Vad är det som håller på att hända med det officiella Sveriges syn på andra världskriget? Håller man på att flytta skulden för kriget från Tyskland till Sovjetunionen?
En ny grundbok i historia vid svenska universitet En samtidig världshistoria (1.100 sidor med 41 olika författare) har just utkommit. Senast en svensk världshistoria kom ut var 1987: Åke Holmbergs Vår världs historia. Den var skriven av en person, vilket den nya bokens redaktör professor Maria Sjöberg anser är omöjligt idag. Vad var problemet med Åke Holmbergs bok (förutom att mycket förstås hänt sedan 1987)?
Emellertid, i denna nya kursbok görs en långtgående omskrivning av till exempel andra världskrigets historia. Denna revision bryter i viktiga avseenden mot det som den historiska vetenskapen under lång tid faktiskt varit överens om, vilket kan exemplifieras av vad Alf W. Johanssons skriver i Den nazistiska utmaningen: Aspekter på andra världskriget, som i upplaga efter upplaga från 1983 flitigt använts i grundutbildningen vid svenska universitet:
I motsats till frågan om orsakerna och skulden till första världskriget råder det för närvarande inte några delade meningar bland seriösa historiker om orsakerna och skulden till andra världskriget. Man kan säga att Nürnbergrättegångens utslag att andra världskrigets orsak och utlösning låg hos det nationalsocialistiska Tyskland ligger fast.
I En samtidig världshistoria skriver man däremot att Molotov-Ribbentroppakten ”gör det möjligt för dessa två länder att utifrån den nya styrkepositionen dela det östra Östersjöområdet mellan sig …”, medan man helt förtiger förspelet till kriget i Sovjet. Endast Sovjets expansionslusta framstår som drivkraft.
(Bild: Wikipedia)
Man desavouerar dessutom Nürnbergdomstolen i skuldfrågan, som gällt sedan 1949, när man skriver: ”Tyskland [efter kriget] gjordes ensamt skyldigt till kriget och massvåldet …”. Läsaren leds till tanken att det i verkligheten fanns ytterligare en, lika belastad medbrottsling som aldrig ställdes till svars, nämligen Sovjetunionen.
Det här är ett par exempel på vad historikern Lennart Palm i Göteborg fått fram vid sin granskning av den nya läroboken (angående just andra världskriget), som nu håller på att bli grundbok för många svenska historiestudenter. Resultatet redovisar han i en lång artikel på Nyhetsbanken.
Efter det stora slaget på kultursidorna våren 2015 om Andra världskriget verkar revisionen nu fortsätta på ett mer institutionellt plan.
Palm skriver:
Naturligtvis är det helt legitimt att tolkningar ändras, men då måste detta motiveras av solid empirisk forskning, helst grundad på tidigare obeaktat källmaterial. De nytolkningar jag diskuterat här tycks inte vila på en sådan grund. Boken följer tämligen väl den inledningsvis påtalade politiskt motiverade – några nya källor åberopas inte – nytolkningen av andra världskriget och dess förhistoria. Försöken att göra Sovjet lika ansvarigt för kriget som Tyskland är tydliga, liksom det sakligt sett lika missvisande nedtonandet av Röda arméns och upphöjelsen av västmakternas krigsinsats. Det industriella uppbygget på 1930-talet, som möjliggjorde den sovjetiska segern, förtigs i stort sett. Man tänker helt oförmedlat på den ”svart-vita historieskrivning” Klas-Göran Karlsson [en av historiebokens många författare KL] kritiserar Sovjet för, men med motsatta ideologiska förtecken.
Att den nya politiserande historietolkningen börjar leta sig in i läromedlen vid universiteten är illavarslande. Det är hög tid att svenska historiker uppmärksammar fenomenet och förhåller sig till det.
Man instämmer!
Jag reagerade redan på första meningen: ”Vad är det som håller på att hända med det officiella Sveriges syn på andra världskriget?”
Vad är ”det officiella Sverige”? Och vad hade detta ”officiella Sverige” tidigare för uppfattning om andra världskriget? Och, för det tredje, är det genom ovan nämnda bok som detta ”officiella Sverige” ger sin mening till känna?
