Styrkor och svagheter i Viktor Orbans långa tal

För några dagar sedan publicerades här på lindelof.nu en länk till ”decenniets viktigaste tal” av Viktor Orban. Ernesto Katzenstein har inspirerats och skrivit följande analys av vad Orban framförde.

Viktor Orbans tal den 24 juli 2024, som lindelof.nu länkade till, är verkligen intressant. Man kan känna sig frestad att ta åt sig vissa delar och vifta bort eller skratta åt hans konservativa åsikter, men det vore fel. Det första som bör noteras är att talet inte hölls i Ungern, utan i byn Tusvanyos, i den rumänska Transylvania, ett område som befolkas av den ungerska minoritet som utgör ca 6 procent av Rumäniens befolkningen. Orban himlar inte om hur han ser på ungrarnas nationella intressen: ”vi behöver en pan-ungersk syn eftersom att granska frågorna utifrån ´lilla Ungern´ vore alltför begränsande.” Med ”lilla Ungern” syftar han på staten Ungerns nuvarande gränser.

Premiärministern står stadigt i sin ungerska nationalism och konservativa värderingar och ondgör sig över den ”liberala oligarki i Väst” (Demokraterna i USA och EU-eliten i Bryssels) som enligt honom hävdar att ”nationalstater inte längre existerar.” Vår världsbild, säger Orban, ”bygger på nationalstater … som utövar ett inhemskt våldsmonopol och därigenom skapar ett tillstånd av allmän fred … Enligt vår uppfattning är nationalstaten inte en juridisk abstraktion, inte en juridisk konstruktion: nationalstaten är rotad i en särskild kultur. Den har en gemensam uppsättning värderingar, den har ett antropologiskt och historiskt djup.” (Det finns inte plats här att diskutera nationen som en gemensam kollektiv myt –Benedict Andersons imagined community, eller andra relevanta begrepp i sammanhanget, som ras, folk och värderingar).

Det är den post-nationella ideologi som förklarar varför de västeuropeiska länderna ”anser att migrationen inte är ett hot eller ett problem, utan i själva verket ett sätt att fly från den etniska homogenitet som är grunden för en nation” och att de inte förstår det absurda i ”att medan hundratusentals kristna dödar varandra i östra halvan av Europa, släpper vi in hundratusentals människor från främmande civilisationer i västra Europa” (Vi ska inte heller gå in på EU:s eller Sveriges migrationspolitik). Enligt Orban är det den annorlunda synen på nationen som gör att Öst- och Västeuropa inte förstår varandra.

Orban konstaterar att ”Orwell hade trots allt rätt när han skrev att i ’nyspråket’ är fred och krig är fred”. Fokus i hans tal är hur kriget i Ukraina har ändrat situationen i Europa och världen – samt hur Ungern (lilla och stora) måste anpassa sig till den. Han ser nyktert att ”västvärlden tänkt och agerat som om de var en referenspunkt, ett slags riktmärke för världen” och att efter kriget i Ukraina har man ”instruerat världen att ta moralisk ställning mot Ryssland och för väst”. Men i stället har ”alla steg för steg ställt sig på Rysslands sida”. Han är upprörd över kritiken som har haglat över honom efter hans ”fredsuppdrag” som ledde till Kiev, Moskva och Beijing. Det är min ”plikt som kristen” att göra något åt de problem jag ser i världen, säger han pompöst, som om detta var något unikt för de kristna.

Orban är övertygad att när Trump återinstalleras i Vita Huset kommer han att göra slut på kriget. ”Verkligheten har gått upp för ukrainarna [Ukrainas utrikesminister var då i Beijing och ska ha bett kineserna om hjälp att medla med Ryssland] och nu är det upp till européerna att ta sitt förnuft till fånga innan det är för sent. Om Europa inte övergått till en fredspolitik”, säger han, när Trump blir president igen, kommer EU att tvingas ”erkänna sitt nederlag, ta på sig hela ansvaret och stå där med skammen”.

