… efter denne geniale konstnär och glädjespridare som hela mitt vuxna liv då och då återkommit med geniala nya inhopp på den riktigt stora scenen och som 1989 fick Povel Ramels Karamelodiktstipendium med följande mycket träffande motivering:
”För att han i decennier lyckats bana en ensamväg genom underhållningsdjungeln vid sidan av gängse röjare, ofta ett par takter före, och för att han, styrd av skärpt iakttagelseförmåga, lyhörd musikalitet och burlesk humor, framgångsrikt designat och solobefolkat sin alldeles personliga manege”
Mitt första intryck av honom är från Robbans Skiffle Group, som gjorde att mina första ackord på gitarren började svänga. Nu ska vi spela Båtlåt, Jag måste hejda mig, Ingela, Uppblåsbara Barbara …
Fint Knut, att du vill minnas Robban. Själv ska jag spela Ulla Trapid … hon som var en sådan sölig jänta att jämt man vänta får.
Leif S!
Ja, den minns jag nu … så språkligt lekfull och på pricken.
”Timglasen i Sinai
kommer sanden ej att sina i”.
Bara ett exempel på Robbans ordkonst.
Käre Bröder, inte minst Broder Knut, både klasskamrat och konfirmationskompis!
Broder Robban är sannolikt en av oss Bipolare, så begåvade och så sårbara. I uppåtfasen är det bara att släppa loss så kommer rimmen alldeles utå säj själva. I know!
lasseN
Jag minns nu mycket svagt att vi båda konfirmerades på södra Guldheden hos P-O Sjögren, den kände kvinnoprästmotståndaren och senare domprosten. Jag fick skramla på spårvagn tur och retur Örgryte – Södra Guldheden två gånger i veckan, eftermiddagar, för ett par timmars kristendomsundervisning. Jag fick ingen moped, vilket jag tyckte var lite snålt. Det fick ju alla andra. Men det var bara att bita ihop. Tuffa ungdomsminnen.
Nåväl, jag gjorde detsamma från Linnégatan – fick inte heller någon moped, bara manschettknappar. Mopeden köpte jag på hösten för egna pengar. Med oss gick väl Ulf Matti som bodde på Guldheden och gick i min klass. Möjligen även skolkamraten Thomas Gustafsson med öronen. Dessutom Bengt Morelli som blev läkare som jag och en liten duktig kalvbent tjej som verkade vara tolv. Vi småflirtade lite med henne på skoj och kallade henne ”Gullet” – naturligtvis blev hon också kollega till mig och dessutom kopiöst snygg som vuxen kvinna. En ytterligare kändis blev så småningom Anders Lönnbro, skådespelare och författare i teamet ”Kenneth Ahl” – han var lagom galen redan då.
Anders Lönnbro är mycket aktiv i Ship to Gaza i Göteborg. Samlar pengar på sta´n ibland och dyker upp på möten för Palestiniernas sak.
Go gubbe i SVT-såpan Saltön dessutom…