Nu har Afghanistankrigets utkant nått ända till Uppsala. Omkring Resecentrum rör sig ett hundratal afghanska flyktingpojkar därför att miljön där lämpar sig väl för småbrott i deras dag-för-dag-finansiering av heroinmissbruket. Många av pojkarna kommer att gå ner sig och dö en för tidig död i Sverige eller i Afghanistan.
De flesta har utvisning att vänta. Handläggningstiderna är så långa att de säkert är 18 (inte barn) innan deras ärende är behandlat. Och när de fyller 18 går ridån ner och deras chanser att överleva minskar dramatiskt.
Situationen är alarmerande på alla sätt, de lever nu i den yttre krigszonen där kampen på liv och död pågår dygnet runt. Mitt framför våra ögon. Polisen står nästan hjälplös. Kriminaliteten frodas. Människor blir förbannade eller rädda. Och gissa vilka politiska krafter som skär pipor i vassen? Hur har det kunnat bli så här?
Var ligger ansvaret?
Har Sveriges regeringar och riksdagar (2001-2017) något ansvar för situationen här i Uppsala (och på andra ställen)? Svaret på den frågan är obetingat ja.
Den 2 mars presenterade regeringens enmansutredare Tone Tingsgård (som i riksdagen röstat ja till alla beslut om svenska soldater) sin utvärdering. Jag såg presskonferensen i TV och vill ändå säga att den var förvånansvärt klar i jämförelse med allt annat man fått höra från regeringshåll om den svenska insatsen i Afghanistan. Förvåningen bland kommentatorer över den relativa skärpan i kritiken var ändå tydlig.
Mot i stort sett alla delar av insatsen riktades kritik. Fem svenska soldater och två svenskanställda afghaner har stupat, inga målsättningar (ökad säkerhet, minskad narkotikahandel, mer demokrati och jämställdhet…) har nåtts och kostnaderna visade sig ungefär dubbelt så höga som man tidigare trott – upp till 28 miljarder skattekronor – i sjön med andra ord.
På ett enda område säger man sig ha lyckats, och det är att man blivit mer militärt samordnade med USA och Nato, vilket knappast kan ses som något annat än ännu ett hot mot svensk säkerhet och alliansfrihet.
Ett olagligt krig
Utredningen undviker emellertid kärnfrågan på samma sätt som den undvikits i 15 år: Var Sveriges insats från början legitim och förenlig med folkrätten? På presskonferensen sa Tone Tingsgård följande:
Det var en självklarhet för Sverige att ställa upp. Det fanns en FN-resolution. Det fanns en färdplan från Bonnövernskommelsen sedan december 2001.
Men då slirar hon på sanningen. Före Bonnmötet (4-5 december 2001) svarade statsrådet Björn von Sydow ja på en begäran från brittisk militär om att ingå i den ännu obefintliga ISAF-styrkan, och han påstod att det handlade om ett FN-uppdrag.
Bonnmötet kom inte till på initiativ av FN (som utredningen påstår på sid 43), utan av USA och Storbritannien (EU). Detta möte ”satte upp en schematisk färdplan och tidtabell för att upprätta fred och säkerhet och för att återuppbygga Afghanistan” som man kan läsa i ett resolutionsförslag till EU-parlamentet ett år efter Bonnkonferensen, ett år senare. Bonnmötet beslutade att inrätta ISAF-styrkan under brittisk ledning.
Men någon FN-resolution fanns inte den 5 december. FN:s säkerhetsråd ”godkände” inte ISAF förrän i efterhand genom resolution 1386 (den 20 december 2001). Men då var den svenska propositionen om de första svenska soldaterna till Afghanistan redan skriven. Den lades på riksdagens bord samma dag, alltså den 20 december, saken var redan klar. Sverige var med och körde över FN. I realiteten traskade Sverige bara lydigt patrull in i USAs och Storbritanniens olagliga angreppskrig mot Afghanistan utan tanke på folkrätten. Legaliteten putsades bara till i efterhand. Det här vill man till varje pris dölja.
