Historisk seger för Hillary Clinton! basuneras idag ut i alla stora och ansvarslösa medier. ”Sensationen” består i att det nu är (nästan) klart att en kvinna kommer att nomineras till presidentkandidat för ett av de två stora partierna i USA. Samtidigt rasar samma medier mot att Bernie Sanders som inte ger upp, förklarar sig besegrad och därmed sluter upp i Clintonkampanjen – för att till slut mosa ”galningen” Donald Trump.
Men!
Betydligt viktigare är den sedan länge undanskymda insikten att den tupp- höne-fäkning som pågått över hela världen en lång tid inte har någon stor betydelse för oss som bor utanför USA. Möjligen kan en liten ändring skönjas om Trump blir president. I övrigt möjligen en liten krusning på ytan.
Bästa beviset för sakens relativa betydelselöshet är när den förste svarte presidenten för åtta år sedan röstades in i Vita huset. Förhoppningarna var enorma. Jag minns att vi i FiBs Uppsalaavdelning på ett möte redan då diskuterade om en svart president i Vita huset skulle få någon större betydelse, och att flera då med stort magstöd hävdade att det var en avgörande historisk vändpunkt. Yes we can! var hans stora uppfordrande slagord, men inte kunde han.
Alltså, inte blev det en vändpunkt. Krigen har fortsatt, ja till och med eskalerat, USAs ekonomi har fortsatt mot botten och inte blev det någon allmän sjukförsäkring av betydelse etc. Besvikelsen över den sympatiske Barack Obama borde vara enorm. Och motviljan mot att välja hans lydiga och skjutglada gamla utrikesminister som efterträdare är förstås minst lika enorm.
Inte undra på…
att fältet ligger öppet för en högerpopulistisk hämningslös anti-Wall Street-kandidat. Visst vore Donald Trump ett riskfyllt presidentval för det amerikanska folket. Men att dennes nyhetsskapande utspel och antietablissemangsretorik går hem bland politiskt utmattade amerikaner långt ner i folkdjupet är faktiskt inte konstigare än att Jimmy Åkesson, Marine Le Pen, eller för den delen Adolf Hitler skördade sina framgångar framför allt på etablissemangets korrupta svekpolitik. Ett och annat guldkorn snappar de ju upp bland sina missnöjesväljare, SDs EU- och Natomotstånd till exempel. Men som vi sett, satt dessa uppfattningar löst när det började blåsa.
Den bildade tyska borgerligheten…
och stora delar av det tyska folket trodde mellan 1923 och 1933 aldrig att den rytande, svavelosande, bloddrypande, fule lille mannen med fel frisyr skulle kunna bli något annat än ett farsartat inslag av snabbt övergående karaktär. Men de etablerade politikerna hade 1933 spelat bort demokratins alla kort. Inget återstod.
Lösningen – för oss nu – är dock inte att förbjuda Trumpar, Åkessonar, Le Pennar eller rena Hitlerepigoner. De äro trots allt frukter av vårt eget ekonomiska och politiska system. De är faktiskt ett alternativ för de mest missnöjda och svikna – i länder med organisations- och yttrandefrihet – istället för att helt vända politiken ryggen. För dessa är frågan vem som hotar livet mest, opportunisten eller etablissemanget, och där är valet idag inte givet.
Nej, det krävs…
politiker som vågar stå upp för fred samt välfärdsekonomiska och demokratiska grundvärden, som alltså inte faller undan för Wall Street over there eller deras epigoner over here.
En nästan övertydlig illustration till det här är städningen i Miljöpartitoppen, alltså petningen av Mutt och Schlyter, som agerade emot värdlandsavtalet (Nato/USA). Alla de där uppe dinglar allt tydligare i Wall Streets marionettrådar.
Så, för oss icke-amerikaner gäller det att genomskåda det skändliga på alla kanter, hålla huvudet kallt och resonera taktiskt. Valet mellan Hillary Clinton och Donald Trump kan då å ena sidan ses som ett val mellan pest eller kolera, inte så lätt alltså. Å andra sidan kan det reduceras till ett val för eller emot Wall Street, vilket kanske gör det ännu svårare, för då faller valet på Trump.
