venska Akademien är en svensk akademi, det hörs på orden. Tillskottet från Finland, med invalet av Tua Forsström, ruckar på den ordningen. Kanske behövs det alls ingen svensk akademi. Finland klarar sig utan. Finlands Akademi är nämligen ingen akademi utan ett forskningsråd närmast, och titeln Akademiker rent honorär.
Kommentarer i Sverige har sagt att: äntligen. Äntligen vad? Jo, att en finlandssvensk tar säte i Börshuset i Gamla stan. Det var 210 år sedan senast, säger någon och alluderar på Gustaf Mauritz Armfelt, som uteslöts ur den svenska akademien (för andra gången, 1811), därför att han förrått sin konung och svurit trohetsed mot den ryske kejsaren. Eller kanske på Frans Michael Franzén, som invaldes 1808, då han ännu var svenske kungens undersåte: strax efteråt flyttade han över till det ”egentliga” Sverige, blev kyrkoherde i Kumla (Sveriges rikaste pastorat) och sedan biskop i Härnösand, svensk ämbetsman.
Men varken Armfelt eller Franzén var några så kallade finlandssvenskar. De råkade tala svenska, som överheten gjorde i Finland under en stor del av 1800-talet. Franzén sade dock att han var ”född finne”; sedan naturaliserad svensk. Armfelt var en gång Gustav III:s gunstling och slutade sina dagar som tsarens troman på ett av sina gods i det ryska storfurstendömet Finland. Varken Runeberg, Topelius eller nationsgrundaren Snellman, som alla skrev på svenska, den senare även född i Sverige, kunde givetvis komma i fråga för inval i en svensk akademi. (De vetenskapliga akademierna i Sverige lämnar öppet för inval i klassen utländska ledamöter, men då kan man komma från vilket hörn av världen som helst, man behöver alls inte prata eller ens förstå svenska.)
Det svenska i Finland har ingenting med nationalitet eller etnicitet att göra, enbart med språket. Många finsktalande i Finland har svenskspråkiga rötter. Språket är för många en valhandling. Alla republikens medborgare är finnar eller finländare. De norska 1800-talsförfattarna Ibsen och Bjørnson skrev sina verk på danska, men ingen skulle ha kommit på tanken att invälja dem i Danska Akademien. Svenska Akademien borde ha fått fortsätta att vara svensk, om den nu alls ska fortsätta.
Sven Hofman
Jag håller helt med om att Ibsen och Bjørnsson inte skulle ha valts in i Danska Akademin, den grundades nämligen först 1960.
Att en finländare valts in i Svenska Akademin kan motiveras med att både i den franska och spanska är icke-franska och icke-spanska medlemmar välkomna, eftersom det sammanhållande kittet är franska och spanska språken.
Den svenska, liksom den spanska akademin, bildades med den franska som mönster. Också vår akademi har omsorgen om språket som ett av sina viktigaste uppgifter. Och liksom man förr talade den bästa tyskan i Böhmen är man i svenska Finland mer språkmedveten än i svenska Sverige.
Tua Forsström i all ära men personligen skulle jag nog föreslagit Kari Tarkianen men han kan möjligen vara ”diskvalifierad” eftersom han sitter i den finländska akademin.
Ruotsi on Länsi-Suomi, ja Suomi on Itä-Ruotsi.
Den finländska akademin har sin konstruktion pga en bekant till mig, en missnöjd meteorolog.
Efter 2:a världskriget var det många finländska vetenskapsmän som emigrerade, många till Sverige, men också USA. En av världens två ledande experter på övre atmosfären var Erik Palmén (1898-1985). Han hade redan 1941 blivit erbjuden en tjänst i Chicago men tackat nej av patriotiska skäl.
Också 1945 valde han att stanna i Finland, och hoppades på den professur som blivit ledig vid Helsingfors universitet. Under tiden bedrev han en kampanj för bättre villkor för vetenskapsmän överlag.
Universitetsledningen hade dock ett problem, ty världens andre expert på övre atmosfären var också finländare, Vilho Väisälä, och han fick professuren. Då blev Erik Palmén f-b, tog sin Mats ur skolan och reste över Atlanten.
För att locka Palmén tillbaka lät man skapa ”Finlands Akademi”, med roll som ”forskningsråd” som Sven H. riktigt anger, och kunde erbjuda Palmén en stol, varvid denne återvände hem.
Korrekt anmärkning. Det skulle givetvis ha stått ”i en dansk akademi”.