Mitt förhållande till samtiden blir allt mer komplicerat.
Till exempel växer ett främlingskap inför de som i våra medier uppträder som ”Kulturens” företrädare och presentatörer. Min värld känns allt mer väsensskild från den som omger dagens unga framgångsrika ”kulturförmedlande” medelklass. Många framstår som vore de invaggade i den stora historielösheten och rutschande i en sorglig språklig utförsbacke där begreppen hela tiden skiftar betydelse, färg, lukt och smak. Jag förstår snart inte vad de talar om. Det kulturbegrepp medierna förmedlar får allt mindre gemensamt med mitt, som förmodligen i deras ögon är gammeldags, stelbent och outvecklat. Konfliktytan blir alltmer infekterad.
I P1-Kultur häromdagen fick vi höra att den framgångsrika filmmanusförfattaren Pia Gradvall just satt upp Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström på Stockholms stadsteater (med anledning av dennes förestående100-årsdag). Men Pia G hade inte läst böckerna innan projektet drogs igång, vilket hon generat avslöjade i programmet. Oavsett hur bra Pia Gradvall är som manusförfattare, så tillhör hon en annan generation (född 1967) än oss 40-talister. Vi läste Stadserien då på 60- och 70-talet när den var ny, ungefär som vi nu läser Elena Ferrante eller Guillou, så fort en ny del kommer ut.
Vi lärde oss inte bara om Stockholm, utan om Sveriges urbanisering och industrialisering. Jag – som den medelklassunge jag var – växte upp och tog medvetande dessa år och fick lära känna de arbetarmänniskor som byggt landet. Jag fick underifrånperspektivet att lägga till den borgerliga – också sanna – bilden av smarta uppfinnare och driftiga entreprenörer. Vi var många.
I programmet samtalade alltså Måns Hirschfeldt med Ola Larsmo, Anneli Dufva och Pia Gradvall. Men jag saknade helt klassperspektivet. Att Fogelström kallade sitt verk ”objektiv litteratur”, väckte lätt löje runt samtalsbordet, men var det så urmodigt?
Är det inte istället så att begreppet objektivitet idag fått en snävare betydelse med negativ klang. Var det inte istället just denna hans beskrivning som gav Stadserien legitimitet och ett så stort genomslag. Vad Fogelström menade var att han gjort så gedigna efterforskningar ur sitt mycket omfattande material, att han verkligen menade sig kunna gestalta ett skeende som kunde vara sant – alltså ”objektivt” – och presentera en stor övergripande sanning som gjorde ett helt sekel begripligt för nya generationer. Men det verkar de fyra inte riktigt ha förstått. Och är det förresten inte precis det som är en av fiktionslitteraturens stora uppgifter? Det perspektiv vi 40-talister fick genom Stadserien verkar för dagens kulturpersoner ha gått förlorat. Allt har blivit relativt, form och estetik. Den stora sanningen försvann i en dimma av fina ord.
Theodor Kallifatides senaste bok Med sina läppars svalka är en vidunderlig 400-sidor och mångfacetterad sanning om Grekland. Hur Kallifatides ser på språkets betydelse för människor, livet och samhället framförde han i en intervjun i SvD häromdagen (bakom betalvägg tyvärr).
Hans sätt att ta ställning mot språkets relativisering är helt på tvärs med det vi ser i våra medier. Han säger till exempel att om det finns din sanning och min sanning påverkar det språket, ja…
”…det påverkar hela samhället. Det påverkar våra förhållanden till varandra, barn till föräldrar och föräldrar till barn. Vänner emellan. Man svävar i ett diffust område där allt är möjligt och allt kan vara rätt.”
– Idag är det mulet väder.
– Ja precis!
Så kan det ofta låta i vardagliga samtal idag. Jag tror många känner igen det? Det har visserligen alltid varit så att talspråket plötsligt invaderas av olika modeuttryck och slentrianspråkligheter. Men till exempel ”ja precis” eller ”absolut” är extra tidstypiska tror jag. Kanske för att mycket inte längre är varken ”precist” eller ”absolut”. Uttrycken kanske är ett tecken på att det finns ett otillfredsställt behov att motverka relativiseringen.
