Nu har Uppsalabon Stig-Björn Ljunggren i sitt husorgan Piteå-tidningen lagt ut texten om läget i världen. Ljunggren är en före detta ytterkantskommunist, men numera etablerad statsvetare och konslutsosse. Han har länge varit nära lierad med sossetoppen, om än med synbar frihet att uppträda som (S)-tyckare i TVs viktigaste soffor. Han är uppskattad av redaktionerna eftersom han inte är tråkig. Han kan formulera sig med snärt och ställer helst av allt listiga motfrågor i debatter. Han säger sällan (nästan aldrig) att han inte vet.
Men för en tid sedan hände det – i något förbiflimrande sammanhang på Facebook – att han tvekade och sa att han faktiskt inte visste. Ja, han verkade faktiskt bekymrad och tveksam på fullt allvar. Det gällde läget i världen och hur man ska orientera sig i samtiden. Nu har en text om detta mognat fram. Den är intressant.
Vi lever i förkrigstid, säger han. Det kan smälla var som helst nu, nära oss eller långt bort. Krigen är gränslösa, världen multipolär till skillnad från under Kalla Kriget. ”Det är inte längre nationer som krigar utan olika värdegrunder och intressen”, vilket kanske är ett bra sätt att förklara religions- och MR-propagandans ökade betydelse.
Den ökade konfliktnivån kryper också som sagt närmre Sverige. Vi har numer permanent trupp på Gotland. Och mer av den varan lär det bli. Kanske kommer vi till och med att få värnplikten återinförd i någon form.
I vart fall signalerar nu politikerna att vår säkerhetspolitiska inriktning numer åter handlar om att försvara Sverige, inte att bringa civilisationens ljus till hedningarna i Långtbortistan.”
Och vi går nu in i ”en ny historisk sekvens”, en ordval som är värt att fundera över.
Vidare noterar han att USA är på reträtt, att EU vacklar, att Kina och Indien är på frammarsch, att nationalism, isolationism och handelskrig står för dörren, oljekrig, flyktingvågor… Så långt är det en bra sammanfattning av det som många gånger framkommit här på bloggen.
Men så kommer något nytt:
Tydligt är just konflikten inom nationer. De urbana befolkningarna blir mer sammanvävda med varandra över landsgränserna – och blir mindre intresserade av periferin i den egna nationen. Slitningarna ger näring åt tribalistiska partier, till populism och nederlag för de utåtriktade eliterna.
Det här är en originell reflektion, som säger mer än att att bara konstatera den ökade klyftan mellan stad och land. En allt större del av Stockholms (och andra metropolers) befolkning lever gränslöst numera och har mera kontakter i andra världsmetropoler än i landskapet där far- och morföräldrar odlade jorden. Banden till rötterna leder allt mer utomlands. Vad innebär detta? Jo till ”tribalistiska partier”, ja ni vet vilka. Vad göra?
Så kommer han då till etablissemangets knäckfråga nr 1; Ryssland, och skriver så här:
Och ryssarna är på tå och släpper inte en jävel över bron. De har lärt av historien – omvärlden kommer att försöka kapa åt sig av deras intressesfär och kan komma att gå ännu längre om möjligheten ges. De har därför bestämt att vid nästa krig ska de inte vara tvåa på bollen, och det ska inte utspelas på rysk mark.
Rysslands mörka framtidsutsikter – med korruption, bristande tillit och nervös statsledning – bör göra att vi inte ger dem något skäl att tro att vi inte lärt oss läxan från Poltava. Men att vi också minns att de bränt våra byar en gång i tiden.
Vill vi ha fred ska vi rusta för krig.
Det här tolkar jag som en maning till försiktighet. Å ena sidan bör vi respektera Ryssland, förhandla och handla med dem. Fast å andra sidan ska vi inte ha några illusioner om att de inte kan bli farliga om de trängs för hårt.
En ganska klok konklusion av Stig-Björn Ljunggren med andra ord. Hoppas ”vännerna” Löfvén, Hultqvist och Wallström läser artikeln.
Man kanske inte utan vidare skall sätta likhetstecken mellan storstadsbefolkningen som helhet och den ”tjattrande klass” som antas vara storstadens röst. Annorlunda uttryckt: det torde finnas en hel del människor även i metropolen där jag bor som knyter näven i fickan och tänker och röstar ”fel”. Det hände ju i Berlin nyligen. Den typen av opinioner tenderar att hålla sig ganska osynliga. Men rätt vad det är träder de fram i ljuset, de nedtrampade, nedtystade, förolämpade, undanknuffade, utan att ”tjattrarna” fattar vad som händer. Folket som vänstern lämnade över till högern.
”Men att vi också minns att de bränt våra byar en gång i tiden”
Varför härjade ryssarna vid de svenska kusterna från norr till mellersta Sverige? Rysshärjningarna lever kvar som rysskräck (inte minst i Margot W:s hemtrakter) genom århundradena genom att den försetts med bränsle genom propagandan. Igår ryska sågfilare och polska tavelförsäljare. I dag främst DN i form av ubåtar, kränkande flyg och ”utländska bilar” i närheten av våra militärövningar.
