Ryssland är ett stort och spännande land och det är nära. St Petersburg är bara 10 minuter längre bort med flyg än Köpenhamn och har 5,2 miljoner invånare (Stockholm 1,3, Köpenhamn 1,9).
St Petersburg är dock knappast något självklart resmål för svenskar längre. Turist- och affärsresor har minskat kraftigt på senare år. 2014 besöktes Ryssland av 13 500 svenska turister (25 procent minskning). Samma mönster visas över hela Norden, men i Finland är minskningen rekordstor (58 procent – till 379 200). Att trenden skulle ha vänt efter 2014 är knappast troligt, snarare har minskningen i utbytet fortsatt. Dock har strömmen av ryssars besök i Norden ökat.
Ryskt rederi
Att resa till St Petersburg från Stockholm som turist är idag att gå mot strömmen. Därför gjorde vi det, medarbetaren Anders Persson och jag. Vi tog en kryssning runt Finska viken; från Stockholm till Tallinn-St Petersburg-Helsingfors och åter till Stockholm. En dag i respektive stad och fyra nätter på det ryska St Peterlines kryssningsfartyg Anastasia. Till St Petersburg var det ganska glest med passagerare, men från St Petersburg var det betydligt mer trängsel och längre köer vid ilandstigning.
Nå, inte ska man åka för själva kryssningens skull. Små bullriga hytter utan fönster som knappast passar personer med minsta anlag för cellskräck – och dåliga bäddar. Maten var inte heller någon höjdare, men en fyra vodka av finare sort kostade bara 3,5 euro. Meningen var kanske att man skulle bedöva sig med vodka för att sedan inte bry sig så mycket om maten och hytterna.
Men, eftersom vi åkte för att se de tre städerna – främst St Petersburg – var det ändå praktiskt med båten som bas.
Först Tallinn
Vi stannade upp vid ett vackert nyrenoverat gammalt hus mitt i staden. Jag kan inte motstå vackra gamla hus. Vi misslyckades att tyda minnestavlan på väggen, så vi frågade en förbipasserande ung Tallinnbo, men hon kunde inte heller förstå den något kryptiska texten – något om fosterlandet och lidande. Det visade sig senare att det var f d KGB-högkvarteret.
Så sökte vi upp ”det ryska museet”, som var en blygsam liten inrättning med två trotjänare som tog emot oss. Vi var de enda besökarna. Det mest givande blev samtalet med den unga kvinnan som pratade god engelska och berättade att hennes mormor flydde till Estland under Leningrads belägring, att minst hälften av alla ester hade ryskt påbrå och att det pågående presidentvalet var en mycket komplicerad och (då) en ännu oviss historia.
Vi tog paus på den medeltidsinspirerade restaurangen Olde Hansa, Anders besökte antikvariat för sina Estlandsstudier och jag sökte ett fotoperspektiv från 20-talet med vakttornet ”Köket” och ryska kyrkan i bakgrunden. Det var emellertid helt igenväxt och en ny väg var grävd igenom kullen som min morfar stått på med sin kamera då.
St Petersburg
Inloppet till St Petersburg – mellan Kronstadt och och hamnen – var en lång ränna (under mer än en timmes gång) med tillsynes människobyggda vallar av grus och sten. Var det muddermassor eller en försvarsanläggning? Någon kanske kan svara på det. Kronstadt, den klassiska marinbasen på ön Kotlin, såg vi inte förrän på hemvägen sent på kvällen i mörker och regn. Kronstadt har numera också landförbindelser både mot norr och söder, ofantliga byggnadsverk (ännu ofärdiga), som är tänkta att skydda miljonstaden mot översvämningar.
Först busstransit till centrum och promenad till Palatstorget som omges av det gigantiska Eremitaget. De ljusa färgerna – ljusgrönt och gult – och vita barockornament på det nästan kilometerlånga Vinterpalatset och portalen mitt emot på det f d Amiralitetet signalerade trots duggregnet den aningslösa, spirituella och kejserliga rikedomen i exempelvis Tolstoys Krig och fred. Här utkämpades också striderna mellan kejsarens garden och de upprörda folkmassorna under revolutionsåren. Samma känsla av storhet erfar man vid Nevans stränder, där de pastellfärgade palatsen frontar – på båda sidor – så långt ögat når i regndiset.
Människorna på gatorna, i bussarna och i tunnelbanan ser dock ut precis som i Stockholm eller Uppsala, ryggsäck eller protfölj, datorn under armen och mobilen i handen. De är hjälpsamma, men talar bara sparsamt med engelska. Vänliga leenden och teckenspråk funkar här som överallt annars.
