De flesta av oss kan säkert vara överens om att här i Sverige är det både olämpligt och stötande att bränna Koranen, Bibeln, Torah, nationella flaggor och andra djupt symbolladdade föremål. Jag håller med Ulf Kristersson om det. Det är ett åsiktsuttryck som är främmande för vår kultur. I Sverige debatterar vi med ord och bild inom ramen för lagen om yttrande- och tryckfrihet.
I april 2022 försökte jag reda ut det där med hädelse, blasfemi och svensk yttrande- och tryckfrihet. Svensk yttrandefrihet innebär idag rätt att kränka (även bränna) religiösa symboler. Fram till 70-talet fanns en blasfemilag, alltså ett förbud mot sådant, men är alltså nu avskaffat – så länge det inte kan anses som ”hets mot folkgrupp”, vilket är förbjudet (undantag i TF).
Islamismen tog över
Under de tre senaste decennierna har islamism blivit den starkaste politiska kraften i stora delar av den muslimska världen, fr a i Mellanöstern. Där har man på så sätt ett djupt religiöst/kulturellt och därmed folkligt förankrat politiskt system. De har valt bort ”västerländsk liberal demokrati” skulle man kunna säga. Islamism står nu i dessa länder som en motkraft till allt västerländskt, inklusive yttrandefrihet och demokrati.
Att bränna en bok i Sverige kan nu orsaka massdemonstrationer, flaggbränningar och ambassadvandalisering i muslimska länder. Den provokative antimuslimske politikern Paludan uppfattade det här, i Sverige fick han understöd av Chang Frick (Nyheter idag) och nu har irakiska (kristna) flyktingar tagit över stafettpinnen och fortsätter koranbränningarna. Det här triggar en massa udda politiska aktioner mot allsköns västerländskhet, vilket vi är ovana vid att hantera. Det är emellertid inget att förvånas över. Och provokatörer i allmänhet kan inte förbjudas. Vi vill ju fortsätta leva i ett rättssamhälle.
”med hänsyn till rikets säkerhet”
Presskonferensen den 1 augusti med Kristersson och Strömmer var förhållandevis sansad. En utredning om att i ordningslagen eventuellt utvidga området för när man kan avslå demonstrationstillstånd ”med hänsyn till rikets säkerhet” är trots allt kanske en möjlighet. Skärpt gränskontroll ser jag som självklar. En ny lag om att ”nära gränsen” få genomföra kroppsvisitation, leta genom fordon och ha mer kameraövervakning ser jag också som rimliga åtgärder i dagens situation. Vi måste ju bevaka landets gränser.
Kristersson talar i likhet med alla andra också mörkt om Sveriges ”försämrade säkerhetsläge”. Och här är Rysslandsspöket och det oreserverade stödet till Ukraina det bärande. Allt mer av demokratiska inskränkningar kommer att kunna motiveras med detta ”skärpta säkerhetsläge”. Det måste vi vara vaksamma på.
Men, det var utmärkt att Kristersson så starkt betonade försvaret av den svenska yttrande- och tryckfriheten och att det inte är den som nu ska ändras. Att inskränka den efter påtryckningar, hot och våld mot svenska intressen är en omöjlighet.
Men hur hamnade vi här?
Vad jag nu inte kan bortse ifrån är frågan: hur hamnade vi här?
Mitt svar går bortom det som regeringen lyfter fram. Jag menar att de (och tidigare regeringar) delvis själva satt oss i klistret sedan lång tid tillbaka. Framför allt ser jag två grundläggande politiska omständigheter till dagens svenska kaos: EU-anslutningen (fri rörlighet och inskränkt självbestämmanderätt) och Nato-anpassning. Aningslös invandringspolitik och bristande integrationspolitik följde på de två huvudomständigheterna liksom dagliga skjutningar, sprängningar, krigiska lösningar, hårdare tag, skärpta straffskalor.