Men, att framställa…
det som ett val mellan demokrati (Clinton) och fascism (Trump), som är våra stora och ansvarslösa mediers favoritperspektiv, är en direkt fördummande förenkling.
Oavsett vem som till sist blir nästa president i USA, så styr i huvudsak andra krafter vad som händer i landet såväl inrikespolitiskt som i utrikespolitiken.
USA faller sönder dag för dag i bitar. Trump eller Clinton, samma groteska statskuld (som del av BNP), och återkommande obalanser i handeln samt världens största negativa finansnetto.
Varenda dag i medier rapporteras om USA försök att vädja och ibland hota kineserna att sluta upp med att konkurrera västvärlden inklusive USA sönder och samman. Aktuellt just nu är att kineserna genom sin överproduktion i stålbranschen sätter marknadskrafterna ur spel. Genom att också dumpa stålpriserna under produktionskostnaderna sätter de stålsektorerna i västvärlden i kris och nedläggningar. Med arbetslöshet av gigantiska mått på sikt.
EU och USA är i nuläget maktlösa och fast i Kinas järngrepp. Om Kina inte går med på justeringar följer massarbetslöshet i vår del av världen. Ett starkt skäl till utvecklingen är EU:s förbud för alla medlemsländer gällande statligt stöd i stålbranschen, då det snedvrider konkurrensen och därmed marknaden.
Trump har den fördelen att han inser att USA redan är på dekis och därför förordar tullar dvs. protektionism mot Kina för att den vägen åtminstone föröka rädda den amerikanska stålindustrin. Han inser även att skuldberget måste betalas (delar i alla fall, troligen krävs internationellt godkännande av skuldavskrivning i stort format).
Trump har en mer insiktsfull strategi om den amerikanska försvarsmaktens roll i framtiden än krigshöken Clinton. Besparingar även för Pentagon, mindre engagemang i Nato, mindre utgifter i Europas säkerhet samt mindre konfrontation med Ryssland i den europeiska intressesfären.
All kraft ekonomiskt och militärt kommer amerikanarna att lägga mot Kinas växande betydelse globalt men specifikt i Stilla Havsområdet.
Blir Clinton president så sker en viss fördröjning ett antal år, men den realpolitiska strategin blir i stort sett densamma, då det inte finns några alternativ.
USAs nu så tydliga sönderfall kan avläsas var dag i våra massmedier.
1. Benpriset ner p g a dollarns fallande värde. 100 SKR ger mer bensin.
2. Dollarpriset för olja högre på grund av urvattningen av dollarn. Fler dollar för en viss volym olja.
3. Guld och silverpriser stiger. Vem sitter på guldet. Kineserna.
Min tanke är att det är exempelvis de här aspekterna som avgör utvecklingen för USA. Frihandel eller en form av protektionism med skyddstullar (Trumps handelskrig mot Kina). Mindre och mer realistisk militär kostym. För säkerhets skull lovar Trump att senare återställa nationens ära. Retorik som måste levereras för att resten av budskapet ska nå fram.
Förhoppningsvis så accepterar USA kinesernas maktdominans då de sitter i ett järngrepp. Och inte heller militärt kan de i framtiden besegra kineserna med kinesernas explosiva upprustning, parallellt med en nedmontering av den amerikanska (och europeiska),
Mitt tips. Kina tar över (har redan gjort det) den globala och ekonomiska världsordningen. Inga kärnvapenkrig, kanske förnuftiga anpassningar från USA:s sida.
Men sedan gäller det att hålla ögonen på den kinesiska nationens utveckling. Risken uppenbar att de blir nästa globala imperialistiska supermakt. I nuläget agerar de militärt enbart i sitt regionala närområde.
Hans A!
Bra analys, men jag saknar en liten osäkerhetsfaktor: den inre politiska stabiliteten i Kina.
Anders P!
Amnesty kritiserar med jämna mellanrum den kinesiska regimen för att bryta mot de mänskliga rättigheterna. Inför varje partikongress låser regimen in ett par hundra personer och tvångsförflyttar även kritiker ut på landsbygden under kongresstiden.
