– Men, har ni verkligen sytt in en dacronpatch i min carotis?
– Nej, vi tog kalvperikard.
– Va, vad sa du?
– Vi använde oss av ett biologiskt material, en remsa bindväv från ett kalvhjärta. Det håller längre och är lättare att arbeta med.
Så ungefär utspann sig dialogen mellan mig och kärlkirurgen vid första rondningen efter operationen den 28 maj på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Perikard från ett kalvhjärta alltså. Jag frågade vidare om det fanns någonting i mitt fall som var konstigt eller ovanligt. Nej, blev det snabba och enkla svaret. ”Som i skolboken, alternativ 1A.”
När man närmar sig 80 är kärlen stela och på sina ställen angripna av stenos (åderförkalkning, som man sa förr). Den 18 maj, efter några timmars hårt trädgårdsarbete i värmen, tappade jag (hjärnan) kontakten med vänster arm och ben. Det släppte efter några skräckfyllda minuter varpå jag ringde 112, där en kvinnlig röst frågade några enkla kontrollfrågor och bedömde att jag kunde vänta på en taxi, ambulans var inte nödvändigt. En saklig bedömning. En timme senare transporterades jag till akuten i Uppsala sju mil bort.
Nu har det gått 14 dagar, jag är hemma och lever nästan som vanligt igen. Lite slak och kommer ha ont i halsen (känns som halsfluss) ett par veckor till, vilket inte är underligt om man tänker på vad som hänt just där. Se vinjettbilden. För tio år sedan var denna operation en omöjlighet.
Klart att jag varit rädd att bli förlamad, tappa talet, bli ett vårdpaket eller rent av att dö i en stor hjärninfarkt, men det är jag inte längre. Istället är jag oändligt tacksam för att äntligen – för första gången i livet – ha fått uppleva svensk sjukvård när den är som allra bäst. Och då menar jag inte först och främst hjältarna som höll i skalpellerna,
utan alla de andra runt omkring som tog hand om mig, med allt från matservering till bäddning, städning och alla sorters provtagning; blodprov, EKG, blodtryck, puls, lungornas syreupptagning, stora och små infarter, katetern… Det var som att hela världen hjälpte mig genom den långa väntan på läkarronden som till sist skulle ställa de precisa diagnoserna och rekommendera adekvata åtgärder. Utan alla dessa insatser av flinka fingrar och kompetenta händer av många olika färger och former hade inte hjältarna kunnat vara hjältar.
Hierarkin i sjukvården jag mötte var strikt. När en sjuksköterska och en undersköterska (mycket vanligt även med manliga) i samma vårdlag kom in var det sjuksköterskan som förde ordet. Undersköterskan visste sin plats som underordnad i arbetsgemenskapen. Men när undersköterskan kom ensam för att ta de enklare proverna, var de pratsamma och visade sin skicklighet.
Vicky från Burundi (glömde bort att ta fota henne) var en imponerande kraftfull kvinna i 45-årsåldern med blixtrande ögon. Hon kom till Sverige för 18 år sedan och har nu tre vuxna barn. Hon hade gjort sig en liten förmögenhet under pandemin berättade hon lite viskande, så att hon kunde köpa sig ett litet billigt radhus i Uppsalas utkanter. Det kan hon nu sälja för ett par miljoner. Bingo! Hon tackade ja till alla extrajobb och fick aldrig korona. Under sex månader bodde hon och de tre barnen helt åtskilda i deras då lilla bostad, för att hon inte skulle bära hem någon smitta från sjukhuset till dem. Barnen träffade alltså inte sin mamma en enda gång fysiskt under denna tid. Vicky fullkomligt lyste av lycka och okuvlig stolthet när hon berättade att hon under dessa sex månader sparat 30.000 kr varje månad. Snart skulle hon köpa hus tillsammans med sin särbo i Östhammar. Jobb finns hur mycket som helst för henne även i Östhammar. Vicky framstod på alla vis som ett fenomen.
Eller Ammar (inte heller honom tog jag bild på), undersköterska på onkologens vårdavdelning, där jag de första tre nätterna hade en säng i korridoren. Där stod han plötsligt med min matbricka och undrade om han kommit rätt. Aha, är det du som är ”Korr”? (korridoren). Alla med egna rum hade förnamn på sina matbeställningar.
Andra gången Ammar tog de vanliga proverna, frågade han plötsligt vad jag jobbat med. Jag berättade att jag varit lärare och skolledare i Uppsala och frågade honom hur länge han varit i Sverige. Minns inte vad han svarade, men med tanke på hans goda svenska förvånades jag av att det var så få år. Så ställde jag den obligatoriska frågan varifrån han kommit. Gaza, blev svaret. Sedan talade vi länge om detta och om demonstrationerna varje lördag, som han deltog i – när han inte jobbade. Och jag visade honom min sida på nätet med allt som skrivits där om Palestina. Han var hela tiden på språng för att inte försumma sina plikter, gick ut en sväng och kom tillbaka så vi kunde tala vidare. Hans familj hade efter 7 oktober 2023 flytt söderut från Gaza City till Rafah och var nu tillbaka hemmavid igen – i ruinerna.
