Stina Oscarson recenserar Nils Melzers bok, Fallet Julian Assange, som just utgivits på Karneval förlag, 27 oktober i Svenska Dagbladet. På grund av ämnets angelägenhetsgrad och eftersom artikeln är bakom betalvägg, tillåter jag mig att citera väsentliga delar.
Alltså som Oscarson avslutar: Låt hesa Fredrik ljuda!
”[…]
Det finns två sätt att förinta motstånd i en demokrati. Antingen kramar man ihjäl det, som i fallet Greta Thunberg. Som politiker, företagsledare och influerare tävlar om att få synas på bild tillsammans med för att få ett stänk av hennes rena idealism. Eller så ser man till att flytta fokus. Så att proportionerna ändras och det verkliga problemet spelas bort och dör av tystnad.
[…]
Melzer gör det arbete som varje journalist som skrivit en rad om Assange borde ha gjort.Han synliggör lojaliteter och ett långt gånget samspel mellan rättsväsende och myndigheter i en rad länder, där också Sveriges agerande spelar en central roll. Hur mängder av förhalningar, uteblivna svar och systematisk förskjutning av fokus blir ett sätt att oskadliggöra en av vår tids kanske mest besvärliga visselblåsare. Och inte minst hur en utlämning till USA och det straff Assange där riskerar skulle påverka yttrandefriheten och journalistiken.
[…]
Som berättelsen om hur advokaten Claes Borgström får ansvarig polis att ändra i protokollet från det första förhöret med en av de målsägande kvinnorna efter anklagelserna om våldtäkt, för att öka chansen att inleda en förundersökning.
Nu lever inte Borgström och kan inte svara på detta. Men allt finns där. Svart på vitt. Och det är bara en av många snarlika bitar i detta jättelika pussel av trixande med sanningen.
[…]
Enligt Melzer själv är boken ”en tvingande appell. En uppmaning och en påminnelse till världens alla stater om att det system för människoskydd som de skapat är dysfunktionellt på ett mycket grundläggande sätt. Boken är också en varningssignal till allmänheten, eftersom detta systemfel borde försätta varje medborgare i våra demokratiska rättsstater i alarmberedskap. […]”
Hela Stina Oscarsons artikel i SvD om fallet Julian Assange
Det är inte bara USA:s förre utrikesminister och tidigare chef på CIA Mike Pompeo, som ”Ljög bluffade och stal”. Skillnaden är kanske att när vår överhet och dess handgångne män gör det, så skryter de inte med det. En av orsakerna till att ”de våra” inte skryter på samma sätt är kanske, att Sveriges roll i världen numer helt är vasallens, och vasaller skryter inte på samma sätt som vasallens herre. Vasaller ägnar sig mer åt att sopa skiten de åstadkommit under mattan.
Stina Oskarssons recension av Nils Melzers bok är mycket bra. Hur länge journalister som Stina kan fortsätta arbeta på överhetsspråkrör som SvD är svårt att veta. Arne Ruth kunde inte fortsätta på DN. Ute i världen finns det gott om sådana journalister som numer arbetar på fristående nättidningar, bloggar eller t ex RT.
De svenska juristerna var och är i stort beklämmande ängsligt tysta i fallet Assange. En förening som FiB-juristerna fick andnöd i den miljön och en efterföljare är inte att skåda – inte än åtminstone. Jag minns med stor glädje Hilding Eek, inte bara för hans insatser för tryckfriheten. När Salvador Allende kommit till makten i Chile, togs ett lastfartyg med chilensk koppar i beslag av de två Amerikas herre. Det bör ha varit omkring år 1972. Hilding var ju också professor i folkrätt och kunde givetvis lätt ha hänvisat till en hel del i det ämnet. Men tillfrågad i TV om kopparstölden svarade han bara:
– Det är klart Chile ska ha sin koppar!