Av den presentation som vi tillhandahålles https://www.medarbetarportalen.gu.se/News/gu-journal/arkiv/2014/nummer-3-14/varldshistoria-pa-nytt-satt/?skipSSOCheck=true&referer=https%3A%2F%2Fwww.google.se verkar boken ha anlagt ett mycket kontroversiellt perspektiv på världshistorien. Jag säger inte ”felaktigt” utan ”kontroversiellt” eftersom säkert tusentals historiker skulle ha invändningar eller kritiska synpunkter på det mesta.
Men så är det alltid med historieskrivning.
1996 blev jag intervjuad i ”Folkets historia”. Bla. fick jag frågan om vad jag tyckte om Herman Lindqvists historieskrivning. Eftersom det sista jag läst av honom var den hyllade boken om franska revolutionen 1989 och jag sedan dess bott i England, kunde jag inte ge något svar – mer än att de som eventuellt var missnöjda med hans tolkningar kunde skriva egna. Så verkar också ha skett med tanke på den flod av historieböcker som intresset för ämnet utlöst. Och var det inte just HL som bidrog till detta intresse?
Det finns tyvärr inga ”sanningsenliga” eller ”objektiva” historieböcker. När jag samlade material till ”Finlands sak var svår” 1979 läste jag tjogvis av böcker på svenska, engelska, tyska och franska (jag kunde inte finska då) utifrån olika politiska perspektiv, från yttersta höger till vänster. De var alla partiska, ljög, undanhöll sanningar och vinklade framställningen.
Men vad den ena boken förteg, lyfte den andra fram och tillsammans gav de mig b]fakta/b som jag sedan kunde använda när jag själv skrev ”min” version av händelserna. I efterhand har jag kunnat se att jag på detta sätt snappat upp 95% av det som kan kallas relevanta fakta.
Så mitt råd när det gäller historieböcker är detsamma som när det gäller massmedias reportage från stora världen: de är alla i vikarierade grad felaktiga, lögnaktiga, vinklade mm så därför kan man inte bilda sig en uppfattning genom att läsa, lyssna på eller titta på EN.
Jag reagerade redan på första meningen: ”Vad är det som håller på att hända med det officiella Sveriges syn på andra världskriget?”
Vad är det ”officiella Sverige”? Vad har detta ”officiella Sverige” tidigare haft för uppfattning om andra världskriget? Och, för det tredje, är det genom Sjöberg mfl:s bok som detta ”officiella Sverige” ger sin uppfattning till känna?
Av den presentation vi tillhandahålles https://www.medarbetarportalen.gu.se/News/gu-journal/arkiv/2014/nummer-3-14/varldshistoria-pa-nytt-satt/?skipSSOCheck=true&referer=https%3A%2F%2Fwww.google.se vara en mycket kontroversiell historiebok, inte bara med avseende på andra världskriget och Sovjetunionens roll. Jag är säker på att historieintresserade och – kunniga, fackfolk som lekmän, har massor med kritiska synpunkter – och också positiva.
Vidare kan jag inte se att boken ”desavouerar Nürnbergdomstolen i skuldfrågan, som gällt sedan 1949” när man skriver: ”Tyskland [efter kriget] gjordes ensamt skyldigt till kriget och massvåldet …”. Jag har svårt att förstå slutsatsen att ”läsaren leds till tanken att det i verkligheten fanns ytterligare en, lika belastad medbrottsling som aldrig ställdes till svars, nämligen Sovjetunionen.”
Sjöberg mfl har alltså inte skrivit att Sovjetunionen varit lika skyldig som Nazi-Tyskland men formulerat sig på ett sätt som ”förleder tanken”.
Kanhända att boken vill göra Sovjetunionen medskyldig till kriget, men då måste anklagelsen vila på fastare grund än citatet att Molotov-Ribbentroppakten gjorde ”det möjligt för dessa två länder [Tyskland och Sovjetunionen] att utifrån den nya styrkepositionen dela det östra Östersjöområdet mellan sig …”. Är inte detta helt korrekt?
Mitt råd till de som vill läsa om historia är detsamma som till dem som vill läsa om nutidshändelse: -Ta del av olika versioner! Det som ena sidan vill förtiga, vill den andra lyfta fram.
Ty ingen, vare sig journalister eller historiker är 100% ”sanningsenliga” eller ”objektiva” – inte ens författaren till denna kommentar.
Jag reagerade redan på första meningen: ”Vad är det som håller på att hända med det officiella Sveriges syn på andra världskriget?”