Ryssarnas lärdom av historien bör vara att omvärlden anser att landet är för stort och rikt på tillgångar för att undgå att ”öppna upp sig” för utländsk exploatering. Sanktionerna var tänkta att orsaka folkligt missnöje med hopp om ”regime change” tillbaka till Jeltsin-eran.
USA/EU felbedömde igen och frustrationen över att allt går fel tilltar. Den frustrationen är farlig för oss alla!
Knut L!
Kul att du uppmärksammar Stig-Björn Ljunggren i Piteå-Tidningen. När han var i Piteå för inte så länge sedan talade han sig också varm för värnplikten.
Blir det till slut gråsossarna tillsammans med hängbröstvänstern (Stig-Björns uttryck), som tar oss tillbaka till det Invasionsförsvars – och Värnpliktssverige, som vi hade fram till Kalla krigets slut? Den icke parlamentariska vänster, som skriver här på din blogg, tycks i varje fall inte vara särskilt intresserad av den frågan.
Lite utanför detta ämne kan jag som pitebo rapportera, att när min hustru och jag var på Bokmässan i torsdags och fredags, så var vi bland annat i Svenska Akademiens monter, där man hjälpte oss att leta fram den första förekomsten av det nu så populära uttrycket ”ta rygg på”. Och det visade sig faktiskt vara i Piteå-Tidningen.
Jag önskar mig också tillbaka till ”Värnpliktssverige”, som jag själv varit en del av, trots att vi på den tiden gjorde oss lustiga över all militär ineffektivitet och tröghet samt till och med dumhet. Kolossen gjorde inte många knop och pengarna rann som genom ett såll.
Värnplikt måste nog bygga på en pliktlag där alla kallas – både kvinnor och män. Men det har man inte råd med längre. Försvarskostnaderna ligger idag på samma nivå som då, fast vi avskaffat värnplikten. Nu går pengarna till svindyra vapensystem och utlandstraktamenten.
Att kalla in några stycken varje år kräver ett urval, som inte låter sig göras på något trovärdigt, rättssäkert eller lättmotiverat sätt.
Så värnplikten i gårdagens mening kräver åtminstone en mindre revolution, men är förstås den enda möjligheten för ett demokratiskt land att försvara sig när det verkligen hettar till.
Knut!
Det var just för att få igång ett samtal kring frågor av det slag som du nu har, som alliansfriheten.se bjöd in till den diskussion,som du publicerade på den här bloggen den 24 augusti.
Bra, skrivet Erik Skogh. Ja ’ryss-skräcken’ är en liten helig flamma som hålls vid liv i något heligt rum, i sthlm, av blåblodiga balter och blåblodiga finnar i de finare kvarteren av Sthlm. Sedan göslar man ut sina besvärjelser med jämna ryck över det som de kallar sitt land, över Sverige.
Om värnplikten (jag är en förkämpe för den), då är det idag viktigare att ett fåtal oligarker i Sverige, tydligen, ska kapa åt sig den svenska militär-budgeten för sina egna företag. Genom att tvinga regering att vara springpojkar åt t ex. Saab (Wallenberg) och sälja plan till fattiga länder medelst mutor, och förklara krig mot suveräna länder (Libyen). Demokrati?
Flera decenniers nedrustning av försvaret och avskaffandet av värnplikten är ett av de största politiska misstagen i vår moderna historia. Detta bidrog i högsta grad till den panikartade värdlandsanslutningen.
Värnplikten hade dels uppgiften att medborgarna blev medvetna om att det var ett ansvar att på något sätt aktivt vara del av vårt lands försvar. Men också en försäkran om att militär inte skulle kunna användas mot folket vid demonstrationer (Ådalen 31).
När Nato så småningom drastiskt minskar sin aktiva roll i Europa uppstår ett prekärt läge även för svensk del. Men även för EU. Den samlade förmågan för unionsländerna är skrämmande låg och vårt eget land inberäknat.
Vid en annan utveckling i Ryssland, och ett i verkligheten aggressivt och expansionistiskt ryskt samarbete med Kina ligger den europeiska kontinenten ur försvarssynpunkt mycket risigt till. Dock är ryssarna i nuvarande läge helt inriktad på att inte låta ett krig drabba dess territorium och folk.
EU:s lösning med – Frankrike och Tyskland i spetsen – verkar vara ett gemensamt EU-försvar med rejäla ekonomiska satsningar för att nå detta. Detta är knappast en mindre skrämmande lösning. Tvärtom.
Trevlig med den positiva belysningen från Piteå. Kan rekommendera öppet arkiv på SVT där alla sex avsnitten på ”Lid i Natt” av och med Ronny Eriksson är tillgänglig.
Hans A!