När jag talar med mina barn, vilket inte längre sker dagligen – de är ju sedan länge utflugna, etablerade i arbetslivet och talar mycket mer med andra än med sin gamla pappa – märker jag emellertid hur det blivit lite krångligare att förstå varandra. Dagens mediala medelklasspråk är inte längre mitt, men naturligtvis mera deras. Visst förstår vi fortfarande varandra, men exempelvis återkommande ”ja precis” och ”absolut” stör min koncentration och vår kommunikation en smula. För att inte tala om alla medietekniska termer som kommer med datorer och telefoner och lätt förvandlar varje intressant samtal till en google-sökning.
Och, när det gäller ordens betydelse säger Kallifatides i SvD-intevjun att visst är mina ord mina ord och dina ord är dina ord men tillägger att:
”… som Wittgenstein påpekar, ett språk kan inte vara privat. Det är bara schizofrena som har eget språk och det är därför vi inte kan prata med dem. Ett språk som är privat fungerar inte. När orden får en fluktuerande betydelse, eroderar sakta men säkert den semantiska strukturen av ett språk. Det kan i och för sig hända under tidens gång, men det kan inte hända för fort. Språket måste vara logiskt.”
Och det här är mycket viktigt. All kulturell odling i form av undervisning bygger på att det finns ett gemensamt och logiskt språk. Utan ett sådant, eller om olika befolkningsskikt och medborgargrupper inte förstår varandra genom språk, faller samhället ihop. I alla fall det demokratiska samhället. Och jag tror att det är precis det som nu håller på att hända.
Språkrelativiseringen och relativiseringen av vad som är sanning (i meningen i de mångas intresse) befrämjar oönskade nya informella gränsdragningar – klyftor. Istället för lagliga och erkända gränser mellan länder och nationer (med möjlighet till upprätthållande av politisk demokrati) uppstår istället klyftor mellan till exempel stad och land, mellan etniska grupper, mellan olika delar inom de stora urbana områdena – inom varje ”land”. De nationella demokratiska gemenskaperna upplöses till förmån för kapitalets och de kapitalstarkas allt större rörelsefrihet. Stockholmare med fast jobb och pengar på banken har idag mer gemensamt med londonbor, new-yorkbor och berlinare än med människor i Färila, Ockelbo, Örkelljunga eller Östhammar. Och samma stockholmare är ännu mer främmande för livet i Rinkeby och Tensta än välgörenhetstanterna i Röda rummet var inför de fattiga i Vita bergen. De nya klyftorna (informella gränserna) är alltså mycket allvarligare och något helt annat än den gamla vanliga generationsklyftan.
Alltså, klassklyftorna bara ökar och ökar, och demokratins ramar bara krymper och krymper. Detta är – när allt kommer omkring – en stor och objektiv sanning som alltså inte passar in i dagens mediala berättelse, som upprepas och upprepas… – en berättelse som inte längre är min.
Detta faktum komplicerar lindrigt talat mitt förhållande till samtiden och ger mig bränsle att fortsätta gneta med denna blogg.
Som bekant anses Stalin 100% ”ond” och ”dålig”. Därför eliminerar man ur biografierna sådant som talar emot detta, t ex hans uppfattning om språk, klass och marxism. 1950 fördes en intressant debatt om detta i Sovjetunionen med Stalin som en av deltagarna. Det resulterade bl a i en skrift av JS, som jag läste för länge sedan och tyckte var förnuftig. Det måste också många andra ha tyckt, annars skulle den ju ha hamnat på listan med ”Stalins fel” och hans vetenskaplige motpart Marr skulle ha förhärligats.
Hittade på nätet ett sakligt föredrag om detta av en ryskkunnig svenska. Är Knut ”stalinist” eller ”marrist”??
Känner igen mig i det du skriver. Blir främling i mitt eget land. Men om vi tänker på meningen med globaliseringen så är ju det som händer fullt logiskt. Upplösning av alla gamla gränser är ur detta perspektiv något gott. Tänk på Soros´ ambitioner.
I det perspektivet kan man också se all migration som kanske ännu bara börjat och vad den kommer att leda till. Världen är inne i en kritisk fas och det är svårt att finna en ljusning. Får väl hoppas att Maos ”förtryck föder uppror” stämmer… Frågan är hur upproret kommer att se ut. Det är väl ingen tvekan om att Sverige är kraftigt på glid utför. Och det naturligtvis oavsett vilka politiker som sitter i riksdagis. Det är ju inte de som styr. Deras uppgift är att förklara att det som sker är nödvändigt. Ganska skrämmande.