Vad är det ”officiella Sverige”? Vad har detta ”officiella Sverige” tidigare haft för uppfattning om andra världskriget? Och, för det tredje, är det genom Sjöberg mfl:s bok som detta ”officiella Sverige” ger sin uppfattning till känna?
Av den presentation vi tillhandahålles https://www.medarbetarportalen.gu.se/News/gu-journal/arkiv/2014/nummer-3-14/varldshistoria-pa-nytt-satt/?skipSSOCheck=true&referer=https%3A%2F%2Fwww.google.se vara en mycket kontroversiell historiebok, inte bara med avseende på andra världskriget och Sovjetunionens roll. Jag är säker på att historieintresserade och – kunniga, fackfolk som lekmän, har massor med kritiska synpunkter – och också positiva.
Vidare kan jag inte se att boken ”desavouerar Nürnbergdomstolen i skuldfrågan, som gällt sedan 1949” när man skriver: ”Tyskland [efter kriget] gjordes ensamt skyldigt till kriget och massvåldet …”. Jag har svårt att förstå slutsatsen att ”läsaren leds till tanken att det i verkligheten fanns ytterligare en, lika belastad medbrottsling som aldrig ställdes till svars, nämligen Sovjetunionen.”
Sjöberg mfl har alltså inte skrivit att Sovjetunionen varit lika skyldig som Nazi-Tyskland men formulerat sig på ett sätt som ”förleder tanken”.
Kanhända att boken vill göra Sovjetunionen medskyldig till kriget, men då måste anklagelsen vila på fastare grund än citatet att Molotov-Ribbentroppakten gjorde ”det möjligt för dessa två länder [Tyskland och Sovjetunionen] att utifrån den nya styrkepositionen dela det östra Östersjöområdet mellan sig …”.
Mitt råd till de som vill läsa om historia är detsamma som till dem som vill läsa om nutidshändelse: -Ta del av olika versioner! Det som ena sidan vill förtiga, vill den andra lyfta fram.
Ty ingen, vare sig journalister eller historiker är 100% ”sanningsenliga” eller ”objektiva” – inte ens författaren till denna kommentar.
Jag reagerade redan på första meningen: ”Vad är det som håller på att hända med det officiella Sveriges syn på andra världskriget?”
Vad är det ”officiella Sverige”? Vad har detta ”officiella Sverige” tidigare haft för uppfattning om andra världskriget? Och, för det tredje, är det genom Sjöberg m fl:s bok som detta ”officiella Sverige” ger sin uppfattning till känna?
Av den presentation vi tillhandahålles tycks det vara fråga om en mycket kontroversiell historiebok, inte bara med avseende på andra världskriget och Sovjetunionens roll. Jag är säker på att historieintresserade och – kunniga, fackfolk som lekmän, har massor med kritiska synpunkter – och också positiva.
Vidare kan jag inte se att boken ”desavouerar Nürnbergdomstolen i skuldfrågan, som gällt sedan 1949” när man skriver: ”Tyskland [efter kriget] gjordes ensamt skyldigt till kriget och massvåldet …”. Jag har svårt att förstå slutsatsen att ”läsaren leds till tanken att det i verkligheten fanns ytterligare en, lika belastad medbrottsling som aldrig ställdes till svars, nämligen Sovjetunionen.”
Sjöberg m fl har alltså inte skrivit att Sovjetunionen varit lika skyldig som Nazi-Tyskland men formulerat sig på ett sätt som ”förleder tanken”.
Kanhända att boken vill göra Sovjetunionen medskyldig till kriget, men då måste anklagelsen vila på fastare grund än citatet att Molotov-Ribbentrop-pakten gjorde ”det möjligt för dessa två länder [Tyskland och Sovjetunionen] att utifrån den nya styrkepositionen dela det östra Östersjöområdet mellan sig …”.
Mitt råd till de som vill läsa om historia är detsamma som till dem som vill läsa om nutidshändelser: Ta del av olika versioner! Det som ena sidan vill förtiga, vill den andra lyfta fram!
Ty ingen, vare sig journalister eller historiker är 100% ”sanningsenliga” eller ”objektiva” – inte ens författaren till denna kommentar.
Anders P!