Men som sagt, staden utstrålar makt, en makt som vi i lilla Sverige idag har svårt att få grepp om. En slags storhet som inte nödvändigtvis måste fruktas, utan som istället borde mötas med respekt och intresse.
Muséer
Eremitaget hade slukat oss, så det undvek vi. Istället valde vi först det ”lilla” Ryska muséet (för rysk konst under 1000 år – totalt 400 000 verk). Vi valde avdelningarna för 1800-1900-talskonst (salarna 5-54) där förstås Ilja Repin framstår som den störste. Jag vandrade genom salarna och lät de enorma dukarna fånga sinnena. Stor dramatik, jublande soldater, lik i drivor och blod i snö. Tsarens råd sammanträder – i megaformat! Då och då måste jag stanna vid någon liten och och låta intrycken sjunka in – alla dessa uttrycksfulla ansikten – och ta ännu ett foto (inga fotoförbud).
Denna konstskatt överstiger det mesta jag sett. Jag såg Carl Larsson, Ernst Josephsson, Anders Zorn, franska impressionister… ja, de fanns alla där, men hade ryska namn. De hade säkert träffats i Paris och på andra ställen och inspirerats av varandra. Det är uppenbart. Varför känner vi svenskar till så lite om dessa ryska konstnärer?
Så det lilla ”Muséet för politisk historia” – Smolny. Det är inrymt i ett utsökta stycke jugendarkitektur, som ursprungligen byggdes åt prima ballerinan vid Mariinskyiteatern, Mathilda Kshesinskaya (före revolutionen), som råkade vara kronprins Nicholas’ (blivande tsaren) älskarinna. Huset konfiskerades av bolsjevikerna efter revolutionen och blev högkvarter för deras verksamhet och har alltså spelat en egen roll i den politiska historien.
Det mest legendomsusade, som samtidigt utstrålar mest ordningsam vardaglighet, är Lenins och Krupskajas (Lenins fru) kontor på andra våningen med balkongen ut mot gatan och Smolnyparken. På denna balkong finns Lenin avbildad hållande ett tal till folk som samlats utanför efter ankomsten från exilen 1917.
Intressanta samtal
Vi hann också med att träffa gamla meteorologikollegor till Anders i både St Petersburg och Helsingfors, med vilka vi förstås talade om de märkliga förhållanden som idag råder mellan Sverige och Ryssland. Avståndet till Ryssland är orimligt stort, inte geografiskt, men politiskt och kulturellt. Alla vi talade med instämmer i att så är fallet, men verkar ta det med ro. Saker och ting kan ändra sig fort, det är de vana vid.
Nu har i alla fall jag gjort ett litet nedslag hos den store grannen i Öster och rekommenderar alla – som inte redan gjort det – att göra detsamma.
Var där för ett år sedan med en studiecirkel. Vi reste med färja till h-fors +vikingbuss… stort.
Tack, Knut, för denna berättelse!
”Rännan” mellan Kronstadt och StP (?) är säkert en del av stadens försvarsanläggning – fast mot översvämningar. För en del år sedan byggdes en bro/tunnel tvärs över Finska viken, mestadels på en vägbank, och med Kronstadt som mellanlandning. Flera svenska byggföretag var inblandade. I systemet ingår också slussar, som alla större fartyg nu måste passera. Under slussen går en motorväg.
Jag besökte Kronstadt för flera år sedan med bil. Som ett enormt Skeppsholmen. Antika torrdockor i kollossalformat, kaserner, kyrkor, vanliga hus, raka gator.
Ganska övergivet. Vi åt pizza och tittade på folk som badade. Färjor till fastlandet fanns också.
Den geografiintresserade rekommenderas Google maps.
Hur är det förresten i andra riktningen? Får ryska turister vistas i Stockholm i 72 timmar utan visum? Ryssland brukar kräva reciprocitet.
Bengt S!
Vi passerade alltså vallen (skydd mot översvämningar) över Finska viken genom en upplyst port (vid ön Kotlin – Kronstadt som ett gigantiskt Skeppsholmen eller en Älvsborgs fästning utanför Göteborg) mitt i viken. Rännan jag talade om går från denna port in till St Petersburgs hamn, mycket märkligt i mina ögon.
Knut kanske hade otur med hytten. De fyra gånger jag rest har de varit bra, d v s av Viking Line-standard. Maten, buffén, är också typisk Viking Line, men kanske ett litet snäpp mer fantasilös.