Konstitutionen fick ett tillägg 1982 där man fastslog medborgarnas rätt till fria medier, rätt att demonstrera och yttrandefrihet.
Tillämpningen av lagen lämnar dock mycket övrigt att önska, en pappersprodukt för det mesta. En svensk student förlorade sitt uppehållstillstånd 2011 för att han spontant via sin blogg uppmanat till samling för yttrandefriheten. Sociala medier granskas av säkerhetspolis konsekvent och misstag kan medföra repressalier för den som anklagas. Hårda straff har utdelats för ett relativ fåtal men betydelsefulla regimkritiker och när Xiabo Lios fick Nobels fredspris 2010, blev det ytterligare inskränkningar i yttrandefriheten.
Nu till partkongressen 2012. Där valdes Xi Janping till ny president och partiledare. Han ansågs reformvänlig och tillhör inte den gamla politiska adeln inom det kommunistiska partiet. Två av hans döttrar studerar för övrigt på Harvard i USA. Hur man nu ska tolka det?
Xi Janping gick på kongressen till angrepp mot korruptionen i det kinesiska samhället inte minst på lokal nivå. Detta är dock inget nytt fenomen utan har proklamerats i mer än 30 år.
Han sa vidare i sitt tal att han som ny president ville motverka fattigdom, arbetslöshet och sjunkande levnadsstandard och att om detta inte gjordes skulle det leda till oroligheter och protester.
Levnadsstandarden i Kina har ju konsekvent höjts i samband med den enorma ekonomiska tillväxten där kineserna idag står för 35% av världens ekonomiska tillväxt. Men likafullt finns ungefär 100 miljoner kineser som lever i fullständig fattigdom.
När det gäller den sittande makten i landet idag så beskrivs den oftast som konservativ i mittfåran. Rent konkret innebär det fortsatt statlig kontroll över hur ekonomin ska utvecklas. Låga produktionskostnader och statligt ingripande och subventioner vid behov. Dagens situation där Kinas dominans och överproduktion i stålindustrin orsaker kris i EU och USA med risk för massarbetslöshet är ett resultat av en strategin.
Troligen är ingen förändring att vänta i förhållande till nuvarande inriktning, tror undertecknad. Det finns dock reformivrare i de högre kretsarna men i den praktiska politiken återspeglas det inte ännu. Dock kan vi ju konstatera att det faktiskt finns miljardärer i Kina och att höga potentater har ertappats med att skaffa sig stora förmögenheter. Men det går ju att göra även i ett statskapitalistisk nation som Kina anses vara. Enligt min bedömning är Kina den överlägset mest ekonomiska maskinen som världshistorien skådat.
När det gäller kinesernas militära upprustning och ambitioner så råder totalt konsensus om rådande upprustningen och behovet av en mycket stark försvarsmakt.
”…för oss icke-amerikaner gäller det att genomskåda det skändliga…”
Det gäller förstås än mer för oss amerikaner.
I tisdags röstade jag i Kaliforniens ”primärval”. Höll på att glömma det och skyndade dit rätt sent. Vallokalen var som vanligt presbyterianska kyrkan några kvarter bort. Eftersom jag är ”registered” som ”no party” eller independent (oberoende) kunde jag egentligen inte (men se nedan!) delta i några ”party-nominated offices”, som till exempel Green Partys val av presidentkandidat (5 att välja mellan) eller demokraternas val av centralkommitte (21 ställer upp, man ska välja ut 10, men förstås bara om man är registrerad som demokrat).
Men det finns också ”voter-nominated offices”, till exempel primärvalet för att utse de två kandidater som ska ställas mot varandra i höstens val till senaten (Senator Barbara Boxer tänker avgå efter 30+ år i kongressen.)
Man prickar för ett av 34 namn. Resultatet blev händelsevis att de som kom etta och tvåa (med mycket god marginal) båda var demokrater. Till hösten får alltså Kaliforniens väljare bestämma vilken av två demokrater som ska representera dem i senaten. Ingen från något annat parti kan ställa upp.
Så röstade vi på domare till delstatens högsta domstol samt ja eller nej i sju olika folkomröstningar. Inte oväntat blev det ja på samtliga med stor marginal. Några krävde 2/3-dels majoritet.