Kanske skulle jag satt citattecken runt det ”officiella Sveriges” syn på… Naturligtvis finns ingen ”officiell svensk historieskrivning”. Det är förresten hela poängen i kritiken mot Myndigheten för levande historia. Men, om svenska läroböcker i historia – med stor betydelse för formandet av studenters syn på historia – förskjuter sina perspektiv utan stöd i ny forskning, finns anledning att reagera. Det är vad jag menar med ”det officiella Sveriges…”.
Jag håller alltså med vartenda ord av det du skriver, så länge du inte riktar det mot just mig, för då bygger det nog på missförstånd.
Jag tolkar det som att KL vill visa på det allvarliga i att bland annat blivande lärare i ämnet historia vilseleds och därmed riskerar undervisningen att bli vilseledande för dagens elever.
Som undervisande lärare i ämnet på grundskolan (med behörighet även på gymnasiet) märker jag redan idag att de grundläggande kunskaperna om orsakerna till och utvecklingen av andra världskriget är dramatiskt mycket sämre än för 20 år sedan.
Den bok som nu ska användas i det officiella utbildningssystemet på universiteten har på ett cyniskt sätt falsifierats. Historierevisionism med andra ord.
Grundbulten är den medvetna avsikten att förändra Sovjets roll och ansvar för i hur kriget växte fram. Betydelsen av nederlaget på östfronten nedvärderas medvetet och Stalingrad finns inte ens med i materialet.
En föraktfull attityd och falsarium sprids dessutom om den industriella kraft som gjorde att sovjeterna kunde mobilisera en vapenupprustning av högsta kvalitet, vilket sedan användes till att driva de tyska styrkorna i graven.
En forskare påstår att Hitlertyskland i huvudsak krigade mot och såg britterna som sin huvudfiende. Inte bara ett falsarium ytterligare, utan den historiken har lättat från verkligheten. (Hittepå!)
Förvrängningen om Sovjets roll under kriget har naturligtvis sin rot i den falsifiering av Ryssland som sker idag. Anklagelser om rysk aggressivitet som i verkligheten är Natos expansion och aggressivitet. Ekonomisk kris och ett USA som är bankrutt och som för sina krig på kredit, samtidigt som Kina och Ryssland närmar sig varandra i olika samarbeten även kring gemensamt försvarssamarbete. Därför behövs falskt historieskrivning för studenter och blivande lärare.
Däremot ansluter jag inte till trenden i tidigare böcker för studenter (inte alla böcker naturligitvis), som försöker fastslå att Hitlertyskland var den huvudansvarige för att andra världskriget växte fram och hur det utvecklades.
Det är en alldeles för enkel bild. Men det kan vi återkomma till i annat sammanhang.
Knut: Den förkättrade Herbert Tingsten skrev i min ungdom en fantastiskt spännande bok ”Gud och fosterlandet” (1969) där han klädda av den patriotiska och religiöst färgade propagandan i skolans läroböcker, inte bara svenska, om jag minns rätt, utan också utländska. Den rekommenderas varmt https://www.bokborsen.se/page-start?maincat=1&issearch=1&screator=Herbert+Tingsten&stitle=Gud+och+fosterlandet&extendedsearch=1
Vad jag lärde mig av den, och vad mina erfarenheter sedan lärt mig, är att historieböcker för skolor och universitet är ideologiskt färgade, och alls icke bryr sig om ”forskning” vare sig ”ny” eller ”gammal”.
Följaktligen avspeglar innehållet i dagens läroböckerna den just nu rådande politiska situationen. Först när Ryssland har fått ordning på sina affärer och satt sig i politisk, militär och ekonomisk respekt i Sverige, efter att dessförinnan gjort så visavi Tyskland, kommer innehållet i de svenska historieböckerna med avseende på Rysslands historia att ändras.
Men det är inte säkert att du och Lennart Palm ger ert godkännande till denna historieskrivning heller. Ty det finns något som heter ”storrysk chauvinism”. . . .
Knut!
Den förkättrade Herbert Tingsten skrev i min ungdom en fantastiskt spännande bok Gud och fosterlandet (1969), där han klädde av den patriotiska och religiöst färgade propagandan i skolans läroböcker, inte bara svenska, om jag minns rätt, utan också utländska. Den rekommenderas varmt.
Vad jag lärde mig av den, och vad mina erfarenheter sedan lärt mig, är att historieböcker för skolor och universitet är ideologiskt färgade, och alls icke bryr sig om ”forskning” vare sig ”ny” eller ”gammal”.
