DN:s ledarskribent Susanne Nyström ondgör sig den 10 augusti över att politiker påstår sig företräda ”vanligt folk”, för dessa finns förstås inte som en politisk kraft i DN:s och Nyströms nyliberala värld. Särskilt fel blir det när ”vanligt folk” ställs mot ”etablissemang” eller ”elit”, menar hon. Man kan ju vara en ”helt vanlig människa” om man bor på Södemalm, röstar på Miljöpartiet och betalar statlig skatt (är höginkomsttagare).
Johan Hakelius i tidningen Fokus reagerar den 13 augusti (bakom betalvägg), men lägger ut texten den 22 augusti om saken i SR Studio 1 (Nyström svarar den 23 augusti på ledarplats i DN).
Hakelius konstaterar det självklara för varje ”vanlig människa” att visst måste man kunna tala om ”vanligt folk” i jämförelse med politiskt etablissemang eller samhällelig elit. Allt annat blir bara konstigt, ja rent av politiskt farligt enligt min (KL:s) uppfattning.
Diskussionen är gammal. Göran Hägglund blev utskälld när han 2009 som KD-ledare använde begreppet ”verklighetens folk” i sitt sommartal. Det sågs då som SD-flirt. Först var Ian och Bert i Ny demokrati med just det här begreppet.
FiB/K har i CJL Almqvists och Strindbergs anda sedan 1972 hedrat begreppet ”folk” och ”en folkets kultur” emot överhetens, som i olika tider tar sig olika uttryck. Men, alltså inte som alla otaliga vänstertyckares framhållande av en nostalgisk bild av arbetare och arbetarklass med valkiga nävar och blåställ, utan som hederligt lönearbetande och skattetalande människor i största allmänhet. En mycket omfattande och vid ram för vilka som är historiens underifråndrivande kraft således.
Det här är ett synsätt som förstås är Susanne Nyström helt främmande. För henne finns bara individer med onda eller goda värderingar och med olika gruppidentiteter. Johan Hakelius har i alla fall koll på att samhället är socialt skiktat och därmed att skillnaden emellan elit och ”vanligt folk” är klart urskiljbar. Att gränssnittet mellan ”upstairs and downstaris” inte enkelt går att definiera ska vi vara mycket glada för. Det är i det här fältet (klasskampen) som yttrandefriheten och politiken (demokratin) kan ha betydelse och kan påverka den sociala rörligheten i rätt riktning.
Knut L!
Jag råkade också höra debatten i P1 och spontant så tyckte jag att Hakelius hade dom bästa
argumenten.
Kan ju lägga till att man inom Arbetarrörelsen talade om verklighetssynens människor. Tror att Ronny Ambjörnsson, idehistoriker, skrivit om den skötsamme arbetaren med exempel från kustsamhällen
vid Norrlandskusten och hur gemene man såg på sin egen och andras tillvaro.
Lasse Ekstrand vet nog mera om detta. Är en flitig radiolyssnare och blir småirriterad när man
dömer ut allt i SVT och SR. Dom kanske inte skildrar dom stora konflikterna på ett mångsidigt sätt.
Men det är ju inte samma sak som att allt är enfald och inte mångfald för att citera Richard Sandler.
Tror det var av DN:s f d chefredaktör Olof Lagercrantz som jag blev övertygad om att i Sverige är det mest eliter av olika storlekar som man röstar på och som debatterar sinsemellan. Populistpartier finner ju näring av detta.
Har börjat titta på SVT-Play om en ”vanlig” medborgare i USA som var den viktigaste personen när det gällde att knäcka spritsmuggling och Al Capone. Hon använde bara papper och penna.
Elizebeth Friedman lever ett vanligt förortsliv i USA. Ingenting skvallrar om hennes arbete: att knäcka maffians hemliga koder. Men Friedman jobbar inte bara med kampen mot maffian. Hon ligger också bakom knäckandet av nazisternas hemliga Enigmakod under andra världskriget.
Historiskt finns det en massa exempel på ”vanliga” människor som avvärjt katastrofer och krig. Det jag kom på var att det var bönder och arbetare som stoppade elitens krigshets 1905 när Norge vann sin frihet från Unionen.