Stenhårt kneg för höge Farao

När man i sakta mak kommer ridande på en av sina väl insuttna kameler mellan feberträd och akacior i den libyska öknen, upptäcker man plötsligt – i den nedåtgående kvällssolens strålglans – tre jättelika sten-ruiner mitt på Gizeh-platån. De är alla pyramidformade, belägna omkring 15 km väster om Kairo och har uppkallats efter faraonerna Keops, Kefren och Mykerinos.

Keopspyramiden, som är det vackraste och mest imposanta exemplaret i denna praktfulla ensemble, byggdes åren 2589-2566 f Kr och är det äldsta, numera också det enda kvarvarande, av världens sju underverk. Babylons hängande trädgårdar blev avhängda långt före puberteten, Kolossen på Rhodos, Fyrtornet på Faros och Mausoleet i Halikarnassos jämnades med marken av skadelystna naturkrafter, medan Artemistemplet i Efesos och Zeusstatyn i Olympia förtärdes av lågorna. Så illa kan det gå.

Endast den pyramidala och majestätiska Keops har trotsat de vredgade elementen och är fortfarande vid jämförelsevis god hälsa.

Gamle Herodotos, allmänt känd som ”historieskrivningens fader”, uppgav för cirka 2500 år sedan att Egyptens samtliga pyramider (av vilka minst 80 finns bevarade) uppfördes av livegna slavar. Närmare 100 000 av de trälsinnade påstås ha varit sysselsatta enbart med Keops. Att sångaren och estradören Mikael Wiehe tagit Herodotos på orden är ingen hemlighet:

Jag är en av dom som slavar på kung Keops pyramid
Det är vi som jobbar nere invid foten
Vi sliter och vi svettas för att inte tappa tid
Och det är synd om dom som inte fyller kvoten
Har man en gång kommit hit, blir man aldrig mera fri
Om man slutar här, så slutar man i gropen.

Texten är, som så ofta hos Mikael W, lika suggestiv och förförisk som hans syfte är lovvärt, men jag är ingalunda bergis på att konstellationen Herodotos/Wiehe har rätt i sak. Modern historieforskning ger inget stöd för tanken att pyramidbyggandet i sig var kvalificerat slavgöra. I dag tycks man snarare luta åt uppfattningen att det trägna sten-staplandet betraktades som ett hedersuppdrag och förärades de bönder som var tillfälligt undersysselsatta på grund av Nilens periodiska översvämningar.

Till saken hör att centralmakten i faraonernas Egypten knappast hade rimliga chanser att hålla koll på 100 000 tvångsarbetare. Koncentrationsläger och Gulag-arkipelager är som alla vet typiska frukter av vår egen tids civilisatoriska strävanden.

Keopspyramiden är inte bara jordens största byggnadsverk; den är också häpnadsväckande noggrant konstruerad.

I den ofantliga bottenplattan, från början tänkt som en kvadrat, har de fyra kantlängderna på initiativ av Egyptens regering mätts upp till respektive 230,61 meter, 230,55 meter, 230,52 meter och 230,41 meter, där variationsvidden alltså inte är större än 20 centimeter (23061-23041). Nivåskillnaden hos denna enorma areal, vidsträckt som nio-tio fotbollsplaner, är ännu mer imponerande: försumbara 21 millimeter! Det innebär att golvytan är ett i det närmaste perfekt vågrätt plan. Hörnvinklarna pendlar i sin tur mellan 89,95 och 90,05 grader och är alltså räta i ryggen som gamla generaler i aktiv tjänst.

Pyramidens höjd uppgick från början till drygt 146 meter – någonstans har jag sett mätvärdet 146,73 meter – men det måttet har devalverats något av sol, vindar och naturbetingade ålderdomskrämpor.

Långt in på 1300-talet var Keops smyckad med blankpolerad kalksten från topp till tå och glänste som Betlehemsstjärnan på miltals avstånd i öknen. Tyvärr kom det pampiga byggnadsverket efterhand att brandskattas på sin ögonfägnande yt-beklädnad, som utgjordes av hela 200 000 ton sten. Moskéerna inne i Kairo tarvade mera kalk och tog upp konkurrensen.

År 1859 upptäckte den engelske snedseglaren John Taylor av en ren tillfällighet att Keopspyramidens halva omkrets dividerad med dess höjd ger en kvot som ligger förvånansvärt nära talet pi. Halverar vi omkretsen, 230,61+230,55+230,52+230,41 meter, så får vi 461,045 meter – och när i sin tur detta värde delas med de 146,73 höjdmetrarna (se ovan!) så blir resultatet 3,142, således pi med hela tre riktiga decimaler. Det kan tyckas svårbegripligt men är bara ett otvetydigt uttryck för att slumpen var en excentrisk medresenär i olika väderstreck också för grovt räknat 4500 år sedan.

Fem år efter Taylors pi-upptäckt gav professor Charles Piazzi Smyth, kunglig astronom i Edinburgh, ut den 664-sidiga studien Our Inheritance in The Great Pyramid (1864). Det torde i hård konkurrens vara den kanske mest groteska skrift som getts ut av trycket. Genom att introducera ett dittills okänt mått som han kallade ”pyramid-tum” och genom att addera, subtrahera, multiplicera och dividera allsköns mätvärden helt godtyckligt lyckades Smyth beräkna och bevisa nästan allting – till exempel de exakta tidpunkterna för Jordens födelse, Syndafloden, Kristi återkomst och Yttersta domen. Ljushastigheten, jordklotets densitet och jordens medeltemperatur ansåg han sig också ha fastställt med hjälp av sina tjänstvilliga pyramid-tum.

Man kan säga att skenvetenskapen pyramidologi såg dagen med Smyth. I hans lärjungeskara märktes framför allt den amerikanske presidenten James Garfield (1831-1881), som beredvilligt tog till sig de epokgörande rönen i Smyths pyramidbibel. I dag skulle Donald Trump antagligen göra detsamma, om han blott hade tid, och förmåga, att läsa böcker.

De 100 000 stensättarna i faraonernas Keops-rike höll i genomsnitt ett byggtempo på cirka 2 ton sten i minuten i 23 års tid. Om de i stället getts chansen att dekorera våra dagars Sverige med en kompakt mur på, låt oss säga, 0,5×3 meter, precis lika stenrik som Keops, så skulle denna mur sträcka sig hela vägen ifrån Smygehuk upp till Treriksröset och därefter ytterligare några mil norröver.

Mick Jagger och hans rullande sten-kolleger kan slänga sig i väggen!