Följaktligen avspeglar innehållet i dagens läroböcker den just nu rådande politiska situationen. Först när Ryssland har fått ordning på sina affärer och satt sig i politisk, militär och ekonomisk respekt i Sverige, efter att dessförinnan gjort så visavi Tyskland, kommer innehållet i de svenska historieböckerna med avseende på Rysslands historia att ändras.
Men det är inte säkert att du och Lennart Palm ger ert godkännande till denna historieskrivning heller. Ty det finns något som heter ”storrysk chauvinism”…
Anders P!
Du driver din tes att ”vi vänstermänniskor” (Lennart Palm och jag i det här fallet) tror att vi besitter den historiska sanningen. Men det har ingen av oss hävdat, vad jag kan se. Du slår in öppna dörrar. Jag håller i övrigt med dig om allt du skriver ovan också.
PS. Jag drog för övrigt en lans för både Herman Lindqvist och Jan Guillou då ädelhistorikerna försökte förringa deras insatser. Jag har själv försökt mig på att skriva historia för mina mellanstadieelever. Då använde jag mig av bl a den kurslitteratur som jag hade när jag läste historia i Uppsala i slutet av 80-talet. Det var ett försök att göra historia till ett ”berättande” (utan bilder). Jag blev aldrig klar, men det var kul så länge det varade.
Knut: Jag driver ingen tes att ”ni vänstermänniskor” (Lennart Palm och du i det här fallet) tror att ni besitter den historiska sanningen. Jag menade i all enkelhet att när Sveriges statsminister (vem det nu än är) om några år varmt välkomnar Rysslands president (vem det nu än är) och talar om utbyggda kontakter mellan Sverige och Ryssland, så kommer också skolornas och universitetens historieböcker att långsamt ändras med avseende på deras skildringar av rysk politik, kultur och historia.
Kanske kommer det att bero på ”ny” forskning, men snarare, till 95%, ”gammal” forskning som nu ”återupptäcks”. Någon historiker kommer att göra sig ett namn genom att driva testen att ”den traditionella forskningen” på grund av ”dåligt källmaterial” under de ”kommunistiska och putinistiska” åren har underskattat den betydelse som ett visst slag vid Volgograd utgjorde för andra världskrigets utgång. ”Nya” dokument som denne historiker hittat i arkiven i Kremls källare pekar också på att ett pansarslag vid Kursk ett halvår senare hade viss betydelse.
För er som inte är intresserade av historia kanske det räcker med att påminna om hur Sovjetunionen skildrats i James Bondfilmerna under åren: än en dödlig fiende till väst, än en gemytlig stormakt som man kunde samarbete med.
Knut!
Jag driver ingen tes att ”ni vänstermänniskor” (Lennart Palm och du i det här fallet) tror att ni besitter den historiska sanningen. Jag menade i all enkelhet att när Sveriges statsminister (vem det nu än är) om några år varmt välkomnar Rysslands president (vem det nu än är) och talar om utbyggda kontakter mellan Sverige och Ryssland, så kommer också skolornas och universitetens historieböcker att långsamt ändras med avseende på deras skildringar av rysk politik, kultur och historia.
Kanske kommer det att bero på ”ny” forskning, men snarare, till 95%, på ”gammal” forskning som nu ”återupptäcks”. Någon historiker kommer att göra sig ett namn genom att driva tesen att ”den traditionella forskningen” på grund av ”dåligt källmaterial” under de ”kommunistiska och putinistiska” åren har underskattat den betydelse som ett visst slag vid Volgograd utgjorde för andra världskrigets utgång. ”Nya” dokument som denne historiker hittat i arkiven i Kremls källare pekar också på att ett pansarslag vid Kursk ett halvår senare hade viss betydelse.
För er som inte är intresserade av historia kanske det räcker med att påminna om hur Sovjetunionen skildrats i James Bondfilmerna under åren: än en dödlig fiende till väst, än en gemytlig stormakt som man kunde samarbete med.
Knut: Jag glömde komplimentera dig för den fina historiesajten som du skrev ihop för dina mellanstadieelever https://www.lindelof.nu/min-historiebok-for-mellanstadiet-fore-sekelskiftet/. Kompletterade med illustrationer skulle det kunnat bli en bra historiebok!