Eller hur?
Som 42:a kan jag inte annat än instämma. För mig är det ganska lätt att umgås med systrarna (39:a, 37:a, 44:a och 47:a) (ganska lätt!) när jag vidarebefordrar material från lindelof.nu och steigan.no är t ex 75 procent med på noterna. Men det är också så att det går mycket bra med mina döttrar 71:a och 74:a.
Kommentarerna jag får är mest att jag är dystopisk. Ju mer jag läser och lyssnar nu på gamla dar så tänker jag ”vem identifierar sig den talande eller pratande med, eller vem undviker hen att identifiera sig med”?
Ibland när jag får den irriterade frågan ”är du inte svensk?” har jag svarat ”jo och jag är vindögd, och bär därför glasögon, och jag har kuk och kallas därför man” är det intressant? Någon gång har jag t o m sagt ”I första hand är jag en homosexuell same av romskt ursprung, i andra hand är jag en pensionerad lärare som i stort sett bara har pensionen att leva av, och i … femte hand är jag svensk.”
Men är det då så konstigt att språkklyftorna ökar och att det officiella språket blir utslätat? Varför blir Trump så illa uthängd, inte bara i USA? Jag tror det beror mest på att han väldigt tydligt talar den härskande klassens språk.
Bertil C!
Bara en fråga: Om Trump talar den härskande klassens språk, varför är han då så illa sedd?
Jag skulle naturligtvis ha skrivit den härskande klassens språk som inte är fyllt med sötningsmedel. Se på vad han säger med anledning av ”svängomen” i Afganistan. Inget tal om att stödja kvinnornas situation (som Sovjet pratade om när de var där, inget prat om att bygga upp landet (som ju var Sveriges argument för deltagande). Bara: kamp mot terrorismen! Och det vet vi ju vad det betyder. Vad var det Bush sa? Vi skall bekämpa terroristerna och de som inte är med oss är mot oss! Som det står i visan ”ha lite socker i skeden så går medicinen ner”.
Apropå några nämnda orter:
Från Färila kan meddelas att än kan man köpa Forbondekorven, stekfläsket och pölsan hos Björk&Co. På loppis i Ockelbo inhandlade jag i veckan Tore Johnsons (son till Eyvind) fotobok Färdmän från isarna för en femma. Så än finns det svenska motståndsfickor där luften är klar, maten god och språket begripligt.
Men är inte den härskande klassens språk det som brukas av Clinton, CIA m fl? Nåja, jag tror jag förstår hur du menar. Det härskande språket idag är det relativiserade tänker jag. Det som kan tvistas och betyda både krig och fred, mänskliga rättigheter och drönarkrig…
Leif S!
Jag åt stekt fläsk med löksås på thaigatuköket i kröken mitt emot skolan i Färila för ett par veckor sedan. Gott fläsk, men allt simmade i åt h-e för mycket sås, så det var inte helt ok. Men thaifamiljen som driver gatuköket håller på att lära sig och att gubbarna som lunchar där bestämmer menyn.
Man kan ju jämföra Fogelströms stockholmsskildring med den senare och internationellt ofantligt mer lästa (och sedda) ”milenniumtrilogin”. Eller kan man det?
Knut Lindelöf, förstår dig!…
…”Coolt typ”…
Generationsklyftan 100 år oändlig, ren gallimatias!
Vad gör man när det känns som om man håller på att tappa årorna i livets eka? Shoppar och sopar problemen under mattan. Annars är humorn en överlevnadsprincip. ”Utan den klarar vi oss inte i denna tåredalen, det är ett sätt att se på tillvaron.”
Du har rätt Knut, idag kommunicerar vi på ljusårs avstånd! Våra barn lever i en subkultur. Kanske bryr vi oss inte om varandra tillräckligt? ”Vem bryr sig”? Theodor Kallifatides? Björn Ranelid? Spännande män som berättar fascinerande saker om sig själva!?
Ensamheten breder ut sig. Kanske tänker vi att det är viktigare att satsa på karriären? Politikerna, makten ger folket skräpkultur… tappad motivation att förkovra sig… resultatet blir försämrad bildningsnivå.
Vilken lycka för de styrande! Det gör det enklare att manipulera dupera medborgarna! Kanske ser vi inte idag världen?
”Språket är existensens hus.”