
Anders Lundins Allsång på Skansen vänder sig framför allt till medelålders och fjortisar. Programmet är levande och publiken är verkligen åldersblandad. Men alla upptåg belastar så att en del artister har svårt att framföra sina nummer. En del passar inte in i det hysteriskt uppskruvade tempot. Skriverierna i kvällspressen dagen efter varje program hajpar stämningen för att pressa upp besökstryck och tittarsiffror än mer. Artistvärldens absoluta grädda gallras fram av Allsång på skansen. Hur långt kan saker och ting drivas innan det kantrar?
Den verkligt tunga sommarkulturinstitutionen är dock Sommar i P1. Här lever andan från Publicservice-epoken kvar i en blandning av högt och lågt, skämt och allvar, rock och klassiskt. Evert Taube spelas fortfarande ofta liksom Stefan Sundström, Nationalteatern, Allan Edvall och Povel Ramel. Här bryter man programplanen och sänder Ingemar Bergmans tråkiga Sommar från förra året dagen efter hans död. Tur att dom inte också sände Alice Timanders fjolårsprogram när hon dog.
Jag har hört ett tiotal Sommarprogram i år. Göran Lambertz, Åsa Linderborg, Plura var bra, Alakoski likaså. Förbluffande ofta har sommarpratarna vittnat om sin stora beundran för det fantastiska USA. Som slutkläm har man pliktskyldigt tillagt att man inte gillar Irakkriget, men att USA är så mycket mer än detta. ”Filip och Fredrik” och Lena Olin var väl värst i USA-beundrar-ligan. En bland USA-diggarna som skilde ut sig var läkaren och sparkade läkemedelsbolags-vd:n Filip Rost, som med häpnadsväckande enkelhet och klarspråk berättade hur läkemedelsindustrin med hjälp av staten ackumulerar astronomiskt med dollar i skatteparadis genom att lura på vanligt folk höga skatter och läkemedelspriser.
Att bli utvald sommarpratare är att hamna i den absoluta kultureliten. Urvalet, som görs på SR, är mycket genomtänkt. Alla är ”kändisar”, 28 kvinnor och 30 män. Hela 35 är tätt knutna till media i någon form; artister, författare, skribenter, programledare … Göran Lambertz, Filip Rost, Christer Fuglesang och Renata Chlumska är de enda som kommit in på något originella meriter. Dominansen ligger på redan etablerade pratkvarnar varför det blir väl slätstruket och förutsägbart.
Dessa tre sommarens kulturinstitutioner sätter normen. RS P1-sommarredaktionen, Anders Lundin och Ernst Kirchsteiger är vår kulturs främsta smakpoliser. Blir man upplyft av dessa finns man. Alla andra kulturfrontskämpar kan gno vidare med sina arbeten i hopp om att lyftas in i A-laget ett kommande år.