Uppdelningen i vi mot dom ligger i botten på alltsammans. Med en växande del av Sveriges befolkning samlade i storstädernas förorter som till stor del informellt styrs av klankultur och sharialagar kan man inte vänta sig annat än växande problem. Det här är nytt i Sverige och alla inom vårt breda mediepolitiska komplex (den politiska klassen) har sina händer långt ner i denna syltburk.
Så å ena sidan, att tro att problemen nu kan lösas med hårdare tag av tull, polis och massövervakning är önsketänkande. Men å andra sidan, för att försvara efterlevnaden av svensk lag måste våldsapparaten ha tillräckliga resurser, en insikten vi har sedan Magnus Ladulås´ och Gustav Vasas dagar. Och gränserna måste kunna försvaras – trots EU och Nato.
Men alltså, rör inte yttrandefriheten!
Tack!
Jag var orolig när jag började läsa att det skulle komma ett förslag, en idé om att det är dags att börja inskränka yttrandefriheten, efter en lång rad med argument, men du lugnade mig med slutklämmen!
Det påminner mig om amerikanska soldater/veteraner som FÖRSVARAR demonstranters rätt att bränna den amerikanska (USA:s alltså) flaggan som protest mot landets politik och agerande. Visst, det stör säkert någon. Visst, någon kanske får sina känslor sårade. Visst, någon kanske blir arg, ledsen, rädd, vad-som, men yttrandefriheten har vi som bekant inte för att skydda tal som är snällt och trevligt och som alla håller med om, utan just det tal som andra tycker illa om och inte vill höra.
Det är något som intellektuella har sagt om och igen sedan iden föddes, om det var François-Marie Arouet (Voltaire) eller någon annan som sade det först. Om jag så säger (t ex) att det inte fanns några gaskamrar för massmord i något tyskt koncentrationsläger under andra världskriget, och det skulle säkerligen en majoritet bli förbannade över, så har jag RÄTT att säga det utan att tystas eller straffas.
För, om vi börjar försöka begränsa tal som går över en viss gräns, vem sätter den gränsen? En anonym kommitté? En auktoritär ledare? En stark/inflytelserik intresseorganisation/familj, t ex Svenskt Näringsliv eller IHRA eller Wallenbergs eller Bonniers?
“The fact that an opinion has been widely held is no evidence whatever that it is not utterly absurd; indeed in view of the silliness of the majority of mankind, a widely spread belief is more likely to be foolish than sensible.” ? Bertrand Russell
Bra Knut L!
En reflektion om invandring förr och nu:
När de storstilade planerna på Stålverk 80 i Luleå var som störst minns jag hur sossarna i Piteå våndades. Å ena sidan var de positiva till industriutvecklingen i grannkommunen, men det fanns ett stort aber!
Den väntade inflyttningen (arbetskraftsinvandringen) till Luleå skulle innebära att högavlönade tjänstemän skulle bygga sina villor i Rosvik (som tillhör Piteå kommun). Och tjänstemän, det vet man ju, de röstar inte på oss!!
I slutändan vägde det argumentet tyngst. Och av det storstilade stålverket blev det en betydligt mindre variant.
Den gången var sossarna petnoga med vem som fick flytta in till kommunen (inte tjänstemän som röstar på Moderaterna). Men tre-fyra decennier senare var det fritt fram för vem som helst.
Kanske för att de nog skulle rösta på sossarna?
Vi har idag ett mycket svårlöst problem i våra förorter. Ta en titt på veckans videosnuttar från Göteborg och Malmö där islamisterna tågar fram med sina krav på ett helt annat Sverige.
Är klockan fem i tolv… eller…
Detta var ett politiskt farligt och intellektuellt undermåligt resonemang av Knut L. Där är tre saker som KL inte fattar. För det första, att – till exempel – steka fläsk i en stekplåt (vi säger inte ”stekpanna” i mina trakter) på ett bål av koraner, och sedan utfodra hundar med fläsket, är inte nödvändigtvis en demonstration mot troende muslimer. Det kan vara en demonstration mot den politiska konsensus som upprätthålls i Sverige, huvudsakligen av etniska svenskar. Konstigt att KL, som ofta skriver om ”aningslös invandringspolitik” inte förstår detta.