Jovisst! När jag kom till vallokalen bad jag få rösta i demokraternas primärval, vilket gick bra. Det är nämligen så att demokraterna, libertarianerna och American Independent Party (men inte Green Party, Peace and Freedom Party eller Republican Party) tillåter ”No Party”-folk att rösta i deras interna primärval. (Hänger ni med?). Jag kunde alltså lägga en röst på Hillary C, Bernie S, Roque, Henry, Keith, Michael eller Willie. De 21 som ställde upp till County Central Committee struntade jag däremot i.
Valarbetarna var artiga, vänliga, effektiva och hjälpsamma. (Men inte här) (Kanske inte så lyckat att välja en tvättomat som vallokal?)
Valsedlarna (ballots, två stora plakat) matas in i en optisk läsare, och man får en klisterlapp att sätta på jackan: I voted! Upprepat på spanska, kinesiska och filippinska (? Bumoto ako!). Alla kandidaters namn är dessutom transkriberade till kinesiska.
Damen som letade upp mitt namn ur en tjock bunt papper hade utländsk accent, var precis som jag en ”naturalised citizen”. Vi kände inte varandra, men hon bad inte om något ID, eftersom det vore olagligt. Jag signerade listan efter mitt namn.
Av detta lär man sig att det kan vara svårt att se skogen för alla trä’n.
Egentligen var det något annat jag tänkte fråga om, men kanske en annan gång.
Tack Bengt för denna intressanta inblick i röstandets anatomi i Kalifornien.
Hans A!
Det är möjligt att Kina är den överlägset mest ekonomiska maskinen som världen skådat, men det har kommit med ett pris – luftföroreningarna. Det går naturligtvis att kvantifiera, men jag ger mina egna intryck från besök i snitt en gång per år i olika kinesiska städer.
Jag tittar just nu ut genom hotellfönstret i Shanghai och ser att husen inte särskilt långt bort försvinner i ett dis. Så har det varit även i Beijing, Nanjing, o s v. Jag kan inte minnas när jag såg en klarblå himmel i Kina senast. Dalian i norra Kina och beläget vid havet är lite bättre.
En gång när min hustru var med började det regna lite lätt. Hon fällde omgående upp paraplyet, vilket jag tyckte var lite onödigt. ”Jag har upplevt Tjernobyl” sa hon irriterat, och så var den diskussionen avslutad.
Mats L!
När jag skriver om Kinas expansion och effektiva ekonomiska maskin, aldrig tidigare skådad, är det ett faktiskt konstaterande och inte uttryck för någon beundran.
Ur miljösynpunkt har det kinesiska ekonomiska undret medfört en gigantisk miljöförstöring och nedsmutsning. Satsningen på kol har fått stora konsekvenser. Ett flertal av världens smutsigaste städer finns i Kina. Den enorma användningen av kol har medfört ett behov av import av den amerikanska kolen. Enligt vissa bedömare innehåller det kinesiska kolet särskilt höga kvantiteter av svavel dessutom.
En förändring med huvudsyftet att minska användandet av kol är dock fastlagd från högsta politiska instans.
En markant satsning på ökad kärnkraft, naturgas och förnyelsebara energikällor är målsättningen och processen är igång. Detta i kombination med en tillfällig mindre nedgång i den kinesiska ekonomiska aktiviteten har medfört ett just nu pågående haveri i den amerikanska kolbrytningen.
Sedan 2012 har mer än 50 amerikanska gruvor gått i konkurs, en stor del av detta orsakad av minskad import från kineserna. USA:s näst största kolbolag Arch Coal, är ett talande exempel. Aktien har rasat från 3000 dollar till 35 cent på 5 år.
Kinas stora satsning på textilindustrin har haft stor betydelse för deras ekonomiska tillväxt, men även här i symbios med mycket allvarlig miljöpåverkan. Tungmetaller och andra miljögifter är påvisbar i merparten av de kinesiska floderna, även i den legendariska Gula floden.
