Den svenska campen i Irak Foto: Bezav Mahmod/Försvarsmakten
Den 20 mars för 20 år sedan bombarderades Iraks huvudstad Bagdad. Det var ett militärtfyrverkeri över stadens natthimmel. Mark-77 bomber regnade över staden, (en ny sorts napalm, fast nu miljövänligare). En invasion hade inletts som enligt amerikanska universitets beräkningar skulle leda till minst 1,5 miljoner irakiers död.
Invasionen förvandlade Irak från en stat med en relativt okorrumperad regim där långtgående reformer inom utbildning, hälsovård och infrastruktur gjort vardagen dräglig till att idag vara en av världens absolut mest korrupta länder. Politisk frihet fanns inte före invasionen men är än mer frånvarande idag.
20 år efter invasionen är irakiernas vardag tuff. Elverken bombades redan under Kuwaitkriget 1990. Elen är 33 år senare fortfarande inte tillbaka. Ständiga strömavbrott gör det svårt att få igång ekonomin. Sjukvården, en gång den kanske bästa i hela tredje världen, har raserats. Korruptionen är bråddjup. Politiker stjäl miljardbelopp ur statskassan, vilket lett till att landet stått utan en fastslagen statsbudget trots oljeproduktion i full gång. Den förut sekulära staten Irak sönderdelades i en sekteristisk, etnisk och religiös uppdelning, en
följd av den av USA skrivna konstitutionen från 2005 som påtvingades Irak men förstärktes även av vallagar och kvotsystem. Rättssäkerheten är helt satt ur spel. Dödsdomar på rent politiska grunder utfärdas. Särskilt journalister lever farligt. 578 irakiska journalister har enligt Reportrar utan gränser dödats sedan invasionen, det högsta antalet i världen. Under 2022 noterades 430 övergrepp på journalister och nyhetsredaktioner enbart i norra Irak. Allt detta sker utan adekvat mediebevakning. Ska Sverige skydda denna regim?
Samtidigt finns en demokratisk rörelse som vill ha slut på förtrycket, införa demokratiska val, skapa en rättsstat, bygga upp infrastrukturen, återinföra det av FN prisade sjukvårds- och utbildningssystem man en gång hade. Denna rörelse förföljs. Stora demonstrationer drog genom Iraks städer för några år sedan. Men folk sköts ihjäl på gatorna. Trots stora risker fortsätter ändå protesterna i mindre skala. Politiska mord är vanliga. Det är som om Sverige under Vietnamkriget skulle ha stått på Saigonjuntans sida.
Kan det inte vara läge nu för Sverige – 20 år efter invasionen – att ompröva inställningen och visa att vi står på demokratirörelsens sida och inte på regimens, precis som vi gör i Iran. Nato har planer på att växa i Irak. Det ligger nära till hands att tro att de svenska soldaterna, som idag lyder under ett militärkommando i Florida, är tänkta att vara med i den expansionen. Men varken svenska soldater eller andras löser Iraks problem. Ett tillbakadragande skulle om inte annat förbättra vårt nedsolkade rykte i den muslimska världen.
Betänk att landet har varit i krig oavbrutet i över 40 år med ofattbara lidanden! Invasionen 2003 var bara en fortsättning på tidigare krig, som också fortsatte även efter krigets ”slut”. En uppskattning av antalet döda irakier under dessa år, baserade på brittiska och amerikanska institut, uppgår till mellan 4 och 5 miljoner.
Vilka är de egentliga motiveringarna för svenska soldater i Irak? ”Vi måste fortsätta bekämpa daesh (Islamiska Staten) så att den inte kan bli stark igen”, sa förre utrikesministern Ann Linde i SvD 23 november 2021. Vad hon då förbisåg var att just invasionen var orsaken till IS, som bildades i USA:s koncentrationsläger. I dessa satt tiotusentals irakier, bland andra det blivande ledargarnityret som ledarna Abu Bakr al-Baghdadi och Abu Mosab al-Zarqawi. Men där satt också tusentals irakier, inte anklagade för
någonting, kanske inte ens politiskt aktiva men råkade vara i vapenför ålder. Det var enkelt för IS att vinna över proselyter för det uppror som i smyg planerades i lägren, mitt framför näsan på fångvaktarna som inte förstod vad som försiggick.
Är då IS fortfarande ett hot? Att IS skulle växa sig lika stark som under 2014–19 är osannolikt. Orsaken till IS framgångar var, att ovan nämnda lägerfångar, som tidigare tjänstgjort i den irakiska armén, hade full kunskap om den av USA upplösta irakiska arméns vapenförråd. Detta möjliggjorde att IS på kort tid blev en välbeväpnad och våldsam sekt. När upproret startades var det bara att hämta ut vapnen. Den möjligheten finns inte idag.
