laus Magnus bild i Historia om de nordiska folken från början av 1500-talet visar att rysskräcken har gamla anor i Sverige. Det textavsnitt som bilden illustrerar ser ut så här:
Ofvanstående bild kan i någon ringa mån gifva läsaren en föreställning om den fruktansvärda slughet och förfarenhet, som ruthenerna eller moskoviterna lägga i dagen när det gäller röfveri till lands och vatten. Då de hafva i sinnet att företaga ett röfvartåg mot karelerna eller andra grannfolk, sluta de sig först tillsammans till ett band, som ordnas efter vissa regler och inbördes öfverenskommelser. Därpå uppsöka de en afskild och öde trakt och bygga där med flit och omsorg ett slags långsträckta och lätta båtar, bestående af smäckra furubräder och i stånd att rymma 20 till 25 man. Härvid fördela de arbetet så, att somliga med yxor utföra själfva båtbygget, medan andra i underjordiska kulor – för att ej röjas av röken – koka tjära af furustockar eller spånor, andra slutligen härda spjutspetsarna i elden eller göra i ordning bågar, bågsträngar och pilar. Till allt sådant finner man nämligen i slika ödemarker lämpligt material. Då nu båtarna äro färdiga, sätta röfvarna dem på en gång i sjön och utrusta dem med vapen och tillbehör såsom en flotta. Därpå öfverfalla de byar, gårdar och borgar eller handelsfartyg, som ligga för ankar i Hvita hafvet, Vendiska viken eller Livländska hafvet, för att roffa sitt byte. Och de nöja sig ej med att röfva och plundra, utan grymma som de af naturen äro, pläga de ock utan ringaste hänsyn eller skonsamhet kasta de människor, som de genom sina listiga knep öfverrumplat, i hafvet och dränka dem.
Samtidigt bör vi komma ihåg att man i nordfranska kloster i början av 800-talet bad en bön som inleddes med…
”För nordmännens raseri, bevare oss milde herre Gud”.
Skräcken för oss nordmän har dock för mycket länge sedan försvunnit i de länder där vikingarna härjade i västerled. Såväl fransmän som britter har insett att något hot från skandinaverna inte längre existerar. Medan rysskräcken med full kraft lever vidare i Sverige. Trots att Sverige inte befunnit sig i krig med Ryssland sedan åren 1808-1809. Tron på ett överhängande hot är i närhistorien exemplifierad av Sven Hedins broschyr Ett varningsord och i nutiden av vår statsmakts vägran att ha några som helst officiella kontakter med vårt nära grannland.
Denna rigida inställning är desto mer förvånande som det inom den svenska diplomatkåren finns en fackkunskap som står i direkt kontrast till den politiska ledningens uppfattningar, redovisat i förre ambassadören Sven Hirdmans bok Ryssland och svensk säkerhetspolitik som kom på Hjalmarsson och Högberg förlag år 2015. Hirdman har också i senare debattartiklar varit djupt kritisk till Sveriges hantering av relationerna till Ryssland.
År 1946 utkom Ture Nermans bok Svensk och ryss – Ett umgänge i krig och handel på Saxon & Lindströms förlag. Nerman skriver i sitt förord att
”… Svensk och ryss är ingen avhandling, med yrkesvetenskapliga pretentioner, därtill är författarens utrustning trots stort intresse och livligt studium alltför otillräcklig […] Men Ryssland har blivit högst aktuellt och jag har inför den nya situationen i världen känt ett behov av orientering och funnit ett nöje i att försöka en grov journalistisk skissering, en första enkel översikt av det väldiga, brokiga ämnet med karakteristiska glimtar ur det urgamla umgänget…”
En ödmjuk beskrivning av en bok som på 367 sidor ger en utförlig framställning av relationerna i krig och fred, med tonvikt på handelsförbindelserna, från århundradena före 1500-talet fram till år 1945. Handeln har förvisso hela tiden växlat i intensitet, ständigt påverkad av krigen och den rysskräck som hela tiden legat under ytan. Men Ture Nerman väljer att avsluta sitt förord med ett citat från ett memorial som Sveriges rikskansler Axel Oxenstierna den 15 november 1615 sände med de svenska ombud som, mitt under ett krig med Ryssland, skulle förhandla med ryssarna i Narva:
”… Jag bekänner och tillstår gärna ingenting vara vår stat och fädernesland bekvämligare, nyttigare, säkrare, ja nödigare än fred med ryssen…”
Man har nog skrämts med svenskar efter 800-talet. När jag jobbade utomlands, berättade en kollega från Elsass-Lothringen (Alsace-Lorraine), att svenska trupper varit där och härjat under 30-åriga kriget, dödat, bränt och våldtagit.