Visst kan man spekulera kring vad Ryssland, Tyskland och Frankrike har i kikaren. Men själv tycker jag nog att det i sammanhanget är intressantare att se till förmågan.
I den nya historiska sekvens, som Stig-Björn Ljunggren talar om är det ju USA och Kina som är de stora, medan Ryssland, Tyskland och Frankrike alla tre bara är småpojkar, som i kraftmätningen mellan de två giganterna skulle tjäna mest på att hålla sig neutrala.
Om det sedan blir så är ytterligare en annan sak. USA är garanterat emot det, men i Frankrike, Tyskland och Ryssland är det väl en öppen fråga. Den politiska historien talar emot det samtidigt som den ekonomiska framtiden talar för det.
Bo P!
Vår förmåga till ett någorlunda invasionsförsvar är icke existerande. Upprustning till den nivå som krävs är omöjlig att genomföra ekonomiskt. De nätverksbaserade försvarsinsatserna via amerikanska företag blev ju ett dunderfiasko. Dels ekonomiskt, men dessutom ickefungerande som Mickael N skrivit om.
När det gäller utvecklingen framöver så är det faktiskt så att Ryssland och Kina redan nu har flottövningar tillsammans och samverkar kring försvars och militärpolitiska frågor.
Värdlandsavtalet har ersatt en rejäl egen svensk upprustning då kostnaderna var för stora. Dessutom är länderna överens om gällande säkerhetsbedömningar och vilka krafter som är de onda.
Ryssland har å andra sidan inget intresse av expansion i Europa. Om alla staterna inom EU inte växer sig starkare på någon annans bekostnad så blir läget relativt stabilt.
Det finns dock risk för nya snabbt uppdykande krigshärdar. Det är redan på gång i Bosnien-Hercegovina. I söndags genomfördes folkomröstningen i Republika Srpksa, där den serbiska delen av landet utlyste 9 januari till officiell kristen högtidsdag.
EU och USA, men även Serbiens premiärminister Vucic varnade för att folkomröstningen kunde orsaka nya etniska spänningar i Bosnien. Serberna ignorerade detta och efter ett möte i Moskva med Putin verkar denna ha gett klartecken d v s inga invändningar.
Förkrigstid är fel benämning – det tredje världskriget pågår redan. Hur ska vi hålla oss utanför eländet och samtidigt kunna förvara vårt land? Formellt är det ju värdlandsavtalet som gäller.
Hans A!
Visst blir det dyrt, men är det så klokt att dödförklara hela tanken just nu när alliansfriheten.se bjudit in till diskussion i saken. Som du vet och som Ronny Eriksson brukar säga så är det aldrig försent att ge upp.
Upptäcker detta först nu, tyvärr. För protokollet vill jag bara anteckna ett par saker:
Rysskräcken är verklig och berättigad. Den lever kvar som en del av ett slags historiskt minne som kan synas vara en fördom men samtidigt är historiskt rationell, inte minst när den sätts samman med en folklig skepsis till överhetens tendens att vilja ge sig ut på utrikes äventyr.
Min egen hemby brändes av ryssarna 1721 och minnet av detta lever kvar bland folk. Att VI också bränt i andra länder brukar påpekas, men det är ju det som är själva poängen i resonemanget.
För det andra. Tesen om att globalisering egentligen är urbanisering är inte så originell kanske, och resonemanget om kosmopolitisk överklass och tribaliserad periferi är förstås Christopher Lasch anno 70-tal.
Jag har tidigare kommenterat att Margot W:s rysskräck bottnar i rysshärjningarna i Västerbottens kustland. Något som också S-B L nämner som en historiskt rationell grund för rysskräcken. Om svenska folket fick veta bakgrunden kanske saken inte var så enkel. Det var ju en straffexpedition för att Sverige inte betalat den krigsskuld vi blivit ålagda. Klart att kungen och hans ansvariga mörkade detta för folket. I folkets ögon hamnade då skulden hos ryssarna. Smart!
Erik S!
Och så har vi ”danskskräcken”. Som ung skåning i det tidiga 50-talets Göteborg fick jag klä skott för ”danskens” härjningar på 1600-talet; hur de brände ner öarna ute i skärgården.
Om nu ”ryssens” härjningar på 1700-talet och (kanske ännu) ”danskens” på 1600-talet lever så starkt i svenska folkets medvetande att det påverkar vår utrikespolitik, så bör vi ju inte vara förvånade över att ryssarnas erfarenheter av mycket mer närliggande utländska invasioner påverkar deras utrikespolitik.
[…] Stig Björn Ljunggren: Vi lever i förkrigstider […]
[…] Jag är nu inte ensam om att se spelet: Stig-Björn Ljunggren: Vi lever i förkrigstid […]
[…] Får Stig-Björn säga detta i TV? Stig-Björn Ljunggren: Vi lever i förkrigstid […]
[…] Vi lever i förkrigstider, sa Stig Björn, och det betyder att man behöver en skarp intuition. […]
[…] – Vi lever i förkrigstid, sa Stig Björn. […]