Stil och elegans var det som gällde

Mina två storasystrar och jag på bilresa till Skåne (Helsingborg) 1954. Foto: P Lundwall

Skrivandet är min livboj skriver Lasse Ekstrand. Det är en intressant beskrivning av det båda han och jag håller på med. Jag skriver för att sortera mina tankar och för att få kontakt med andras tankar.

I den sena ålder vi lever grubblas förstås över existensen, vare sig man erkänner det för sig själv eller inte. Den hade en början och den har ett slut, som man nu är närmare än någonsin. Tankar blandar sig och far runt i centrifugen helt osorterade. Ena sekunden ser jag min mammas lite stela skratt i en obekväm situation, nästa sekund kan jag befinna mig i folkrättens snåriga labyrinter. Det senare är lätt för mig att skriva om, gärna i polemik med någon annan. Därför blir det ofta vad jag tar först.

Svårare alltså att få fatt i någon lös tråd i de personliga minnesdjupen – som kan ha ett värde för andra. Här är jag ofta osäker. Lasse E kommer hela tiden tillbaka till Bruket i Sandviken, för det var där han blev den han är – även idag. Men klart är det inte. Jag har svårare att resonera kring min tidiga tid i livet.

Jag har inget ”Bruk”, jag har platser (Göteborgs södra och centrala delar och skärgården om sommaren) och människor runt mig som satte ramarna, en ganska öppen tillvaro bland människor med framtidstro. Men jag får anstränga mig för att urskilja några djupare mönster och sammanhang. Jag har försökt ett par gånger att skriva om sådant, men jag tappar fort tråden.

Livslögn var ett ord jag minns att mina brådmogna storasystrar använde när de i smyg diskuterade om vad det var för fel på vår mamma och andra vuxna, och jag satt med stora öron och lyssnade, men förstod aldrig vad de menade. Men det lät dramatiskt och djupsinnigt. Kanske är det min livslögn som spökar här, att omedvetet förneka min bakgrund.

Mitt yttre sammanhang som barn var Jakobsdal nära St Sigfrids plan i Göteborg med utsikt över Liseberg. Jag var liten i den, och det var den som formade mig. Jag var en iakttagare och en lyssnare. Det fanns mycket att se och att lyssna till. När det var middagar (det kallades så när det kom gäster, aldrig med barn) luktade det alltid rök. Männen luktade Aqua Vera och var liksom uppskruvade, bullrande skratt med ett grogglas i vänsterhanden och en cigarr mellan högra handens knubbiga pek- och långfingrar. Damernas höga klackar smattrade mot stavparketten och de hade snäva kjolar och nylonstrumpor med söm bak. Den måste vara rak, annars var man en slarvig människa. De luktade mera obestämt, det fanns ju olika Kölnervattendofter. Men männen luktade alltid Aqua Vera. Istället för cigarren höll damerna en rykande cigarett i en elegant gest i högerhanden. Mamma ”feströkte”, som hon kallade det, annars sällan och drog inte halsbloss. Hon puffade lite för syns skull.

Eleganta gester med cigarrer och cigaretter, raka sömmar på damernas nylonstrumpor, välpressade herrkostymer ”med byxa som en rakkniv vass”. Stil och elegans var det som gällde. Och som sagt, aldrig några barn i dessa sammanhang.

I köket jobbade Märta. Hon var både kokerska, städerska, tvätterska och barnsköterska under mina första 10 år. Sträng i sitt arbete, men alltid snäll mot mig och lätt att vara med. Hon var ogift och hade inga egna barn. Mina två äldre systrar och jag var hennes barn, sa hon med ett varmt leende. Senare i livet blev hon föreståndarinna för Volvos direktörsmatsalar.

Pappa var direktör i en firma han ärvt av sin far. Firman handlade med textilier, hade flera bilar och en chaufför med Mårdbrink som efternamn. Han tilltalades alltid med efternamn. Ibland kom Mårdbrink i sin KAK-uniform hem till oss i något ärende och ibland körda han familjen till olika platser, på jullovet till Højfjällshotell i Norge t ex.

Det här framstår kanske som en karikatyr, men bilden är ingen efterkonstruktion, den är mycket tydlig.

Jag hade lekkamrater både i min trappuppgång och ett par portar bort. Vi lekte hemma hos varandra och ute där det fanns ett berg, en skog och en stor sandlåda. Hos några fick man inte vara i ”våningen”, vilket betydde de fina rummen; vardagsrum, bibliotek och matsal. Så var det inte hemma hos mig. Men å andra sidan, vad skulle man göra där, där fanns inga leksaker.

Så såg min barndom ut mellan 1945 och 1954, då allt förändrades. Det kanske man kan kalla min ”bruksmiljö”. Under alla omständigheter var det min mamma som där var centrum, tryggheten som visste besked och hade koll. Hon var utbildad sömmerska, haute coture, men hemmafru ända från det att hon gifte sig 1941, vilket var helt naturligt. Jag minns inte att någon lekkamrat hade en mamma som inte var hemmafru. Min pappa var mest på kontoret eller på resa.

Vad vill jag då säga med dessa glimtar? Jo, kanske att man kan klara sig bra i livet trots (eller tack vare) sina uppväxtförhållanden. Både Lasse E och jag bröt med vår respektive barndoms ”bruksmiljö”, talar idag mycket samma språk och har förbluffande många gemensamma referenser – trots vitt skilda barndomsvärldar. Frågan är om det också fanns likheter. Ja, vi var barn i samma tid, en tid då sociala murar revs i Sverige.