Jag hade inte hört något om detta i någon svensk historiebok och var nog lite skeptisk.
Men så träffade jag här i Uppsala en dam från samma trakt och hon inte bara bekräftade det, utan berättade att ännu på 50-talet när hon var liten skrämdes barnen med ”svensken”:
– Om du är stygg, så kommer Le Suédois och tar dig!
En svensk bekant som bott i Paris hade texten till några verser, som hans förra granne i Paris fick höra som liten. De skräcksjöng om svenskarna och ”Oxenstirn” som skulle komma och ta dem.
Som Herman Lindqvist påpekat, är det bara den polska nationalsången som nämner Sverige: ”Jak Czarniecki do Poznania/ Po szwedzkim zaborze”.
När jag sommaren 1989 cyklade i norra Frankrike kom jag till den lilla staden Fontenoy-le-Château i Vogeserna. Vid infarten fanns en informationstavla där jag stannade till och läste att svenskarna hade bränt staden under trettioåriga kriget. Jag hajade till, tvekade en kort stund men bestämde mig för att besöka stadens intressanta broderimuseum vilket jag inte ångrar.
På google läser jag att ”Staden brändes och förstördes av Turennes franska trupper, och av Bernard de Saxe-Weimars tyska och svenska legosoldater, sorgligt beryktade för sin grymhet. Uppströms Fontenoy, överblickande floden Coney, finns en plats i skogen som kallas Camp des Suédois.”
Minnen av sådana händelser lever kvar i fransk folkkultur, men påverkar inte dagens franska utrikespolitik gentemot Sverige.
Diskussionen om den svenska russofobin är mycket intressant. En Marx kanske kunde ha dissekerat den grumliga svenska borgarsjälen och hållit upp den inför världen – à la Louis Bonapartes 18:e Brumaire. T ex Sven Hedin – som trots sin senare vänskap med Hitler var en betydande kulturpersonlighet – inser i sitt varningsord 1912 att världen står på randen till ett storkrig. Men när han försöker analysera faran hamnar han i den svenska borgerlighetens traditionella provinsiella russofobi: ryssen är på väg och ämnar erövra Sverige och Norge för att komma åt öppna hav! Men denna analys hade mycket litet med de reella konfliktlinjerna i världen att göra: Tyska riket-Ryssland-Donaumonarkin (Österrike-Ungern)-Frankrike-Storbritannien-Det osmanska riket. Trodde Hedin själv på sin analys? Eller ansåg han den helt enkelt politiskt lämplig?
1944-1945 var storföretagsledare i Sverige (och inte bara politiker och ekonomer, som somliga tror) oroade för att krigsslutet skulle leda till en lågkonjunktur i samma stil som följde efter första världskriget. Därav iver att få igång handeln med Hitlertysklands besegrare. När det inte blev massarbetslöshet utan snarare fortsatt krigskonjunktur försökte Asea slingra sig ur ”ryssavtalet”. Det är en aspekt på den här frågan.