Vad min reskamrat dock glömmer att berätta är att det fanns en handfull restauranger ombord av hög standard och hyfsade priser. Min rekommendation till dem som vill pröva på att resa med St Peterline är att spola buffén och ta någon av restaurangerna.
Sedan finns det en handfull barer/pubar, men bara en som hade mitt ryska favoritöl BALTIKA.
”Elisabeth 70” skickade följande kommentar:
”Hej, tack för en intressant reseberättelse. Kom själv hem från Ryssland för en vecka sedan efter en båtresa från St Petersburg till Moskva. Mäktigt (det var inte mitt första Rysslandsbesök).
Blev faktiskt förvånad över att många tycker att det är konstigt att jag rest till Ryssland. Men jag tycker om att försöka lära mig mer om det som många pratar om.
Påminner mig att jag 1968 reste till USA. Då var inte omgivningens kommentarer bara undrande, utan direkt fientliga. Men jag lärde mig mycket om amerikanska folket.
Never miss a second opinion.”
Tack för den, men glöm inte att skriva hela ditt namn när du kommenterar.
Konstnären bakom slagfältsscenen torde vara Vasilij Veresjtjagin. Körde ett bildsök på google och hittade honom som den mest trolige kandidaten.
Men vad gör Lenin på balkongen? Skriker han åt folket därnere ”kan ni hålla klaffen, det är ju lögn i h-e att sova när ni står och skriker därnere!”
Jag och min fru reste till Leningrad (nuv. S:t Petersburg) en gång i december 1989 och en gång på våren något av de närmast följande åren. Det var en resa med ”m/s Ilich” (som tidigare under annat namn gått mellan Sverige och Åland).
Den andra resan var en ren följd av den första. Vi hade nämligen deltagit i en ”guidad visning” på Eremitaget på decemberresan men uppfattat den som en språngmarsch genom salarna. Därför anmälde vi oss till en konstresa där vi fick en konststuderande svensk reseledare Maria Lind.
Denna andra resa blev mycket intressant. Vi bodde på Ilich och det ingick bl a ”konstlektioner” med Maria i båtens kurssal.
Besöket på Eremitaget blev denna gång något helt annat än 1989. Vi gick visserligen snabbt förbi många mindre kända konstverk men fick istället ingående visningar av de intressantaste verken.
Genom att Maria Lind hade en väninna som var från Leningrad fick vi också möjlighet att en kväll besöka en ung konstnär som målade nonfigurativt, vilket kanske inte var så ”godkänt”. Som ni förstår var detta under Sovjetunionens allra sista tid.
Knut!
Dina siffror och uppgifter om turism är lite förbryllande. Du skriver att strömmen av ryska turister ökat till Norden. Jag har inte koll på de andra nordiska länderna, men att strömmen till Sverige minskat drastiskt märks enkelt genom att promenera i centrala Stockholm under den ryska julen (7 januari). Så jag undrar var du fått den uppgiften?
Att de finska besöken till Ryssland skulle minskat med 58%, till 379 200 låter också märkligt; inte procentsatsen men slutsiffran, vilken skulle betyda att tidigare närmare 1 miljon finska medborgare besökte Ryssland under ett år. Nära 17% av Finlands hela befolkning! Kan det stämma?
Den svensk som vill sommarsemestra på ryska Krim kan notera att det behövs ryskt visum, man kan endast flyga till Simferopol via ryska flygplatser (nej, inte ens från unionsbrodern Vitryssland), internationella bankkort fungerar inte
(enligt uppgift från ukrainska vänner med släkt på Krim), tåg från Kiev till Simferopol finns inte längre, hotellbokning via t ex Expedia fungerar inte,
och om man ändå tar sig till Krim anses man, som utlänning och sett från ukrainska myndigheter, att ha tagit sig in illegalt på ukrainskt territorium, vilket är straffbart.
Den försämrade ekonomin för vanliga ryssar kan avläsas i St Petersburg trottoarer [sic], men det tror jag knappast att AP:s meteorologvänner berättade om.
Mats L!
Jag gjorde ingen djupare analys, utan goooglade lite och fann bl a denna artikel från 2015 på sajten Nya Dagbladet. Såg ingen anledning att ifrågasätta uppgifterna. Men det verkar lite mycket att nära 1 miljon finska medborgare besökte Ryssland 2014, det jkan du ha rätt i. Dock, turisttrafiken till Ryssland har minskat kraftigt från Norden, det verkar vi vara överens om, vilket var min poäng.
På vilket sätt avspeglar sig den försämrade ekonomin på St Petersburgs trottoarer? Det var i alla fall betydligt mindre tiggare än i Stockholm och Uppsala.