(Inom parentes vill jag upprepa att vi inte har islamofobi och diskriminering av muslimer i Sverige och Europa. Muslimer har länge fått invandra och leva här på lika villkor, både formellt och informellt, och har bemötts med hänsynstaganden och allehanda omsorger. ”Islamofobi” och ”diskriminering” är fraser som upprepas av tanklöshet, eller ängslig inställsamhet, för att det är god ton att säga så.)
För det andra, det är en del av åsiktsbildningsfriheten att kunna låta sina publicerade, uppvisade eller talade ord åtföljas av valfria symboliska föremål och handlingar. Det vore befängt, om det hade varit tillåtet att hålla upp en papperslapp som sade ”Jag tycker det var fel att Förenta staterna släppte en bomb på oskyldiga civilister i Afghanistan”, men förbjudet att lägga sig på marken med röd färg på sig, för att symbolisera dödsoffren, och väcka uppmärksamhet för sitt budskap.
För det tredje, det är ovidkommande, även om det vore sant (vilket det inte är) att som KL skriva att ”De flesta av oss kan säkert vara överens om att här i Sverige är det både olämpligt och stötande att bränna Koranen, Bibeln, Torah, nationella flaggor och andra djupt symbolladdade föremål […] Det är ett åsiktsuttryck som är främmande för vår kultur. I Sverige debatterar vi med ord och bild inom ramen för lagen om yttrande- och tryckfrihet.”
Att gå emot vad ”de flesta” är överens om i ”vår kultur” är ju poängen med åsiktsbildningsfrihet!
En avämnes anmärkning till slut: eftersom jag varit borta en månad är det inte möjligt att gå tillbaka till de gamla diskussionstrådar, där jag var skyldig Anders Å och andra svar på deras frågor till mig. Jag ber om överseende med det.
Jan Arvid G!
Vad är det ”för det första” KL (jag) inte förstår?
Att – de flesta av oss säkert kan vara överens om att här i Sverige är det både olämpligt och stötande att bränna Koranen, Bibeln, Torah, nationella flaggor och andra djupt symbolladdade föremål och att det är ett åsiktsuttryck som är främmande för vår kultur, och att vi i Sverige debatterar med ord och bild inom ramen för lagen om yttrande- och tryckfrihet – är ett självklart konstaterande, knappast ett kontroversiellt statement om att yttrandefriheten bör inskränkas.
Välkommen åter i spalterna förresten!
Knut L!
”de flesta av oss” i Sverige är väl inte överens om att det är ”både olämpligt och stötande att bränna […] djupt symbolladdade föremål” för att det vore ”ett åsiktsuttryck som är främmande för vår kultur”?
Hur har du mätt och konstaterat att de flesta tycker så?
Och om en opinionsmätning eller dylikt gåve vid handen att en knapp majoritet funnes för att det vore olämpligt att (till exempel) bränna Förenta staternas flagga, om Förenta staterna hade livet av tusen civila vid ett olagligt militärt anfall, ja då är det väl självklart att det är ”vår kultur” att minoriteten bland medborgarna har kvar sin rätt att göra det ”olämpliga och stötande”?
Dina texter ovan har två problem. För det första din blodfattiga uppfattning om hur ”vi i Sverige debatterar”. Att till exempel publicera den olästa Folket i Bild/Kulturfront med tråkiga bilder går bra enligt dig (jag prenumererar), men du försvarar inte rätten att bilda opinion genom att synas och få uppmärksamhet.
Det andra problemet är att du bara diskuterar ”yttrandefriheten”, inte åsiktsbildningsfriheten. Yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen säger följande:
”Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, tv och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.”
och
”Tryckfriheten innebär en frihet för var och en att i tryckt skrift uttrycka tankar, åsikter och känslor samt att offentliggöra allmänna handlingar och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.”
