Kommunalrådet i Uppsala, Stefan Hanna, har av någon outgrundlig anledning givit sig in i debatten om journalisterna Johan Perssons och Martin Schibbyes öden och äventyr. Han ställer sig på den riktigt obehagliga sidan i debatten, den som hävdar att Johan och Martin tagit en medvetet kalkylerad risk, åkt fast och därför i princip ska skylla sig själva. Istället har de med hjälp av skattepengar fått ett otillbörligt stöd, hyllats som hjältar av kompisarna i medierna och kommer framöver att kunna skörda frukterna av alltsammans med stora inkomster av kommande artiklar, böcker och filmer.
2012-09-15 skrev han på sin blogg bland annat:
”Visst skall Sverige fortsätta att stötta demokratiutvecklingen i världen. Det skall dock vara svenska folkvalda som skall bestämma vilka länder vi fokuserar på. Det kan inte vara upp till enskilda svenskar att själva bestämma var på jorden de vill utmana lokala makter om vi skattebetalare skall stå för notan att försöka få dem fria. Svenska folket och dess regering har satsat mycket pengar och tid på att få dem fria. Vi borde få tillbaka pengar från royalties på framtida böcker och filmer!”
Översatt till klarspråk menar han att den folkvalda alliansregeringen (Rinfeldt, Bildt och i viss mån Hanna själv) enväldigt ska bestämma vår utrikes- och biståndspolitik. Ingen (journalister t ex.) ska sedan ha rätt att varken granska eller kritisera den. Och om man ändå gör det, och åker fast i ett främmande land, så må man skylla sig själv samt klara sig hem utan hjälp från svenska skattefinansierade myndigheter.
Kommunalrådet Hanna demonstrerar med dessa ord tydligt sitt förakt för yttrandefriheten och därmed en oväntat primitiv syn på demokratin. Den ”tredje statsmakten” verkar han helt ha missat, den som ska granska makthavarna och vars rörelseutrymme regleras av vår grundlagsfästa yttrande- och tryckfrihet.
I samma blogginlägg demonstrerar han även sin egen uppblåsthet parat med en praktfull insiktsfrihet om journalistiken:
”När jag skulle välja yrkesbana var journalistbanan ett hett alternativ. Det blev inte så då men med min breda erfarenhet är det aldrig försent att bli frilandsjournalist. Jag har trots allt också praoat på vänstertidningen Uppsalademokraten och jag börjar lära mig hur journalister tänker och tvingas agera inom ramarna som deras uppdragsgivare ger.”
Som politiker är Stefan Hanna sedan tidigare känd för sina bisarra utspel. Han är i någon mån en politikens Lars Vilks – fast ännu på kommunalplanet. Hans provokationer ger honom uppmärksamhet, han blir angripen i pressen och känner sig sedan missuppfattad och förföljd. Han skriver:
”Vänstervridna journalister och särskilt ledarskribenter påstår att jag föraktar journalister. Det är självklart felaktigt och bara en del av deras propaganda mot mig.”
Alltså, han ser journalister (i alla fall de som är kritiska mot honom) som ”propagandister”, särskilt de ”vänstervridna” och han känner sig förföljd av dem.
Alltså, hans inhopp är kanske inte så outgrundligt ändå. Hans ”förnekade” journalistförakt är förstås förklaringen. Det är det som gjort att han gått igång på fallet med de två fängslade vänster-journalisterna Johan och Martin. Stefan Hanna har en grumlig syn på demokratins elementa och blir därmed en nyckfull och för demokratin farlig politiker.
_____
Se hans framträdande i SVT-Debatts eftersnack 13 sep. Läs hans tidigare bravader i AB 3/1 2011
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Stefan Hanna, Johan Persson, Martin Schibbye
Är han konsekvent? Säger han samma sak om någon åker fast på Kuba, exempelvis?
Bra att du bemöter denne populistiske kommunpolitiker som faktiskt får en att skämmas över att vara Uppsala-bo!
Det reaktionära tidningsdrevet mot Johan och Martin är mycket fult. De gjorde vad journalister ska göra – rapportera från konflikter och förtryck i omvärlden. Knut, det är bra att du står upp för pressfrihet och journalisters rätt att arbeta fritt. Jag väntar med stort intresse på din (kommande?) artikel om Assads presscensur (som inte är ny) och att det 20-tal journalister som dödats av armén sedan de olagligt tagit sig in i Syrien inte har ”sig själva att skylla”.
Observera att jag inte skrivit något om den obefintliga pressfriheten i Etiopien. Johan och Martin var inte heller där för att i första hand påvisa den. De försökte ta sig runt hindren för att att kunna skildra folkfördrivningar och övergrepp i oljeprofitörernas (Lundiföretagens) spår. Att Etiopien är ett odemokratiskt samhälle visste dom (och vi). Att Eritrea inte ens har ett ”rättsystem” är ännu värre (Dawit Isaak). Det finns alltså grader även i helvetet. Övergreppen mot oskyldiga i Syrien får vi mycket information om. Men hur mycket som är propaganda vet vi inte. I krig är sanningen första offret som bekant.
Nej det vet vi inte. Som bekant är det offren själva som är första offret i krig.
Hur var det nu? Den Inte Särskilt Fria Syriska Armén anklagades av det tilltänkta offret för ett misslyckat mordförsök på just en journalist (som sedan naturligtvis skulle skyllas på Assad). Fundera sedan på vad som är journalister och vad som är underrättelseagenter med presskort.
Jaha, din tönt, och hur vet du att Johan och Martin inte var agenter? Det enklaste intelektuella tricket som existerar är att alltid utropa: bevisa att det är sant.
Tönt var det här!
Vad är det för gubbar som kallar någon för ”tönt” i en seriös diskussion?
Vad är att vänta från Trotskister som B Å? Dom fick jag sura uppstötningar av redan 1990 när dom havererade försöket med Arbetarlistan.
Jo, jag känner till deras mystiskt skruvade politik och inte minst retorik. De kan skrämma vilken politiskt engagerad entusiast som helst på flykten. Men samtidigt har jag flera goda vänner idag som varit fast i detta vänsterpolitiska klägg (Håkan Juholts ord från lördagsintervjun). Men det fanns vänsterklägg på andra håll också, det vet väl du.
Mina kunskaper om vänsterklägg är obefintliga, men om hur trotskister arbetar praktiskt har jag sett. Man kommer att tänka på tenorsaxofonisten Lester Youngs upplevelser i USA:s armé på 1940-talet, finns det sådana människor?
Eftersom det första offret i ett krig är sanningen kan man – i sitt stilla sinne – undra om hr Åhsman överhuvudtaget kommit i närheten av Per-Olof Rönns bok: Utan media kan du inte starta ett krig; Handledning i intellektuellt självförsvar. Sannolikt inte. Däremot är herrar trotskisters nära relation till de trådar som löper från Washington talande. Washingtons taltrattar är ett begrepp som kommer väl till pass om SR:s korrespondenter runt om i världen, även om en och annan god text slinker igenom – undantagsvis. Sådan herre sådan hund…