En tredje undersköterska var Adama, en elegant yngre kvinna med smäckra händer, ljusa handflator och naglar samt kopparbrunt ansikte inramat i en snarlikt färgad Hijab, rena färgsmaschen! Hon var får Gambia och hade en liten pojke på tre. Jag tänkte genast på den förfärliga Medelhavsrutten och frågade hur hon kommit till Sverige. Med flyg, svarade hon. ”Flyktingar” är inte alltid vad man kanske tänker sig, kanske bara emigranter. Vad vet man?
Längst ner i hierarkin finns städarna, de säger nästan ingenting, svarar bara kortfattat på tilltal. Deras diskreta knackning tidig förmiddag lär man sig känna igen, sedan in med en golvmopp eller en desinficerande torkduk för alla horisontella ytor. Jag frågade mannen med trokduk om vädret och erfor att han talade felfri svenska. Fast som sagt, mycket kortfattat på hans sociala nivå. Som natt och dag mot den sprudlande Vicky.
Förutom personalen i själva vårdfronten finns förstås många andra yrkesgrupper. Flera jobbar i vaktmästeri- och transportenheten t ex. När jag skulle till en röntgenavdelning i andra ändan av det enorma sjukhusområdet, fraktades jag i en slags eltruck för sittande patienter genom det underjordiska kulvertsystemet. Där var det ganska lugnt på natten, men på dagen regleras trafiken av hastighetsbegränsningar, skyltar och tydliga regler. Chauffören var en helt vanlig Svenne. Vi hann inte prata så mycket. Vi hade ju våra mobiler…
Det är alltså dessa människor från världens alla hörn som gör den svenska sjukvården till den kanske allra bästa i världen. Vi ska inte bara vara stolta över Volvo Cars, som numera är kinesiskt. Dessa sjukvårdens arbetare bygger och bor i Sverige och älskar sina jobb. Uppifrån och ner och utifrån och in fungerar denna enorma vårdapparat, trots att det mörka budgetspöket ständigt svävar över verksamheten med hot om ytterligare nedskärningar.
Inte kan man kräva att alla ska jobba som Vicky. Det vore en omöjlighet. Men det är här i vården pengarna behövs, för att bemanna upp så att man kan slippa tvingas jobba en massa obekväm övertid. Och pengarna finns, det vet vi nu efter att Sverige mer än fördubblat sina ”försvarsutgifter” sedan 2022 – med hjälp av dåliga politiska argument. Man tvekar inte att kasta alla dessa pengar in Ukrainakrigets svarta hål. Nej, satsa på Vicky, Amar, Adama, Fortuna och alla de andra, den svenska välfärdens många hjältar.
Bra skrivet! Den bild Knut ger stämmer väl överens med mina erfarenheter då min hustru vårdats de senaste månaderna för en allvarlig livshotande sjukdom. Det började med att vårdcentralen såg att det var allvarligt och skickade henne till akuten. Väl där var de beredda när hon kom och hela sjukvårdsapparaten drogs igång med en massa provtagningar för att konstatera vad det var och kunna sätta in rätt åtgärd.
Det gäller bara att komma innanför dörrarna. Alltför många gör inte det dock. De får gå och vänta med sin slitna höfter och knän som i sin tur resulterar i andra åkommor p g a av snedbelastning osv.
Hierarkin inom vården är logisk och nödvändig. Var och en agerar inom sitt kompetensområde. Det är patientsäkerhet.
Knut L!
Vilken fantastisk fin berättelse som värmde och samtidigt visar att avståendet mellan oss människor är inte särskilt långt i frågor som berör den bästa sidan av mänsklig kontakt. Så viktig som utgångsläge i alla relationer.
Att vi har olika bakgrund från fjärran land och sedvänja är så klart en faktor att möta på det ytliga planet men överkomligt vid närmare utbyte av tankar om mänsklig värdegemenskap. Något som alltid är betydelsefullt att lägga på minnet med mening, ensam klarar inte allt.
Frågor, högst aktuella i vår omvärld som är oerhört viktiga för våra uppdragsgivare i valda församlingar att hantera med ansvar där ordets värde påverkar oss mer än vad vi kan föreställa oss.
Så därför, vad du skriver om möte med människor i din situation är något viktig att begrunda och tillför den bästa sidan hos oss människor i dessa orostider, världen befinner sig under.
Varje röst som förmedlar och skapar goda relationer till nytta för möjligheter i skilda sammanhang, är ack så viktig.
Tack för denna varma beskrivning!