Bakgrunden till den svenska närvaron måste hittas någon annanstans. Väntar Sverige på lukrativa återuppbyggnadskontrakt? Underlättar Iraknärvaron utökad svensk vapenhandel med USA? Kvalificerar vi oss inför den framtida Natosatsningen i Irak? Vilka skälen än är, någon glädje av svenska soldater som skyddar den irakiska regimen har inte irakierna.
Sverige borde i stället upprätta förbindelser med oppositionen. Ett klargörande av utrikesminister Tobias Billström om var Sverige står kunde vara på sin plats.
Man låtsas som om det handlar om nån slags välmenande ”FN-insats”. Beslutet att strida i Irak innebär tvärtom slutet på den gamla svenska FN-linje, som hann få ett starkt stöd i den svenska folksjälen. Våra FN-soldater som stred för folkrätten kunde vi vara stolta över.
Under senare år verkar vi tvärtom nästan söka upp folkrättsstridiga insatser – Afghanistan, Libyen, Irak. Att ge stöd åt oppositionen anses självklart när det gäller Iran. Varför inte i Irak? Ett tillbakadragande kunde ge Sverige applåder i Mellanöstern. I stället för brinnande svenska flaggor och ilska över koranbränningar.
SIGYN MEDER
Ordf i Iraksolidaritet
PEO ÖSTERHOLM
Journalist, författare
Jag sitter och läser Gilgamesh i Andrew R. Georges översättning.
Artiklar om Irak är ofta ofullständiga, tycker jag. Skador som Förenta staterna orsakat på elverk och annat, antalet människor som dött i förtid räknas upp, korruption beskrivs. Men det viktigaste, skadorna på det, som skulle överleva oss alla – arvet från årtusendena före Kristi födelse – förbises.
Tack för bra artikel. Nu är ju i stort sett hela Sverige överens om att invasionen av Irak var förödande för hela Mellanöstern, men vad sa och gjorde folk då i mars 2003?
Vi var ju ca 50.000 som demonstrerade i Stockholm och flera hundratusen i London, Washington och flera andra städer i hela värden.
Frivilliga åkte till Irak som mänskliga sköldar för att förhindra invasionen. En opinionsundersökning i Irak visade att ca 90 procent var emot en invasion har jag för mig.
Hans Blix och vapeninspektörerna intygade att det inte fanns massförstörelsevapen i Irak.
Min mamma var mycket sjuk då och låg på hospis och jag var ju där mycket. Hon upprepade ofta ”jag undrar vad Saddam har i bakfickan?” och jag tänkte att han har nog tyvärr inte mycket efter alla år av sanktioner. Och det visste naturligtvis de fega George W Bush och Tony Blair.
Vi var alltså många runt hela jorden som insåg vilken katastrof det skulle bli med invasionen och som försökte förhindra den. Men vår dåvarande stadsminister Göran Persson sa att visserligen skulle en invasion vara olaglig, men ”man måste förstå hur amerikanerna tänker”.
När invasionen startade var en förståsigpåare som Jan Hallenberg lyrisk över hur US-amerikanerna drog fram i stridsvagnar mot Bagdad med mycket svagt motstånd.
Många med stor makt och inflytande som borde sagt ifrån gjorde det inte.
Det ska vi minnas nu när alla verkar överens om att invasionen blev ett elände för hela Mellanöstern. Vem kan man lita på?
Tack för den, Eva B!
Och hur amerikanarna tänker ser vi än i denna dag när man stöder och tubbar sina EU-vänner att skicka vapen och rådgivare till en annan krigsskådeplats något mera nära de svenska gränserna för att stödja en fascistisk och nazianstruken statskupp i ett land där det tidigare rådde något av en folklig demokrati.
Allt som ett led i uppladdningen för ett kommande ”tredje” världskrig om det stora herraväldet här på planeten. Finns någon gräns för dumheten?
I dagens Dagens Nyheter 22/3 skriver ledarskribenten Isobel Hadley-Kamptz under rubriken ”För 20 år sedan var jag en av dem som hade fel om Irakkriget”.
Och sedan: jag var ung, på en annan redaktion som var helt entusiastiska för kriget, jag trodde på bevisen, Saddam hade ju faktiskt gjort hemska saker.
En annan som bekänt i saken är Tony Blair som oförbehållsamt erkänt att han blev grundlurad. UK var ju ensamma (?) om att ställa upp.
Av de som var emot så ignorerade man Ryssland, Tyskland blev förlåtna det ansågs magstarkt att kritisera ett Tyskland som är emot krig.
Frankrike fick ta den stora smällen av att vara emot, Pommes frites (French fries) blev freedom fries o s v.
Men 20 år kan det ta för att förstå ett krig, eller mer. Vi är väl hyggligt klara med WW1, men åtskilligt verkar vara kvar att reda ut om vad som hände i WW2.
Jag har varit särskilt intresserad av vad som hände i slutslaget om Berlin som verkar märkligt dåligt dokumenterat.