Till detta kommer den snabba indiska ekonomiska utvecklingen som blir intressant att följa framöver. Där är också stark miljöpåverkan med i bilden som påtaglig negativ faktor, i en accelererande ekonomisk utveckling.
Hans A!
Om det är så att USA är på obönhörlig nedgång och fall, varför knyter de europeiska länderna (inkl Sverige!) upp sig så hårt till USA? Borde inte råttorna lämna det sjunkande skeppet? Förstår de inte sitt eget bästa?
Detta har jag också frågat mig. Det krävs visserligen mod att bryta med en sträng ledare som man följt i generationer. Men denna närmast devota följsamhet? De är ju inte dumma i alla sina huvuden och enorma ekonomiska värden står på spel förstås.
Knut!
Det kunde vara intressant att höra om Bengt S, som ju bor där, delar Hans A:s analys av situationen i USA.
Kan meddela att man kan läsa och delta i diskussionerna på lindelof.nu från Kina. 8 dagar däremot är censurerad, något jag noterat även vid mina senaste besök. Kildén & Åsman laddar blixtsnabbt, ingen censur där.
Som fullvärdig medlem i EU är det inte helt enkelt för exempelvis Sverige att lämna det sjunkande skeppet. Vi är slaviskt bundna av medlemskapet, och måste följa fattade beslut inom unionen.
Förhandlingarna gällande frihandelsavtalet TTIP är ett tydligt exempel. EU förhandlar med USA och det verkar som om det är tveksamt om företaget lyckas. Ledande svenska EU-politieker finns med på centrala poster gällande ett frihandelsavtal. Bryta sig loss från det går inte, vi är bundna och förpliktigade att medverka i EU:s arbete kring detta.
Vi är även bundna av beslut inom EU gällande aktivt statligt stöd till exempelvis en krisande stålsektor. I princip är det förbjudet för svenska regeringen att aktivt gå in med ekonomiskt stöd till en framtida krisande svensk stålindustrin.
Vid en eventuell gigantisk bankkris i världen och Europa är vi bundna till den nya lagen som togs i EU om hur bankriser i framtiden ska hantera en internationell bankkrasch. Riksdagen har nyligen röstat igenom den förändring av lagen som krävs för svensk del på grund av unionens nya lagstiftning. Den väcker många frågor.
Bilden av USA har under lång tid hållits vid liv av massmedier, banker, formella och informella aktörer med eget intresse av att den hållits vid liv.
Soros och hans krets och NGO-verksamheter och olika klubbar för kapitalister som oavsett var de kommer ifrån vill göra profit och endast det.
Det finns gott om ansedda och respekterade amerikanska miljardärer som verkligen vet hur illa ställt det är med landet, men som har för avsikt att göra maximal profit av den egna nationens undergång.
Det blir medborgarna i USA som får ta smällen när landet sjunker allt djupare ner i träsket. Redan idag är 35 miljoner amerikaner beroende av matkuponger för sin dagliga existens.
Ändå hade det kunnat vara ännu värre. Kineserna har medel att över en natt fullständigt sänka det skepp vi talar om. Där visar kineserna i dagsläget stor klokhet då de inte genomför de åtgärder de faktiskt har möjlighet till för att att för gott sänka USA. Att de inte gör det ska vi vara glada för, då det hade riskerat att kasta världen rätt i ett katastrofalt krig mellan Kina och USA.
Kinas premiärminister Li Keqiang sa idag vid en presskonferens i Kina tillsammans med Tysklands förbundskansler Merkel, att landet kommer att reglera sin överproduktion av stål, som orsakar nedläggningar och risk för massarbetslöshet i västvärlden och EU.
Han betonade också tydligt att landet inte strävar efter ett handelskrig, vilket väl visar på en klokhet hos det politiska etablissemanget inom Kommunistpartiet i Kina.
I praktiken finns handelskriget konstant närvarande, det vill säga den stenhårda konkurrensen om världens marknader. Men kinesernas visade vilja att gå EU och USA till mötes ökar i varje fall inte laddningen mellan de stora världspolitiska blocken.
Hur som helst rubbas inte Kinas position som den ledande staten i den nya världsekonomiska maktfördelningen.
Ja, vem äger medierna?