MATS SVEGFORS UTSÅGS i oktober 2021 av dåvarande kulturministern Amanda Lind att utreda ett nytt system för mediestöd. Problemen med nuvarande system är många. Bland annat att vilka alternativmedier som helst (läs högerpopulistiska/demokratifientliga) kan med lite trixande kapa åt sig miljoner i statligt stöd till sina små medieföretag. Även vänstern har fångats in i systemet (ETC, Flamman, Proletären, Internationalen). Den 27 juni presenterades så utredningen och överlämnades till nuvarande kulturministern Jeanette Gustafsdotter. Där föreslås en ny lag och en ny förordning för fördelning av cirka 1 miljard till så kallade ”Nyhetsmedier”.
2018 års mediestödspolitik hade som målsättning: ”att stärka demokratin genom att främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling i hela landet via en mångfald av allmänna nyhetsmedier med redaktionellt innehåll av hög kvalitet”. Den målsättningen vill man nu justera till: ”att stärka demokratin genom att främja allmänhetens tillgång till en oberoende lokal och regional nyhetsförmedling av hög kvalitet i hela landet, och att bidra till en mångfald av allmänna nyhetsmedier av hög kvalitet när sådan mångfald är av särskild vikt”.
Hur ska man då åstadkomma detta? Ungefär lika mycket pengar från statsbudgeten som tidigare ska satsas, alltså 1 miljard. Mer inriktning på lokala tidningar. Avskaffande av det svårberäknade ”driftstödet” och istället införande av vad man kallar ”redaktionellt stöd”, alltså till anställning av journalister utanför storstäderna. Man avvisar generell momsbefrielse som bidragsform och utesluter ”tidskrifter” från mediestödssystemet. Detta är några förändringar som är tänkta att gälla från 2024.
”Nyhetsförmedling” och ”hög kvalitet” är nyckelord i målsättningen från 2018. Båda diskuteras i utredningen, men vad som menas förblir oklart. Dessutom har man under lång tid försökt få till ett så kallat ”demokrativillkor”. Lagråd och andra jurister har varnat och regeringen har tvekat. Det har ansetts oförenligt med yttrandefriheten. Men nu kommer det alltså igen i Svegfors´ utredning, och skrivs ut helt öppet. Med lite godbitar kan de viktigaste kritikerna möjligen bevekas.
Fram till senaste revideringen av mediestödet, så sent som 2021, ansågs det alltså oförenligt med yttrandefriheten att ställa ett demokrativillkor för utdelning av mediestöd. 2021 infördes istället villkoret att medieföretag – som ska beviljas stöd – i praktiken måste ansluta sig till det ”medieetiska systemet”, vilket i hög grad är samma sak som ett demokrativillkor – fast omformulerat till ett kvalitetsvillkor, byggt på att den falska förutsättningen att journalistik i huvudsak är fråga om professionalism, alltså inte en fråga om åsikt eller ideologisk utgångspunkt. Det här är en mycket tveksam inriktning, men jag lämnar den tills vidare.
Nå, det ”medieetiska systemet” är en statligt oberoende branschorganisation med ett egenbestämt medieetiskt regelverk. Det är därför mycket olämpligt att upphöja deras etiska regelverk till lag eller statlig förordning. Det blir alltför korporativt. Därför återkommer Svegfors med demokrativillkoret för mediestöd direkt i lag och förordning.
När staten fördelar statsbidrag i allmänhet är det begripligt att man – till nästan varje pris – vill undvika bidrag till demokratifientlig (grundlagsstridig) verksamhet. Alltså, en organisation som arbetar för att omstörta samhället med våld, eller propagerar för månggifte, emot homosexualitet, jämställdhet, feminism, samkönade äktenskap… kan därför nekas statsbidrag. Det problemet har man utan större protester löst med ett demokrativillkor.
Nu kommer det alltså även för mediestödet. Knepet är att skilja på 1) fördelning av statsbidrag som måste följa vanlig lag och förordning, och 2) yttrandefriheten som regleras i grundlagen. Därför kan (och bör) de hållas isär. Så, enligt Svegfors bör man generellt se fördelning av statsbidrag lika på alla områden.
Jag läser på sidan 156: ”Utredningen föreslår mot denna bakgrund att det som en allmän förutsättning för att få mediestöd införs en bestämmelse med följande lydelse: Mediestöd får lämnas för allmänna nyhetsmedier som har en publicistisk verksamhet som inte står i strid med grunderna för det demokratiska styrelseskicket samt respekten för alla människors lika värde och den enskilda människans frihet, integritet och värdighet.”
