På Wikipedia finns en sida som räknar upp 29 journalister som mördats utomlands.
Journalister som i främmande länder rör sig utanför dessa länders lagar och restriktioner tar risker. Att de inte kan luta sig mot svensk lag eller allmänt på Västvärldens ”mänskliga rättigheter” i sådana sammanhang borde vara självklart.
I DN (5 april) skriver fyra debattörer om att svenska myndigheter (UD) måste agera ”mer aktivt och beslutsamt” för att ”försvara mänskliga rättigheter gentemot andra länder [och att] det är regeringens skyldighet att skydda sina medborgare”. De nämner som exempel Dawit Isaak i Eritrea, Ahmadreza Djalali i Iran, Gui Minhai i Kina och nu Joakim Medin i Turkiet.
De skriver: Det ”är orimligt och ovärdigt att Sverige som demokratisk rättsstat inte agerar mer aktivt och beslutsamt än vi har gjort mot dessa allvarliga kränkningar av svenska medborgares rättigheter”.
Men det är något som skaver här. Svenska myndigheter ska förstås göra allt man kan för att skydda svenska medborgare i utlandet som hamnat i trassel med andra länders ”rättvisa”. Vad kan man vänta sig när man har att göra med länder med helt annan lagstiftning och helt andra rättsprinciper? Om man som skribent skriver nedsättande om den kinesiska presidenten i Kina bör man som skribent förstå att man tar en risk. Stödjer man kurderna i deras kamp mot Turkiska staten måste man som journalist inse att man tar en risk när man reser till Turkiet.
Svenska myndigheter ska självklart göra vad man kan. Men vad kan man göra? Det styrs av den så kallade Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser. Leila Freivalds (utrikesminister) förklarade i riksdagen 2004, på förekommen anledning, vad som kan göras. Att Sverige krälade i stoftet för Turkiet i samband med Natoansökan ingav knappast respekt. Allt detta borde funnits med i ETC:s riskkalkyl.
Jag försvarar inte orimliga frihetsberövanden (enligt svenska rättsprinciper) av journalister och författare. Men utanför Sveriges gränser gäller inte våra rättsprinciper, där gäller andra lagar. Det är inget konstigt med det. Det är som att man tänker att så kanske det var förr, men nu 2025 har detta blivit oacceptabelt.
Joakim Medin kontaktade mig när han jobbade som gymnasielärare i Enköping för ca 15 år sedan. Vi delade intressen för skolan och journalistiken. Men han försvann fort till andra äventyr. Kurdfrågan blev hans stora engagemang. Han är modig och produktiv, men förmodligen aningen naiv. Att Andreas Gustavsson, ETC:s chefredaktör, skickar just honom – en känd kurdsympatisör – till Turkiet för att bevaka de pågående oroligheterna är med förlov sagt naivt.
Enligt de fyra debattörerna i DN gäller det att nu ”sätta tryck på den auktoritära fängslande staten [… att ta] initiativ i FN och EU för att skapa en effektivare internationell och europeisk ordning mot folkrättsstridiga fängslanden i auktoritära stater och [att] lämpliga politiska och/eller ekonomiska sanktioner vidtas mot den fängslande staten.”
Rasmus Canbäck, en annan relativt ung journalist, skriver om de mångåriga förföljelserna mot inresta journalister i Turkiet i en krönika på Blankspot den 31 mars med anledning av fallet Joakim Medin. Han avslutar med meningen: ”Det värsta är att det [trakasserierna] verkar fungera. Åtminstone jag kommer inte sätta min fot i Turkiet så länge despoten styr.” Det är klokt. Sedan kanske man åker ändå, men då är det på egen risk i medvetande om att svenska myndigheter inte kan göra mer än vad Wienkonventionen medger.
Det vilar alltså något naivt och aningslöst över reaktionerna i svenska medier om både Gui Minhai och nu om Joakim Medin. Under de historiska omvälvningar och maktförskjutningar mellan stormakterna som just nu pågår är situationen i världen mycket spänd. Det borde inte ha undgått någon ansvarig chefredaktör. Något ”demokratiskt USA” med ekonomiska och militära muskler finns inte längre att luta sig emot.
Såsom dessa fyra debattörer skriver kan man bara skriva i ett land som fortfarande vilar i villfarelsen att USA:s ”liberala regelbaserade världsordning” är både rättfärdig och gällande. Men så är inte fallet. Utskickade korrespondenter och frilansjournalister har blivit kuggar i propagandaapparaterna. De som idag jobbar runt krigsfronterna är alla mer eller mindre inbäddade och tvingade att rapportera inom ramarna för vad landets myndigheter ställer upp.
Knut L!
Du har rätt i, att andra staters lagar gäller inom de staternas område. Men i fallet Gui Minhai är den observationen inte relevant. I hans fall har Folkrepubliken Kinas ledning inte följt Folkrepubliken Kinas lag eller internationell lag. Behandlingen av Gui Minhai är enbart ett övergrepp mot Gui Minhai, och en kränkning av konungariket Sveriges suveränitet, utförd av den exekutiva makten i Folkrepubliken Kina. Hans fall hör inte hemma i din diskussion, om att svenska medborgare utomlands måste räkna med att behandlas enligt värdlandets lagar. Hans fall handlar om att man, som icke medborgare, kan drabbas av den främmande exekutiva maktens diktatoriska övergrepp. Har du några argument mot min karakteristik av hans fall?