Således handlar yttrandefriheten i inskränkt mening inte om symboliska handlingar med rekvisita, som man till exempel bränner på allmän plats. (Fast i Förenta staterna härleds även flaggbränning till första konstitutionstilläggets ”freedom of speech”.)
Du vill av okänd anledning bara försvara yttrnadefriheten. Jag värnar åsiktsbildningsfriheten. Felet med din artikel är, att du under skenet av att benhårt försvara yttrandefriheten, visar en obegriplig förståelse för att inskränka andra viktiga delar av åsiktsbildningsfriheten.
Jag vill upprepa en punkt. Förstår du verkligen inte att koranbränning riktar sig mot den politiska klassen i Sverige och deras konsensus, inte mot ”utsatta muslimer” (som inte existerar i Sverige, muslimer i Sverige är formellt och informellt jämlika, väl bemötta och understödda av samhället vid behov).
Till slut, även lagen om hets mot folkgrupp, och lagens tillämpning, behöver motarbetas och rullas tillbaka (inte helt, men nästan). Lagens verkan är att domptera opinionen och straffa dem som tycker fel, inte att förhindra pogromer och angrepp på folkgrupper.
Tack för att du fortsätter med lindelof.nu.
Eli Wiesel sammanfattade reglerna för yttrandefriheten när han sade: Vissa händelser äger rum men är inte sanna, andra är det – även om de aldrig inträffade.
Bland övriga utmärkelser resulterade visdomsorden i Nobels fredspris. En budbärare för mänskligheten enligt Nobelstiftelsen.
Norden borde se till att libyerna får tillbaka sitt sönderbombade underverk, Great Man Made River i stället för att göda den kristna sionismens omätliga behov av terrorister.
Bra rutet, men man ska allt få bränna religiösa skrifter eller håna densamma om man nu vill (jag vill inte men friheten ska finnas där för de som vill).
För börjar man förbjuda t ex bränna koranen, kommer snart mer förbud, för då har Sverige visat att man kan böja sig speciellt med en sådan hal ål som Kristersson vid rodret som såklart säger massa floskler för att få in oss i Nato.
Ingen har invänt mot mina påpekanden, så jag antager att jag för en gångs skull har övertygat alla läsare, inklusive Knut L, om något jag skrivit, nämligen att ”Stoppa koranbränningarna, men rör inte yttrandefriheten” är en dålig artikel, eftersom det är åsiktsbildningsfriheten, inklusive rekvisita-baserade handlingar som koranbränning, som måste bevaras; koranbränning gör inte livet svårare för muslimer, utan angriper den (mestadels etniskt svenska) överhetens åsiktsstyrning; och Sverige har inte islamofobi och diskriminering av muslimer.
Redaktören har rätt att redigera, men varför tog KL bort de tre sista orden i denna passus som jag skrev: ”utfodra hundar med fläsket på utrivna koransidor”.
Ville redaktören mildra min beskrivning av en hypotetisk demonstration för i någon mån anpassa lindelof.nu till regeringens och UD:s fördömanden av koranskändning?
Jan Arvid G!
Det vore mig helt främmande att mildra din beskrivning av en hysterisk demonstration. Tog bort de tre sista orden för att jag trodde det var meningen med din rättning (om jag nu minns rätt). Det är många bollar i luften just nu, så något kan ha smitit mig förbi.
Ursäkta mig, jag skulle ha tillagt att det kanske var ett misstag, för jag tänkte det också. Jag undrade bara om rädslan för att utmana konsensus alltför mycket hade spritt sig ända till lindelöf.nu, men det var alltså feltänkt av mig.
Vad ska man säga? Vår eurocentrism är så stark att vi håller på att bli blinda, allihopa.
”Under de tre senaste decennierna har islamism blivit den starkaste politiska kraften i stora delar av den muslimska världen … [de] har valt bort ’västerländsk liberal demokrati’ skulle man kunna säga. Islamism står nu i dessa länder som en motkraft till allt västerländskt, inklusive yttrandefrihet och demokrati.”
