Är Sverige på väg in i ”undantags-tillstånd”?

Grafitti på plank i Uppsala (Foto: K Lindelöf)

Nu kommer nästa steg i Sveriges avdemokratisering. ”Lagen om Allmänna sammankomster och Sveriges säkerhet” ska anpassas efter statens nya behov. Möjligheterna att kunna stoppa demonstrationer som kan reta främmande makt (Turkiet, EU, USA, Israel…), som staten inte vill stöta sig med, måste utökas.

Hittills har ordningslagen gällt strikt inrikes förhållanden. Men efter att blåögda politiker, med en klockartro på att fri rörlighet av alla de slag över Europas landgränser leder till lycka och välstånd, gjort våra gränser till såll (i kombination med Internet och asociala medier) har säkerheten inrikes kraftigt försämrats. När verkligheten inte blev som i drömmen, utan gett oss Koranbränningar, Erdogandockor, utanförskapsområden, knarkhandel och allmän gangsterism, måste de nu ta itu med problemen även på hemmaplan. Att lämna EU, Nato, DCA etc (som huvudsakligen orsakat dessa problem) finns inte på den politiska kartan. Nej, de här frågorna avgörs inte längre i Sverige. Alltså – nationell säkerhet är inte längre nationell.

Därför pågår – helst i skymundan – ett intensivt lagstiftningsarbete för att försöka få bukt med problemen. Tack vare kunniga svenska pensionerade oberoende jurister, i detta fall Ingemar Folke, kan vi övriga få del av vad som vankas genom betänkandet ”Allmänna sammankomster och Sveriges säkerhet” (SOU 2024:52). I en artikel på den ideella sajten alliansfriheten.se nagelfar han betänkandet i återhållsam ton, men med klar skärpa på de risker för allvarliga inskränkningar i demonstrationsfriheten som kan väntas om det blir lag av det hela.

Demonstrationer har alltså blivit problematiska. Vi har haft högerextremistiska marscher, Palestinademonstrationer med ”antisemitiska inslag”, Erdogandockor och Koranbränningar. Avslag på demonstrationsansökningar bör därför bli möjliga ”mot demonstrationer [som kan] medföra en påtaglig fara för att brottslighet som hotar Sveriges säkerhet begås i Sverige eller mot svenska intressen utomlands eller för att Sveriges säkerhet hotas på något annat sätt”.

Men, vad är då ”Sveriges säkerhet”? Betänkandet svarar: ”intressen som är av grundläggande betydelse för Sveriges yttre och inre säkerhet, först och främst är rätten till okränkta landgränser och politisk självständighet och säkerställa nationens demokratiska statsskick, den inre sammanhållningen, samhällsordningen…”. Det här är vad man hittills ansett vara svenska säkerhetsintressen, d v s yttre säkerhet.

Enligt utredningens uppfattning borde nu tillföras att angrepp (terrorattentat) på ”den fria och oberoende journalistiken” (vad det nu är) också skulle kunna utgöra hot mot rikets säkerhet. Det här vore en klar innovation, som milt uttryckt kan leda till stora oklarheter. Att sätta ett attentat mot en tidning på samma nivå som kränkningar eller rena angrepp på vårt lands yttre gränser och politiska självständighet är antidemokratiskt, därför att det placerar medierna (under TF och YGL) och staten i samma båt. Medierna har ju till uppgift att kritiskt kunna granska även statens affärer. Hur blir det då med den lilla detaljen (Obs! ironi)?

Till stöd i sina tillståndsprövningar av demonstrationer föreslås att polisen ska få inhämta sekretessbelagd information från Säpo och UD, informationer som polisen sedan inte ska ha skyldighet att delge de sökande. Polisen ska därför inte behöva motivera sina beslut ö h t. Ja eller nej kommer att vara vad som gäller. Överklagande lär inte leda någon vart, eftersom även en Förvaltningsdomstol inte kan yppa hemligstämpla uppgifterna från UD/Säpo.

Nåväl, men nu har vi den situation som vi har, och den måste hanteras. Det finns ju inga enkla åtgärder som kan ställa allt till rätta. Därför finns skäl att även vara pragmatiska. Polisen har hittills inte kunnat censurera en opinionsyttring i förväg (förhandsgranskning). Om någon yttrar något brottsligt ska ansvar för det eventuella brottet utkrävas i efterhand. Men polisen har flera gånger trotsat lagen och vad domstolar fastslagit och alltså avslagit ansökningar p g a vad de tror kommer att yttras, vilket antyder att Polisen gärna vill kunna avslå utan att behöva motivera sina beslut. Knappast rättssäkert.

Ingemar Folke skriver: ”Det finns emellertid även en realpolitisk verklighet som är nödvändig att förhålla sig till och som enligt utredningens bedömning gör att det kan vara oundvikligt att den risken (att kränka en princip /KL) måste tolereras. Anta till exempel att underrättelsemyndigheterna med visshet kunde säga att en viss demonstration kommer att leda till att Sverige blir utsatt för ett väpnat angrepp. En sådan demonstration måste rimligen kunna förhindras. Ett pragmatiskt förhållningssätt bör alltså leda till slutsatsen att världen inte alltid gestaltar sig som man önskar och att det finns en gräns för hur principfast man kan tillåta sig att vara när människor riskerar att skadas. För utredningens del handlar det om att försöka utforma en reglering som på ett rimligt sätt balanserar principfasthet och pragmatism. (s. 395)”

Jo visst bör man kunna vara pragmatisk för att ta sig fram genom kloka avvägningar. Men demokratins mest grundläggande principer är de som finns i vår yttrande- och tryckfrihet (grundlag). För att sätta dessa principer ur spel krävs faktiskt undantagstillstånd. Ingenstans nämns detta vad jag sett. Men situationen för Sverige som nationalstat är på många vis i gungning. Ingen i ansvarig ställning vill förstås erkänna det. Men efter de kuppartade besluten att avskaffa alliansfriheten och att inordna oss under US-amerikansk överhöghet parat med den allt tydligare underordningen av EU, måste man nog inse att ett diskret införande av permanent undantagstillstånd egentligen är vad det nu är fråga om.

Läs också ”Experter: Yttrandefriheten hotas med regeringens förslag” DN 8 augusti.