Staten och rätten – Tyskland 30-tal, Sverige nutid

Mot bakgrund av en relief i gamla kanslihuset (Klipp från bild i Wikipedia)

---

Jag hjälper till, så gott jag nu förmår, med översättningen till svenska av en bok författad av en tysk jurist. (Titeln kan vara preliminär, så den återger jag inte. Ber att få återkomma när boken väl är utgiven.)

Ingen lätt uppgift. Förutom det rent översättningssnåriga.

Det juridiska språket bygger ju på att det i tvistiga situationer skall möjliggöras olika tolkningar.

Det kan därför, per definition, inte vara entydigt eller glasklart. Och ställer till det för den som skall översätta. Även för en i det tyska språket lika förtjust som Ekstrand.

Med förkärlek för inskjutna bisatser och verb som landar sist i en mening.

Bortsett från översättnings- eller kanske snarare överföringsproblem är bokens ämne mycket intressant. Staten och rätten i 30-talets Tyskland. Efter att nazisterna 1933 kommit till makten, med Hitler som kansler.

Hur staten genast använde det juridiska systemet mot sina motståndare.

Och hur man, liksom Hitlers förbundne diktatorn Franco på sin tid, försökte få det, kanske för att påverka en internationell opinion, eller väva illusioner och odla självförhärligande myter, att se ut som om allt gick ”rätt” till. Inte godtyckligt eller ad hoc.

Det hade man ju Gestapos råskinn till. ”Författningsenligt” skulle det vara. ”Rättsstatligt”.

Alltmer gummiaktiga, opreciserade och ”vidöppna” formuleringar insydda i lagarna för att den totalitära makten skulle kunna klämma åt dem som betraktades som fiender, skicka dem till koncentrationsläger eller omedelbar arkebusering.

Det kunde heta att det skedde till skydd för Tyskland och folket. Eller nationen och dess intressen. ”Förrädare” kunde vem som helst bli. Det gällde att (an)passa sig. Tiga. Hålla masken.

Fritt fram för ”legalt” grundad repression. En politiskt impregnerad juridik. Domare som traskade patrull. Villigt agerade hjälpgumma åt staten. Inte bara den ökände Roland Freisler, ordförande i Folkdomstolen i Berlin, som dömde männen bakom 20 juli-attentatet 1944 mot Hitler.

Jag skräms av parallellerna. Mellan 30-talets Nazityskland och dagens demokratiska Sverige. I det senare fallet, du får inte yttra dig så att det ”skadar relationerna till främmande makt”. Ett lagförslag föreligger nu om att du inte får ”kränka” myndighetspersoner.

Vad kan det leda till för åtal? Konsekvenserna för samhällsdebattörer, även konstnärer? Oss vanliga? Sociala medier?

Nils Funcke, den genomskådande konsekvensanalytikern, skrev bra – och varnande – om detta häromdagen i Expressen. Är han ensam, en ropandes röst i den tigande opinionsöknen?

Jag kan inte låta bli att tänka som så många gånger förr: det svenska folkets medborgerlighet är inte särskilt hög, undersåtlighetens attityd desto större. Alla lagar med farliga konsekvenser för våra medborgerliga rättigheter riskerar att utan problem passera. Även denna.

För att säga det enkelt, ingen bryr sig. Däremot skulle det förmodligen utbryta ett ramaskri om Bingolotto eller Idol försvann. Eller Ullared bommades igen.

Som ett brev på posten om undersåtligheten presenterades häromdagen en ny opinionsundersökning som visar att S gått kraftigt framåt.

Efter alla ömkliga, avslöjande omsvängningar och sanningsrelativiseringar, för att inte tala om direkta lögner, beträffande migrationspolitik, Nato och annat.

Det borde naturligtvis och i rimlighetens namn inte vara möjligt att stödet växer för ett sådant ”schizofrent” parti. (Något jag kanske inte ostraffat skulle kunna skriva med den nya lagen.) Men är det. Med detta folk är allt möjligt. I rest my case. Utsagt utan all ironi. Snarare rädsla.