Det här anses alltså inte längre vara ett problem. Den som vill stå fri från demokrativillkoret (statens ideologiska styrning) kan ju avstå från att söka mediestöd. Då gäller fortfarande endast grundlagens undantag från yttrandefriheten (förtal, spioneri etc), där JK ska väcka åtel i tryckfrihetsmål. Men, vill man åt statens pengar får man hålla sig på mattan, annars dras bidragen in. Hepp! så var den saken fixad. Vad säger ETC, Flamman, Proletären, Internationalen, Fria Tider, Nya Tider och alla andra etablissemangskritiska om detta?
Om inte annat så borde detta – i ett borgerligt demokratiskt och marknadsliberalt samhälle som vårt (och inom EU) – ses som en konkurrenshämmande politik. Staten säger: Du som vill ha pengar från staten måste finna dig i att tala maktens språk. Men du som vill ha full yttrandefrihet får finna dig i att finansiera ditt projekt på egen hand.
Det här kommer att än mer dela upp svenska medier i ett A- och ett B-lag. Det lydiga A-laget kommer att få 1 miljard i statligt stöd, medan det lilla olydiga B-laget blir hänvisade till sina läsare, privata donatorer och så kallad ”crowd funding” via nätet – så länge den vägen ännu hålls öppen.
Ännu en fara lurar i vassen här. Hur kommer allmänhetens förtroende för A-lagsmedierna att påverkas? Vi riskerar att få samma problem som man har i till exempel Ryssland och Kina. Alla vet att de stora medierna är ofria och följer maktens diskreta men järnhårda styrning. Men, det öppnar samtidigt för att B-lagsmedierna ska expandera och nå ut bredare, just för att där kan makten granskas utan statliga ingripanden. Än finns alltså den lilla ventilen öppen, den som alltså inte finns i Ryssland och Kina.
(Bilden är av Honoré Daumier, 1808–1879. Daumier var i stort sett autodidakt. Denna bild är ur veckotidskriften La Caricature, nr 236, den 14 maj 1835. Denna bildtyp förbjöds samma år i lag.)
YTTRANDE- OCH TRYCKFRIHETEN är en uppfinning av 1700-talets upplysningsrörelse. Den föregick demokratin och var grundläggande för de arbetande klasserna att ta inflytande i samhällen som helt dominerades av absoluta furstemakter och tankekontrollerande kyrkor. Den tidens ”värdegrundsspråk” utgick från furstarnas hov och från kyrkornas predikstolar. Idag talas från makten i närmast liturgiskt retoriska värdegrundstermer om ”försvaret av demokratin, mänskliga rättigheter, antirasism, antivåld, minoriteters rättigheter, desinformation, faktaresistens” etcetera (samtidigt som demokratins grund yttrandefriheten vingklipps). Med detta maktens nyspråk tolkar man verkligheten utifrån sina intressen och formulerar sina lagar och bestämmelser.
Våra tidigare fria medier (med många ägare och företrädande många olika materiella samhällsintressen) ägs idag av antingen några få stora mediekoncerner (med rottrådar till Wall Street) eller är helt beroende av statliga subventioner. Dessa nya ägarförhållanden styr också journalistiken. ”Fri och oberoende journalistik (nyhetsförmedling) av hög kvalité” har blivit en nyckelformulering. Som om det främst vore fråga om ett slags hantverk. ”Oberoende” är också ett mycket tveksamt epitet i sammanhanget. Hur oberoende är Sveriges radio, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Bonniers, Shibstedt, Gotamedia eller NMT-koncernen? De är alla beroende antingen av statens bidrag och/eller globalkapitalet. Problemet är att det inte längre finns några betydande medier oberoende av stat och/eller globalkapital. De har erövrat mediemakten. Det här skrev jag om i maj 2021.
Staten och kapitalet alltså, återigen. Ingen intresserar sig för betydelsen av dessa för yttrandefriheten konkreta och helt avgörande maktförhållanden. Är det rimligt att de stora mediekoncernerna ska kapa åt sig ännu mer av den där statliga stödmiljarden till sin statscertifierade ”ofria och statsberoende” journalistik? Det är som om nu även Svegfors anser att de som betalar skjutsen inte har något inflytande på vart man styr färden. Trodde att han skulle begripa bättre. Men alltså, det var just detta förhållande som upplysningsmänniskorna ville ändra på med yttrandefrihet. Vi är nu (nästan) tillbaka på ruta 1 igen.
För att till sist svara på frågan om vad yttrande- och tryckfrihet – fortfarande efter 300 år – rent konkret betyder för demokratin. Framför allt är den ett skydd mot samhällsmaktens övergrepp mot folket genom att makten och dess företrädare kan ifrågasättas och granskas inför offentligheten – utan statliga ingripanden i förväg. Men denna ordning sätts nu i praktiken ur spel än mer av Svegfors´ ”värdegrundssäkrade” mediestödssystem.
Här kan du läsa utredningen ”Ett hållbart mediestöd för hela landet”