Det gäller att hålla ordning på siffrorna när Mats granskar. Trevligt inlägg tycker jag och mycket humor samt naturligtvis okej att göra rimlighetsinvändningar.
Har en bekant, framgångsrik i hotellbranschen, som berättat som Mats säger att hotellbokningar av ryska turister i Stockholm minskat rejält.
De prostituerade i St Petersburg annonserar genom telefonnummer i trottoarerna. Antalet annonser har ökat.
Att turisttrafiken från Norden till Ryssland minskat är vi överens
om, men jag förstår fortfarande inte var du fått uppgiften att
turistströmmen från Ryssland till Norden skulle ha ökat. När jag googlar får jag träffar som säger motsatsen, vilket inte är så märkligt med tanke på att rubeln tappat i köpkraft.
Mats L!
Du har säkert rätt. Min undersökning av saken inskränkte sig till denna enskilda osäkra källa. Din korrigering gör emellertid bara saken ännu värre. Även antalet ryska besökare till Norden har minskat. Fast vi nötte trottoarer ganska mycket lade jag inte märke till några telefonnummer, men det kan förstås bero på att jag tittade upp för det mesta.
Mats L!
Din kommentar om att den försämrade ekonomin för vanliga ryssar kan avläsas i St Petersburg trottoarer, ”vilket AP:s meteorologvänner inte berättat om”, fick en klocka att ringa.
Jo, det är sant: under hela mina tre månader i St Petersburg rådde en kompakt tystnad från mina meteorologvänner om trottoarerna. Det kan ha berott på att före min ankomst hade de alla blivit inkallade till någon potentat som med hot om saltgruvorna på Novaja Zemlja tillsade dom att inte med ett knyst yppa något om trottoarerna!
Men, säger kanske någon läsare, kunde inte vem som helst som besöker St Petersburg själv bilda sig en uppfattning om trottoarernas beskaffenhet? Men det vore naivt att tro att inte Putins propagandamaskin var verksam också här för att avleda folks uppmärksamhet från trottoarerna. Man har dels byggt ett enormt tunnelbanesystem och, som komplement, ett tätt nätverk av el-, diesel- och oljedrivna bussar. De kommer nästan varannan minut, så det blir knappast någon tid att titta ner på trottoarerna.
Knut svarade dig: ”Fast vi nötte trottoarer ganska mycket lade jag inte märke till några telefonnummer, men det kan förstås bero på att jag tittade upp för det mesta (min kursiv).”
Just det, dom sluga ryssarna har nämligen inte bara trafikljus utan också räknare som talar om hur många sekunder man har på sig för att gå över gatan. De sitter uppe överallt, just för att distrahera turister som Knut och lura dem att rikta blicken uppåt och inte neråt mot trottoarerna.
En av mina ryska vänner som var på besök i somras hade med sig ett fulladdat grönt buss- och metrokort för St Petersburg, ett kort som Kurt sedan använde. Det gällde överallt och rekommenderas varmt till alla petersburgsresenärer.
Som gengåva fick min vän av mig ett gult UL värdekort och ett dito blått SL. Större delen av vår resa från Uppsala till Storvreta sedan gick åt till att förklara hur dessa fungerar.
1. Reser man från Storvreta till Stockholm ska man först stämpla det gula kortet i Storvreta, sedan det blå på en apparat på Uppsala C.
2. Man får dock se till att det är inställt på fyra zoner. Är det inte så, får man låta SL-tåget gå och bege sig ner i Pressbyrån eller UL-kontoret för att få det omställt. Det finns nämligen inga konduktörer på vare sig SL-tåget eller på perrongen. Automaterna talar inte heller om hur mycket man har kvar på kortet (det är dom bortskämda med i St Petersburg).
3. Anländer man sedan från Ryssland med St Peterline till Frihamnen kan man ta buss 76 till Karlberg och där SL-tåget mot Uppsala. SL kortet stämplas på vanligt sätt.
4. Men efter Arlanda C gäller inte SL-kortet längre, utan man får stiga av där och stämpla sitt UL kort på någon maskin. Någon (gul?) UL maskin inom Storstockholmsområdet finns det nämligen inte. Man får vänta tills man kommer till Uppsala län.
5. Och, sade jag till min ryske vän, när du nu är där på Arlanda C akta dig väldigt noga för att lämna plattformen. Det är en halvtimme till nästa tåg och du är kanske frestad att titta på flygplatsen, köpa något att äta eller gå på toa. GÖR INTE DET. Det kostar 120 kronor extra vilket är ]tusen rubel/. Och dom pengarna kan du ha roligare för!