Västra Asien lydde, fram till första världskriget, till största del under ”sjuka mannen i Europa”, det ottomanska imperiet som inte hängde med i moderniteten. Britterna såg världsdelen knappast som något annat än en passage till imperiets pärla, Indien (vi lämnar därhän planerna på ett ”judisk hem” i Palestina). Det var förmodligen här som uttrycket ”terrorbombning” uppfanns, av britterna, som påstod att det enda araber förstår är just terror: ”under 45 minuter kan vi utplåna en by” (med flygplanen som sköt på allt som rörde sig). Och de gjorde det.
Det fanns inte många demokratiska traditioner att luta sig emot, men de få gånger någon försökte sig på det avbröts försöket snabbt och fast av Väst. Den iranska revolution 1979 ses som starten för den politiska islamismen. Rötterna till 1979 finns 1953, då den demokratiske premiärminister Mogadesh i Iran avsattes av britterna och USA.
Så gick det för de flesta som försökte finna vägar till att ta vara på ländernas intressen. Iran är en diktatur, men det bör inte hindra oss att se att regimen förde en politik till fördel för den stora majoriteten. Under de första åren ökade livslängden från 56 till 70 år, analfabetismen i det närmaste avskaffades och livsvillkor, särskilt för de fattiga på landet, förbättrades avsevärt. Utbildning upptog 20 procent av budgeten och försvaret minskade från 17 till 2 procent av BNP, och enligt FN införde landet ”det mest framgångsrika program för födelsekontroll”.
Efter sekelskiftet har vi sett de mest sekulära och moderna länder i regionen grusas direkt av Västs arméer eller av kaos som Väst orsakade och undanblåste. Syrien, Irak och Libyen var alla tre diktaturer precis som alla andra regimer i Egypten, Marocko, för att inte tala om Gulfstaterna – men väldigt få vet att den exomcentriske Gaddafi var den största finansiären av människorätts-NGOs i Afrika. När palestinierna i ett val som Bild betraktade som exemplariskt valde fel parti (Hamas, som Israel hade hjälpt till som motvikt mot Fatah, vann valet 2006) gick det som det gick. Väst låtsades inte om resultatet och fortsatte som om ingenting hade hänt att stödja Palestinska Myndighetens president Abbas, som enligt Netanyahu ”är oumbärlig för oss” genom att förvalta ockupationen. Israel gjorde Gaza till ett friluftfängelse, ett modernt (?) ghetto som de regelbundet bombar.
Varför misslyckades Egyptens demokratisering efter ”den arabiska våren” kommer historiker att förklara i framtiden, men en del av orsaken är att inget ledarskap tilläts utvecklas, växa, ta plats under Sadats och Mubaraks diktaturer. Ledare i länderna i Västra Asien och Nordafrika har ett enormt (men är det verkligen det största?) ansvar för situationen i dessa länder, men vad människorna i den regionen har sett av ”västerländsk liberal demokrati” är inte ”yttrandefrihet och demokrati”. Väst har agerat konsekvent och principfast: ”yttrandefrihet och demokrati” är till för dem, inte för folken i Västasieen. Vad än Bush och neocons fick för sig att säga om att sprida demokrati med vapen.
Tillåt mig att svära i kyrkan. Talibanerna är en på många sätt motbjudande rörelse, men det är inte konstigt att de kunde ta över efter att USA-ockupationen kollapsade. De är i varje fall afghaner.
Nu till koran-bränningarna. Jag ska inte ta upp Heine igen. Vad Paludan och likasinnade gör är denna vår tids motsvarighet till vad den nazistiska propagandan gjorde under 1920 och 1930-talet, Judarna var en del av Tyskland. Jag vet inte hur många procent av de tyska judarna som var sekulariserade eller ”emanciperade” som det också hette. En del av mina förfäder var det. De lät sig döpa för att skaffa sig statliga jobb och tänkte inte mer på det. Religion var en icke-fråga för dem och också för många av de som inte döpte sig utan fortsatt att vara judar (israelitiska eller mosaiska, skulle de har sagt) men som i verkligheten inte var mer judiska än många svenskar är kristna idag. Nazisterna behövde skapa ett ”vi mot dom” som det står i artikel och utropade judebolschevismen till fienden.