Premiärministern inser att ”en förändring är på väg som vi inte har sett på femhundra år”. Förut skedde förändringarna inom Väst men nu utmanas Väst utifrån, från Kina, Ryssland, BRICS och Shanghai Cooperation Organisation. Han är inte mer än ärlig när han konstaterat att Europa inte har någon egen politik. ”Det europeiska politiska beslutsfattandet har kollapsat. Europa har gett upp försvaret av sina egna intressen: allt som Europa gör i dag är att villkorslöst följa de amerikanska demokraternas utrikespolitiska linje – även till priset av att förstöra sig själva”.

Han är mycket kritisk mot de polska myndigheterna, som försöker ”göra Polen till den främsta amerikanska basen i Europa” och borde få oss nordbor att få hicka: den gamla axel Paris-Berlin har satts ur spel och en ny försöker ta åt sig initiativet, London, Warszawa, Kiev, Baltikum och Skandinavien.

”De sanktioner som vi har införts [mot Ryssland] skadar grundläggande europeiska intressen: de driver upp energipriserna och gör den europeiska ekonomin mindre konkurrenskraftig. Vi lät sprängningen av Nord Stream passera. Denna terrorhandling mot Tysklands intressen och egendom, uppenbarligen utförd under amerikansk ledning, fick passera och Tyskland låtsades som ingenting. Ingen säger ett ord om det, vi undersöker inte, vi vill inte klargöra, vi vill inte ta upp det till rättslig prövning. På samma sätt agerade inte Europa när Angela Merkels telefon avlyssnades av USA med hjälp av Danmark. Detta är inget annat än underkastelse.”

En skarp blick på omvärlden, kan vi här konstatera, men förklaringen haltar. Han finner rötterna till Västs förfall i student- och sexrevolutionen på 1960-talet och den ”moraliska dekadensen” som dessa händelser och den ”progressiva internationalistiska liberalismen” för med sig.

Sätter man istället på sig materialistiska glasögon ser saker annorlunda ut. De västeuropeiska makterna koloniserade den amerikanska kontinenten, sedan Afrika och Asien. Länderna i Östeuropa var aldrig med i tävlingen om kolonierna eftersom deras ekonomier inte var tillräckligt aggressiv, och Tsarryssland expanderade söderut men inte till avlägsna länder världsdelar som Nederländerna, Frankrike, England och Tyskland (och i Asien Japan).

De konflikter som Orban säger har skett inom Väst är ingenting annat än imperiernas kamp om kolonierna. USA, den sista i raden, tillämpar ett ”modernare” system: man besitter inte territoriet militärt eller formellt, utan kontrollerar de (forna) kolonierna via lokala eliter i ”fria” länder och exploaterar resurserna på en ”fri” världsmarknad – en förändring som speglar vad som hände under den kapitalistiska
revolutionen: de livegna lantarbetarna omvandlades till ”fria” arbetare som exploateras på en fri arbetsmarknad.

Under kalla kriget dyrkades demokrati och de civila och medborgerliga rättigheterna i Väst – för sina medborgare, eller rättare sagt för de av sina medborgare som tillhörde majoriteten (svarta och ursprungsbefolkningar i USA och annorstädes, afrikanska och karibiska invandrare i GB och Frankrike fick hanka sig fram som, i bästa fall, andra klassens medborgare). Demokratin var en lyx som bara de rika länderna hade råd med (länderna i Syd, eller Tredje världen som det hette då, andra fick nöja sig med diktatorerna som Väst tillsatte och som ”räddade landet från kommunismen”). Man kan utan större cynism påstå att, före och efter avkoloniseringen, genom ett massivt flöde av rikedom från de fattiga i Tredje världen till de rika länderna i Väst, finansierades demokratin och det ökande välståndet i efterkrigstidens USA och Europa.

Länderna i Östeuropa förstår inte de forna kolonialmakterna i Europa eftersom de aldrig var en del av det dominerande blocket och drabbades av andra problem än dem. De drog alltså inte fördel av exploatering av Tredje världen som Västeuropa, och genomgick inte den mättnadsprocessen som konsumtionssamhällen i Väst gick igenom. De delar inte historia, erfarenheter och traditioner med Västeuropa, och deras ekonomiska intressen skiljer sig åt i väsentliga avseenden.