En annan aspekt är att någon hävdat att efter varje förlorat krig mot Ryssland (antar från 1700-talet och framåt) har den svenska invandringen dit ökat. En svensk blev förfader till V I Uljanov, alias Lenin. S:ta Katarina svenska församling i S:t Petersburg verkar ha existerat åtminstone in på 1930-talet. Fotokopior av böckerna finns på nätet. Jag kollade födelseboken för 1901-1925. Den var förd på ryska/kyrillisk text, men med innehållsförteckning med våra bokstäver.
Henrik L!
Var inte för säker. När jag bodde i England hände det att det kärvade i fiskeriförhandlingarna med Norge. Då började tabloiderna (kvällstidningarna) att damma av gamla historier om norska vikingar som härjade, brände kloster och våldtog nunnor. När det var Portugal man inte kom överens med grävde man fram gamla oförrätter från 1500-talet.
Vad som utspelat sig mellan Sverige och Ryssland i historien påverkar inte dagens politik, om inte någon vill det.
PS: Se på polackerna som fortfarande gör stort väsen av de sovjetiska massmorden på polska officerare i Katynskogen 1940, men ligger lågt om de 100 gånger värre övergreppen av tyska trupper 1939-44.
PS2: Och hur var det med den dansk-svenska Hesselökonflikten 1983? Fick inte det gamla ”danskhatet” ett litet uppsving?
Katyn-massakern är ouppklarad. De bevis som finns tillgängliga idag pekar på att Sovjet sköt några polacker, varefter tyskarna kom och sköt resten. Den officiella versionen av den här massakern är bevisligen falsk.
Nämnas skall också den polska tystnaden om Volhynien-massakern 1943 av ukrainska nationalister.
Beträffande ASEA:s ”ryssavtal” – att företagets ingenjörer plötsligt inte visste hur man bygger vattenkraftverk för vilket de hade kontrakterats av Sovjetunionen – kan det, som historikerna Gerard Aalders och Cees Wiebes föreslår i sin 1989 på svenska utgivna bok Affärer till varje pris: Wallenbergs hemliga stöd till nazisterna vara en historia med många bottnar. Efter kriget uppdagades det att bröderna Wallenberg hade agerat bulvaner åt tyska Bosch. De sa sig äga företaget men en hemlig klausul stipulerade att säljarna hade rätt att köpa tillbaka företaget efter krigsslutet. USA:s finansdepartement misstänkte länge att Wallenberg ljög och 1945 påträffades beviset för detta i Boschföretagets arkiv. Samtliga SEB:s tillgångar spärrades i USA och det såg ut som om bankens och familjen Wallenbergs saga var all. Wallenberg lyckades dock krångla sig ur det hela, bl a med hjälp av John Foster Dulles, och Aalders & Wiebes gissar att ASEA:s ryska avtal var ett pris man fick betala.
Intressant diskussion. Se även Kari Tarikainens bok Moskoviten, som jag recenserar här.
Även han är dock lite russofobisk när det kommer till nutid. Han tror att Nystadsfredens stadgande om att Ryssland skulle värna Sveriges konstitutionella ordning öppnade för en inblandning som Ryssland idag fortsätter av gammal vana.
Det hindrar inte att Tarikainen är det bästa jag läst i sak, Ture Nerman det bästa i ton. Obs att Nermans bok utkom 1946 – en unik tidslucka för russofili!
Stefan L!
Kari Tarkianen är finländare och minns nog åren 1945–89 då Sovjetunionen ansåg sig ha rätt att ha synpunkter på hur, och av vilka, Finland styrdes. Detta var, med tanke på de politiska stämningarna i Finland, realpolitiskt klokt och nog oberoende av vad som beslutats i Nystad (Uusikaupunki) 2 1/2 sekel innan. Också andra stormakter har och har haft liknande inställningar till små länder utan att ha haft någon fred i Nystad att hänvisa till. Är Tarkianens bok så bra som du säger (jag har inte läst den, bara din recension) kan han omöjligen vara en ”russofob”, inte ens en ”liten” en.