En god vän till mig, en jude som inte hade slutat att vara jude fast han inte var religiös sa, jag citerar: ”Om nazisterna inte hade varit antisemiter hade många tyska judar varit nazister.”. Jag tittade förvånad och han fortsatte: ”…för att de var bra tyskar”.
Diskussionen om yttrandefrihet kan inte ignorera den sociala och politiska kontexten. Ingen av oss skulle försvara nazisternas antijudiska hatpropaganda i yttrandefrihets namn, eller har jag fel? Det är inte samma sak, det är det aldrig, men det är likartat. Alla judar var inte kommunister, långt ifrån, alla judar var inte rika, långt ifrån, men ändå som grupp sköts de ner och ner i den sociala trappan.
Det som Jan Arvid G säger om muslimer idag, ”muslimer i Sverige är formellt och informellt jämlika, väl bemötta och understödda av samhället vid behov” och ”Muslimer har länge fått invandra och leva här på lika villkor, både formellt och informellt, och har bemötts med hänsynstaganden och allehanda omsorger.” Exakt dessa meningar kunde sägas om judarna i Tyskland och Österrike på 1920 och 1930-talet.
Till sist tycker jag att det är stötande att bränna böcker, oavsett vilka de är – förutom kasserade böcker förstås – låt oss säga ”levande böcker”. Det ska kanske inte vara förbjudet, jag är varken jurist eller expert på något av dessa områden, men jag tycker att det är uppenbart att i det aktuella fallet handlar det om missbruk av yttrandefrihet med syfte att provocera. Det är patetiskt att liberala Sverige ska förarga sig över de hemska muslimerna (som var dumma nog att låta sig provoceras under ”Påskupproret”) som inte respekterade den gode Paludans yttrandefrihet men skräms och förargas när samma sak kan äventyra Nato-anslutningen.
Etablissemanget utnyttjar yttrandefriheten till sin fördel, det är acceptabelt att provocera, förlöjliga och trycka ner medborgare (som är svagare än oss) men inte att beröra mina/våra intressen.
Paludans och likasinnades motiv är att provocera och för mig är det brist civilkurage att man inte kan säga: yttrandefrihet får inte missbrukas för att slå mot andra som inte kan försvara sig. Gränserna har förflyttas av den smygande eller galopperande rasismen och ”vi och dem”. Det är inte bara SD. Det var också M Sarkozy uttalande om ”avskum”.
För att återknyta och om man tillåter mig att traversera, skulle jag gärna vilja säga att det som hänt är att ”västerländsk liberal demokrati, allt västerländskt, inklusive yttrandefrihet och demokrati” har valt bort Västra Asien och norra Afrika.
Om trosfrid
Yttrandefriheten upphör inte i vårt land för att det finns ett brott föreskrivet i lag mot trosfrid. Ett sådant fanns fram till 1970. Man kunde föra en offentlig politisk diskussion ändå.
Ingen folklig opinion hade begärt att trosfriden inte längre skulle skyddas i lag. Det var justitieminister Lennart Geijer som såg till att hädelse inte längre skulle vara ett brott. Men något lymmelaktigt var på gång. En ”radikal” reform, kanske för att ta loven av en vänsteropinion inom SSU. Knepet är gammalt som att släppa loss Barabbas.
Avskaffandet var skumt. Vi som då var politiskt aktiva borde ha protesterat. Men vi som var FNL-aktivister, även de av oss som tillhörde ett trossamfund, var upptagna av annat.
Straffbestämmelsen användes historiskt mot de frikyrkliga. Den som tror det är en fara, lägg fram argumenten!