Från 35 till 500 soldater
Sverige (och alla ledande politiska partier), har sedan 11 september 2001 följt USA som lydig vasall. Som Tone Tingsgård sa: Från början var det ”total enighet i riksdagen”. I januari 2002 skickades de första 35 svenska soldaterna till Afghanistan för att hjälpa den svaga – av USA insatta – regeringen i Kabul att ”jaga terrorister”. De 35 blev 500 som mest, idag är de 50. Det är alltså inte slut än.
Utredningen föreslår en rad organisatoriska och byråkratiska förändringar inom ledningen för framtida militära internationella insatser. Men man drar inga politiska slutsatser. Var det t ex klokt eller oklokt att överhuvudtaget blanda sig Afghanistankriget? Menar man fortfarande att Sverige säkerhet kan försvaras i Afghanistan eller i andra internationella insatser under USA-befäl? Och som sagt att det från början var olagligt döljer man så gott det nu går. Alltså, trots att man misslyckats på i stort sett alla punkter kan vi vänta oss fler folkrättsstridiga insatser i USAs tjänst av liknande slag i framtiden.
Placera ansvaret där det hör hemma
Nu gäller det för den svenska opinionen att jaga de ansvariga för detta olagliga krigsföretag och till det enorma resursslöseriet. Dessa pengar skulle kunna ha använts betydligt bättre. Hur är det möjligt att en enig riksdag ätit av denna surdeg under så många år? Hur är det möjligt att idag behandla de cirka 700 oskyldiga afghanska flyktingpojkarna på ett så inhumant vis? Sverige har ett särskilt ansvar för dem. Ge de afghanska flyktingpojkarna uppehållstillstånd, ge dem omsorg, vård och utbildning. Rädda dem från heroinet – till livet.
Bra Knut! Jag instämmer.
Sverige har ett ansvar. Ja. Men Sverige har inte ett särskilt ansvar. Alla som traskade patrull efter USA-imperialismen och destruerade Afghanistan (och andra länder i regionen) är ansvariga. USA mest! Och pojkarna som finns på Stockholms Central (och tydligen även i Uppsala) är inte skyldiga. MEN för att de ska komma igång med ett riktigt liv kan de heller inte ses som offer. Nisse Bejerots röst skulle behövas precis här i denna ytterst komplicerade fråga kring imperialism, flyktingar och knarkare.
Bra skrivet Knut!
Du ger på ett bra sätt en sammanfattning om hur det gick till när vi för första gången på 200 år hamnade i ett regelrätt krig. Ett beslut och genomförande som skedde ovanför våra huvuden och i strid med svenska folkets demokratiska rätt att informeras och kanske även sätta sig emot ett svenskt deltagande i ett krig, som dessutom stod i strid med folkrätten, då det inte togs i FN:s säkerhetsråd.
Björn von Sydow ljög svenska folket rätt upp och ner!
Instämmer även när det gäller de ensamkommande flyktingbarnen från Afghanistan. Att nu massdeportera dem till Afghanistan är brottsligt och fullständigt inhumant och i strid med FN:s regler.
Småbrottslighet och heroinmissbruk är tragiskt men har sin rot i den hopplöshet de lever i. Vet genom kontakter jag har med personer jag är bekant med som jobbar med dessa barn, hur fruktansvärt dåligt de mår. Socialförvaltningar och Bup och även polis som ser och upplever denna tragedi gör allt de kan runt om hela vårt land för att om möjligt stötta dem.
Om inte nuvarande policy ändras snabbt, kommer vi troligen att få uppleva ett kollektivt självmord i den här gruppen flyktingar. Det är bara en tidsfråga innan det sker, och omfattar ungefär 100 ensamkommande pojkar från Afghanistan.
Om detta sker bör Sverige ställas till svars i alla internationella instanser som finns, kanske till och med för brott mot mänskligheten. Med all rätt.
(1398 tcken 🙁 – max 1000)
OK Knut, men jag tycker ändå att du låter Ryssland och Kina komma undan för lätt. Ja, du nämner dem inte ens. Men de kunde ha stoppat legaliseringen av inte bara det långa Afghanistankriget (2001-2015) utan också av Libyenkriget (2011). Båda har ju i FN:s Säkerhetsråd vetorätt. Men varken Kina eller Ryssland använde denna i något av de här två fallen.