Den 7 maj diskuterades Ukraina i riksdagen. Huvudaktörerna var utrikesministern Margot Wallström och Moderaternas talesman Hans Wallmark.
På det just nu sedvanliga sättet demoniserade de båda Putin som något slags ny Hitler. Men de ställde sig också båda bakom det så kallade Minsk 2-avtalet. Och det är ju inte så lite märkligt, eftersom detta avtal allmänt betraktas som en stor framgång för Putin. Han dikterade det Tysklands Merkel skrev under på och som hon sedan i sin tur fick Ukrainas president att underteckna – som någon formulerat det.
Sedan är det en annan sak vad det var man verkligen kom överens om där i Minsk för ett par månader sedan. Och här finns det olika beskrivningar. Anders Åslund, som i början av 1990-talet arbetade för Jeltsin i Moskva och som idag är professor i internationell ekonomi i USA, hade till exempel i Svenska Dagbladet den 22 februari en kolumn under rubriken ”Varför Minsk-2 ser ut som München-2”.
Men i den dagsfärska småskriften Kan Ukraina-konflikten lösas på fredlig väg (Karneval förlag) beskriver juristen Alexander Mercouris det förhållande mellan Ryssland och Ukraina som Minsk 2-avtalet upprättar på ett sätt som fick mig att direkt tänka på det förhållande som rådde mellan Sovjetunionen och Finland under Kalla kriget. Finland kunde då fritt göra vad man ville. Utom att gå med i Nato.
Det München-avtal Anders Åslund talar om var det med Hitler 1938, och det har ju av eftervärlden stämplats som ett skammens avtal. Så det måste vara i den andra meningen Wallström och Wallmark ställer sig bakom Minsk-2. Men varför fortsätter de då att demonisera Putin som något slags ny Hitler?
Ja, jag vet inte. Men kanske är det så att i valet mellan hökarna i Washington och pragmatikerna i Berlin, så håller de på båda. Och hoppas att vi inte skall lägga märke till att detta inte går ihop.
München, München, München …
Myternas Münchenavtal känner vi alla till: stormakterna tror sig köpa ”fred i vår tid” genom att sluta ett omoraliskt avtal med Hitlertyskland och sälja ut Tjeckoslovakien.
Men som jag söker visa i Kuppen i Prag hade nog Storbritannien och Frankrike ställt upp bakom Tjeckoslovakien om dess regering hade velat kämpa. Folket ville, men inte dess överklass. Den ville ställa landets industri i Stortysklands tjänst, liksom det gjort 1914-18 i Centralmakternas.
Men framförallt det tjeckiska folket hotade med revolt, med kommunister delvis i ledningen, varför regeringen i Prag bad Storbritannien och Frankrike om hjälp så att de kunde lägga sig för Hitler med ”hedern i behåll”.
Detta är viktigt att slå fast eftersom ”Münchenmyten” senare kommit att legitimera all slags ”skjut först, tänk sedan”-politik.
Anders P!
I språket har vi ju idag begreppet ”münchenanda” för undfallenet, uppgivenhet, eftergiftspolitik, defaitism och liknande och mot det hjälper väl inte din analys hur rätt den än är.
I den aktuella sakfrågan har det hänt en hel del de senaste dagarna. USA har också sagt ja till Minsk 2 och till och med superhöken Victoria Nuland har tvingats ställa in sig i ledet. Bara Ukrainas Porosjenko stretar fortfarande emot. Men vad kan han göra om Moskva och Berlin och Washington är överens. Hellre ett slags ukrainsk ”finlandisering” än ett nytt storkrig. Och våra egna hökar, kommer de nu också att trappa ner?
PS. Senaste Ryska Posten (Nr 20/2015) har flera intressanta telegram kring den senaste utvecklingen och den som inte är prenumerant kan eventuellt redan nu läsa dessa via rysk.info och fliken ”Aktuellt nummer”.
Läs gärna Hermans senaste i Aftonbladet
Det är alltså med detta land som Sverige utrikespolitiskt går arm i arm.
PS: Observera att emedan antifascistiska socialliberaler i Sverige var emot Nazityskland så innebär inte det att var och en som var emot Nazityskland i Polen under kriget var antifascister eller socialliberaler.
Anders P!
Ja, men vem räknade med att det skulle sluta som det nu gjort. När Carl Bildt och hans polske kollega drog igång sitt östeuropeiska partnerskap så var det inga medier som såg några risker med det. Men så en dag så exploderade det bara och ett nytt storkrig i Europa kunde inte längre uteslutas.
Nåja, först kröp Tyskland och Frankrike till korset och vi fick Minsk 2-avtalet. Och häromveckan gjorde amerikanarna också det. Kröp till korset alltså. Det var på ett möte i Sotchi. Men har svenska medier uppmärksammat detta? Nej, inte vad jag sett eller hört.
Däremot klassade den flygande reportern Pepe Escobar omedelbart detta möte som historiskt. Hans artikel i Counterpunch den 19 maj hade rubriken ”U.S. Wakes up to New (Silk) World Order” och Knut har länkat till den på ”Missa inte detta!”
Man förstår med en gång hur svårt detta måste vara för mainstreammedia. Först har man i över ett år nu demoniserat Putin bortom all rim och reson och så kapitulerar inte bara Frankrike och Tyskland för honom utan också USA.
Det blir alltså de fria medierna som får ta tag i detta och på salon.com den 20 maj kan man läsa en rejäl redogörelse under rubriken ”John Kerry admits defeat: The Ukraine story the media won´t tell, and why U.S. retreat is a good thing”.
Ett av mina favoritstycken i Röda Rummet faller mig i minnet, den nästan av guillouskt hämndbegär frustande beskrivningen av konstnären Selléns upprättelse:
Anders P!
Jovisst är det ett magnifikt kapitel ”Tidningsaktieobolaget Gråkappan”. Och tänk om Pepe Escobar har rätt när han klassar mötet i Sochi som historiskt. Det vill säga att det Atlantiska Europa nu helt enkelt har nått vägs ände.
Eller uttryckt på ett annat sätt: I en tid då världens ekonomiska centrum är på flytt från här uppe i norr på ömse sidor om Atlanten till Sydostasien, blir det då inte en bra bit kortare för oss att ta oss till detta nya centrum via Moskva än via Washington. Och vad kommer våra Gråkappe-redaktioner i så fall att säga om det?