Med rätta är Orban arg på att Väst försöker tvinga sina ”värderingar” på resten av världen, enligt honom ”med HBTQ som flaggskepp”. Orban nämner aldrig woke men identifierar sig uppenbarligen med antiwoke-kulturen som spridit sig i Europa de senaste åren. I Trump finner Orban en ideologisk frände och med Trump i Vita huset kommer ”exporten av demokrati att vara över” (liksom främmande dekadenta idéer: post-nationalismen och internationalism, liberalismen, genusideologin och HBTQI+, m m).

Det är frestande att flina åt hans konservativa åsikter, men det vore fel. Oavsett om han är medveten om det eller inte, pekar han på något när han säger att Väst drabbas av ”tron på att individen skulle bli friare och större om han eller hon befriades från alla former av kollektiv […] I västvärlden har man successivt avskaffat banden: de metafysiska banden som utgörs av Gud, de nationella banden som utgörs av hemlandet och familjebanden.”

Det är lätt att moralisera om konsumtionssamhällets alienation, shopping som en religiös ritual för massorna. Men bortom, eller hitom detta är det uppenbart att Väst inte förstår resten av världen idag, och en del i detta måste tillskrivas det faktum att i stort sätt alla andra kulturer och samhällen individen inte helt isolerad utan också som en del av en kollektiv gemenskap. Alastair Crooke pekar på detta i Resistance – The Essence of the Islamist Revolution. Han inleder boken med att citera en iransk präst som säger att konflikten mellan Islamism och Väst handlar om ”the essence of man”. Möjligen finns en intuition om detta när man i Väst anklagar andra kulturer för att vara ”kollektivistiska” och ”auktoritära”.

I det moderna samhället försvann Gud ur offentligheten, åtminstone som garant för maktens stabilitet och social ordning, och ersattes av en sekulär religion. Internationellt blev demokratin och de mänskliga rättigheterna de högst stående gudarna, senare dök R2P, Responsibility to protect – den ideologiska bakgrunden bakom förstörelsen av Libyen. Med denna ideologi, genom ”förebyggande krig” för att ”sprida demokrati och mänskliga rättigheter” förstörde USA med Europa i släptåg, de enda länder i ”Mellanöstern” som hade någon form av självständighet gentemot Väst – Iraq, Syrien och Libyen. Det senaste modeuttrycket är den ”regelbaserade internationella ordningen” (Rules Based International Order). Vilka dessa regler är och vad de är värda har det med all önskvärd tydlighet visas i hanteringrn av konflikterna i Ukraina och Palestina och som kort kan förklaras så här: Regel 1: respektera USA:s intressen och diktat. Regel 2: respektera FN och internationell rätt. Regel 3: vid konflikt mellan 1 och 2 gäller regel 1.

Den ungerske premiärministern verkar förstå det som många andra världsledare har insett: att Väst inte är en pålitlig partner; att dina pengar på deras banker kan konfiskeras när som helst; att alliansen idag kan förvandlas till sanktioner imorgon, eller att du till och med kan få besök av deras militär. Med andra ord, Orban förstår det som någon så klokt sa: USA har inga vänner, bara intressen.

Man kan knappast kräva att Orban ska se det uppenbara: USA-imperiet och Europa (på västra sidan Atlanten), är i den senaste och förmodligen sista, fasen i den europeiska kontrollen av världen. Imperiet har blivit för stort. Det finns en brytpunkt då varje ny erövring (koloni i en eller annan form) medför mer kostnader än vad den tillför metropolen, och USA har antagligen nått den punkten – de senaste katastroferna i Irak, Afghanistan, Syrien och Libyen kan vara tecken på detta. Särskilt Afghanistan, där USA och Nato inte hade någon militär fiende att tala om men ändå blev besegrade, inte så mycket p g a mopedåkande krigare i tunikor och tofflor utan av sin egen oduglighet. Orban hoppas att Trump, som hyser de ”rätta värderingarna”, kommer att kunna rädda USA och därmed också göra det möjligt för Europa att räddas undan den korrupta eliten som idag härskar. Det är hans vision.

Trump har en annorlunda stil och retorik, möjligen representerar han andra ekonomiska intressen än Biden och kan ta oväntade steg i såväl rätt som fel riktning. Men i huvudsak är han, liksom extremhögern i Europa, inte de äkta representanterna för folken som Orban vill tro, utan de utgör symptom på den uppgivenhet och förvirring som krisen i Väst orsakar.