Stina Ekblads memoarer

”Det fanns ett krig för alla”, skriver Stina Ekblad i sin memoarbok Här brusar strömmen förbi. Inbördeskriget ”det som i våra trakter kallades frihetskriget /…/ var farfar Viktors och morfar Verners krig. Vinterkriget var de gamla pappornas krig. Fortsättningskriget de unga pappornas”. 

Ja, att växa upp i Österbotten på sextiotalet var att ”växa upp med 1800-talet i ryggen /…/ det fanns ett askgrått hungerspöke bakom lidret, och i skogarna drog tunna barkbrödsminnen om elände och överlevnadskamp omkring.”

Det precisa
Med dessa rader placeras ett konstnärskap in på en bestämd plats och i en bestämd tid. Vi befinner oss i Finland, i Österbotten i en liten bondby som heter Solf. Där börjar berättelsen om Stina Ekblad.  Så är det. Precis så. 

Många är vi som beundrar Stina Ekblads precisa stil när hon läser andras dikter. Tonfallet, den tydliga artikulationen, timingen, ja hela språkdräkten är alltid så välsydd. Nu debuterar hon som författare och läsaren känner genast igen det precisa och noggranna. Inte en stavelse får kännas fel varken i den grafiska formen på boksidorna eller i munnen. Det liknar på många sett Sara Lidmans språk. Men så var de ju också systrar i det som en gång vara samma landskap enbart delat av den Bottniska viken. Systerskap med liknande bakgrunder i jordbruk långt ifrån centralorter och den så kallade fina världen. Stina Ekblad skriver om detta släktskap med grannarna på andra sidan Kvarken. 

Det är nästan lite oväntat att få lära känna författarens bakgrund och se att den är som den är. Man kunde ju inte veta att den finstämda och finlemmade och med språket noggranna Stina växte upp med en dialekt där det var svårt att säga jag älskar dig. ”I gengäld finns det minst sex bra ord för det som på finsvenska heter ’att släppa väder’. Så det jämnar väl ut sig.”

Österbotten och världen utanför
Utan tillgjordhet bjuder Stina in läsaren till en spännande resa i finsk, finlandssvensk och svensk historia. Och vi följer med stigande intresse en liten bondflicka (född 1954) som tidigt bestämmer sig för att drömma sig bortom det arma Finlands tunga arv. Hon är en märkvärdig jänta som redan innan skolstart kan läsa och fantiserar om kultur och skönhet. Men ett piano är alldeles för dyrt, liksom balettskolor. ”För att bli författare behövs bara en penna /…/ alltså författare.”

Och författare blir hon. Hon läser, skriver och skickar in sina alster till olika tidningar i Österbotten där hon blir publicerad. Och redan under tonåren deltar hon i skrivarkurser. Men när det är dags att välja gymnasieskola styr hon kosan till Odense Teaters Elevskola. Och 1975 är hon ”redo för yrkeslivet”. Och på den vägen blir det. Stina från den lilla byn Solf mellan Malax och Vasa utvecklar hela tiden sina talanger och blir den mycket kända skådespelaren och mycket folkkära recitatören som vi alla känner.

Vi följer henne genom olika teaterscener där hon spelar alla de stora dramatikerna. Vi får vara med vid filminspelningar. Finska är inte Stinas modersmål så det var en nyhet för mig att hon haft stora roller även i finska filmer, exempelvis i Ystävät, toverit med Rauni Mollberg (Jorden är en syndfull sång från 1973) som regissör.

När resan når sin kulmen (?) har hon stått på alla de stora scenerna och spelat de stora pjäserna. 

Recitatören
Vi känner ju också den Stina Ekblad som är så fenomenal att läsa dikter. ”Jag är en handelsresande i poesi /…/ en lyrikens väckelsepredikant”, skriver hon, och lägger till med glimten i ögat: ”Det är komiskt att bli igenkänd som ’Obducenten i Wallander’ när man i själva verket är ett kringvandrande klassiskt poesialbum.”

Bokens form
Och nu är hon en författare med en välkommen självbiografi. Boken delas in i fem större avdelningar: flicka, tonåring, kvinna, mamma, gumma. Inom ramen för denna kronologi presenterar Stina vid varje nytt avsnitt en kortare eller längre dikt. Denna tar hon sedan som utgångspunkt för en analys av dikten och hon gör det i ljuset av minnen och egna upplevelsen. Det är mycket snillrikt. Det blir liksom två flugor på samma smäll. Dels den språkliga analysen och dels fascinerande och ofta roliga biografiska notiser. 

Den första dikten från tidig barndom handlar om den lilla fattiga Skrållan. Sedan följer Dan Andersson, Karlfeldt och Kalevala och många andra klassiska verk.

En längre utvikning får den österbottniska landskapssången, Österbotten, Österbotten där reflektionerna och familjeminnen kring Finlands historia är många och djupa. Författaren svävar inte ut i akademisk torrhet utan minnen är väldigt sinnliga: ”Bokhyllor utan böcker men fyllda av fotografier av släkten vid olika höjdpunkter, klanen, den man var en del av. Mängder av porslin. Finaste kaffeservisen ömtåligt exponerad bakom glasdörrar /…/ duk på Tv:n, duk på skrivbordet. Ranor, vepor, mattor och brokiga bonader, virkade sängöverkast och gardinkappor med volang, kuddar med tofsar.”

Denna typ av lista dyker upp då och då och ger färg och känsla åt berättelsen. Och läser man dessa listor högt och långsamt går det nästan att höra författarens röst. Uppräkningen blir till stor poesi. Biografier av skådespelare har en tendens att bli torra CV-uppräkningar av filmer och pjäser som personen medverkat i, men här blir det i stället litteratur. 

Stina Ekblads kloka reflektioner kring språkets olika delar är dessutom en lärobok i språkpsykologi.

Hon är som sagt en mästerlig diktuppläsare som vi ofta haft och har glädjen att möta i TV, nu aktuell i Kontrapunkt på SVT. Mästerlig. Men alla håller inte med.

Författaren och litteraturkritikern Malte Persson skriver: ”Dikter mår inte alltid bra av att bli upplästa av Stina Ekblad”. Men Stina sätter emot med gott självförtroende.  ”Jag tycker att alla dikter mår bra av att läsas av mig.”  

Hon är nu också en stor författare. Boken är full av goda berättelser, dikter och texter och kanske lite oväntat, hon är ofta tokrolig. Välskriven. Viktig.