Jag hoppas allt det här distraherade honom så mycket att han glömde att kolla våra trottoarer!
Anders P!
Har själv varit till Piter sex gånger, senast 2011, och hoppas återvända dit inom en snar framtid. Har dock aldrig varit på någon pub där. Nån speciell som du kan rekommendera?
Håller med om Baltika. I affärerna där hade de den till och med som enlitersburk vilket jag aldrig sett förut.
Sven-Erik H!
Jag kan inte rekommendera någon speciell pub. När jag och mina kollegor ville ta en öl efter jobbet gick vi till en närbelägen tyskinspirerad Bierstube ”Schwabskij Domik” (Schwabiska huset) på Zanevskij Prospekt 19/28, just vid Metrostationen Novotjerkasskaja (gula linjen 4) vid högra Nevastranden.
Ett matställe med intressant öl, och mycket god mat, är källarrestaurangen ”Kvartirka” på Nevskij Prospekt 51 (södra sidan) strax öster om Fontanka (biflöde till Neva) och nära metrostationen Majakovskaja (gröna linjen 3 eller röda linjen 1).
Den kallar sig också ”Soviet cafe” men låt inte detta skrämma er – eller fylla er med överdrivna politiska förväntningar. Dekorationerna på väggarna utgörs av gammal ganska opolitisk kitsch från sovjetisk efterkrigstid. Det enda medvetet politiska är en reproduktion av av en målning av Lenin sittande läsande samt, i ett gruppfoto med okända bolsjeviker där man också skymtar Vorosjilov (som jag undrar om de unga innehavarna vet vem det är).
Kom ihåg att ett ryskt ”kafé” inte är ett café utan en liten matrestaurang. Från två sådana på Nevskij 40 och 55, inte långt från det ”sovjetiska kaféet”, har jag sparat kort, så de var nog bra.
Ute i Tsarskoje Selo söder om staden (tsarens sommarpalats) finns en väldigt mysig restaurang eller taverna ”Chlebnikov” med tung träinredning uppkallad efter den ryske poeten Velimir Chlebnikov.
Sedan var jag på en massa andra pubar, ”kaféer”, restauranger och ”trakterier” som jag inte kommer ihåg – så det måste ha varit roligt!
Anders P, Sven-Eric H!
Instämmer helt om Baltica. Instämmer också om att det är (helt onödigt) krångligt med de kollektiva transporterna mellan Stockholm och Uppsala län, särskilt sedan SJ:s resecenter i Uppsala stängde.
Eftersom min lilla betraktelse om trottoarer väckte betydligt mer intresse än hur svenskar ska kunna turista på ryska Krim (Knuts text började ju trots allt ”Ryssland är ett stort och spännande land och det är nära”; Krim är ju näst St Petersburg och Moskva det närmaste turistmålet i Ryssland), så avslutar jag med en historia från Moskva för en 6-7 år sedan, som ansluter till Knuts 4 cl vodka för 3.5 Euro.
Jag reste i Moskva med en ryss som visste var man hittade hotell som gav mest ”bang for the rubel”. På kvällen kom jag i slang i baren med en irländare som bott och arbetat i Moskva i 7 år. ”Då kan du väl ryska?”, frågade jag. ”Nej, jag använder alltid tolk”, blev svaret. Men en mening satt som gjuten: ”Sto gram vodka” (hundra gram vodka; i Ryssland är måttet gram, inte cl, och eftersom alkohol har lägre densitet än vatten så blir det en dryg tia på svenska; jmf vårt gamla sätt att redovisa alkoholinnehåll i öl).
Mats och Knut!
Till er diskussion om besöksfrekvensen till Ryssland kan jag kanske kasta lite ljus. I dessa tider av desinformation från väst bör man nämligen läsa den artikel Knut hänvisar till på samma sätt som man i gamla Sovjeunionen läste Pravda, d v s med stor misstänksamhet.
Alltså turistströmmen från Sverige och Norden till Ryssland har gått ner med de angivna siffrorna. Men vad står det sedan? Jo att de ryska turistresorna till Sverige har ökat med 13% medan de ryska tjänsteresorna har minskat med 22%. Aha, här lär vi oss plötsligt att det finns olika statistik för ”turistresor” och ”tjänsteresor”.
Men varför sägs det inget om de svenska eller nordiska tjänsteresorna? Kanske för att statistiken där inte passar in i ”storyn”? Ty enligt resestatistiken ligger det totala antalet besökare från Finland 2011-16 stabilt kring 1,2–1,5 miljoner medan det från Sverige sjunkit från 60 till 40 tusen efter 2014.