Helt utan internationellt lagligt skydd har inte journalister, exempelvis finns en rad internationella regleringar journalister som även Turkiet måste förhålla sig till.
* FN:s generalförsamlings resolutioner 68/163 (2013), 69/185 (2014), 70/162 (2016), 72/175 (2017) och 74/157 (2019) om journalisters säkerhet och frågan om straffrihet.
* FN:s säkerhetsråds resolution 2222, om skydd av journalister, yrkesverksamma inom media och associerad personal i väpnade konflikter (2015)
* Genèvekonventionerna (1949) och tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna (1977)
Humanitär rätt ger en särskild status för journalister i situationer med internationella väpnade konflikter. Detta innebär att journalister har rätt till allt skydd som ges civila i tider av konflikt, förutsatt att de inte tar till vapen. En avsiktlig attack mot civila, inklusive journalister, utgör ett krigsbrott.
Bra att du tar upp detta, Jan Arvid G!
Det är ett synnerligen beklagligt exempel där kineserna agerat helt för sin egen vinning utifrån det allenarådande partiets ideologiska åsikt. Förutom det uppenbara övergreppet på ett annat lands medborgare (visserligen självvalt, men det är uppenbarligen hans eget val, till dess han själv förkunnar något annat av fri egen vilja) följer man inte sina egna konstitutionellt fastställda lagar och regler. Dessutom tillverkar regimen olika anekdoter om händelseförloppet åtskilliga år tillbaka i tiden vilket fått skribenter på den nu nedlagda debattsidan hos FiB/K att, med uppenbar risk för tryckfrihetsbrott, upprepa de kinesiska partilögnerna. Men det är kanske ändå bäst att ducka och låta detta blåsa över, men ändå hålla kvar detta i våra minnen.
Dennis Z!
Jag undrar, vad du menar med att ”det är kanske ändå bäst att ducka och låta detta blåsa över, men ändå hålla kvar detta i våra minnen”? Om du syftar på Gui Minhai-saken, så har jag inte tänkt att ducka. Jag skickade in en motion till Folket i Bild/Kulturfronts årsstämma; motionen finns bland stämmohandlingarna.
Jag ville, att FiB/K skulle beklaga den tryckta tidningens och fib.se:s publiceringar om Gui Minhai. Styrelsen svarade, ”att man i fallet Gui Minhai kan ha olika uppfattning om det mesta”, och att ”alla artiklar inom ramen för Folket i Bild/Kulturfronts publicistiska verksamhet – var och en för sig – inte måste ligga i linje med de tre parollerna. Det är den samlade bilden av den publicistiska verksamheten som ska ligga i linje med parollerna. Om motionären finge sin vilja igenom omöjliggjordes all debatt.”
Jag respekterar styrelsens svar, men styrelsens tillrättavisande svar innebär, att det rätta sättet att hantera situationen med ”olika uppfattningar” vore att låta de olika uppfattningarna komma till tals i tidningen. Därför skall jag skicka in en sammanfattande artikel om Gui Minhai-fallet till FiB/K. Det är tid att göra det nu, när läget för Gui Minhai och för Sverige har blivit fastlåst och oföränderligt, på grund av den svenska statsledningens synbarliga passivitet i fallet.
Bra av Kenneth Lundgren att ta fram FN-resolutioner. Sedan kommer den kvistiga frågan, när har stormakter följt FN resolutioner? Såväl Israel, USA Ryssland, Kina, Turkiet bryr sig inte om det ogynnar landet. Turkiets ledning befinner sig i en opinionsmässig svår intern situation. Erdogans regim är utsatt för demonstrationer av främst unga människor. Erdogan är en särskilt svårtydd ledare jämförbar med Trump, Nethanyou, ja såna despoter. Att då skicka en journalist utan akriditering, alltså journalistvisum till en oroshärd och där Medin kommer med kurdfrågan hängande runt halsen, är inte förenligt med god avstämning eller vanligt omdöme från ETC:s redaktion. Det hjälper alltså inte med ”FN-resolutioner” i det omtalde läget i Turkiet. Vi kan skrika oss hesa med ”mänskliga rättigheter”. I Turkiet råder såna bara om det passar Erdogans regim. Tyvärr!
Tidskriften ETC:s politiska analys är kanske inte tillräckligt realistisk. Kurdfrågan är i Turkiet mycket ömtålig. En journalist från Sverige är inte fredad. Sveriges inflytande och prestige är i bottenläge efter att ha slagit följe med förlorarna.
1999 seglade vi med ett finskt vikingaskepp Heimlösa rus, från Helikarnassos till Svarta havet. I Istanbul var vi på fem TV-kanaler. Folk på gatorna kände igen oss och hälsade. Jag besökte Sveriges konsulat för att meddela att jag var i landet. Dom meddelade kort på porttelefon att dom inte hade tid att ta emot besök från Sverige: ”Vi arbetar idag.”