Mediestrategen Brit Stakston skrev i DN att kulturministern nu måste se till att skärpa upp regelverket runt det statliga mediestödet. Hon skriver:
”[Men] i dag är det inte bristen på mediemångfald som utgör hotet utan just den bristande pressetiken bland flera nya aktörer på nätet. Ändå uppmärksammas inte de etiska konsekvenserna av att dela ut stöd till aktörer som inte följer vedertagen sed. Det är, kort sagt, uppenbart att verkligheten sprungit förbi ramverket. […]
Men det räcker inte att göra det lättare att söka stöd. Utan ramar från politikens håll, för i hur stor utsträckning en publikation kan bryta mot en ”god medieetisk sed” och ändå erhålla stöd, kan en allvarlig normförskjutning ske av de allmänt vedertagna publicitetsreglerna som syftar till att skydda medborgare.”
Nils Funcke svarar i Sysvenskan under rubriken ”Sverige ska inte ha ett sanningsministerium”.
Jag läste artiklarna av Brit Stakston och Nils Funcke. Sverige har nu hamnat i en fånig situation där folk vet att ”mediekartan fullständigt ritats om”, som Brit Stakston skrev, men de olika massmedierna i detta nya landskap inte ingår i samma offentlighet.
Den nya mediekartan är att vi har många stora nya fula massmedia som Stoppa Pressarna!, Samhällsnytt, Flashback Forum och dussintals andra. Många svenskar får sin information ur de fula medierna. Lika väl som jag ägnar viss tid åt Clarté och SvD och andra gamla fina medier, ser jag efter vad som står i de nya fula. Givetvis måste man sovra av tidsskäl och ekonomiska skäl, men det vore dumt att avskärma sig från den fula medievärlden av religiösa skäl. Jag får intrycket att många fina människor i Sverige undviker den fula informationsverkligheten ungefär som vissa troende undviker pilsner och biograf.
Brit Stakston har anklagats för oegentligheter i Samhällsnytt. Troligen är detta en av orsakerna till att hon driver ett förslag om nya ”kontrollpunkter” och ”kontrollfunktioner” riktade mot ”medieprodukter som arbetar oetiskt” på det att de må hållas ”utanför systemet” (det vill säga berövas mediestöd). Brit Stakston vill alltså göra det svårare för ”det växande ekosystemet av ’högerytterkantsmedier’” som ”arbetar oetiskt”.
Samhällsnytt har inget att göra med denna fråga om mediestöd; den tidningen får inget sånt stöd. Men den avsky som Brit Stakston rimligen hyser mot Samhällsnytt – hon menar säkert att Samhällsnytt ”arbetar oetiskt” mot henne – är relevant för hur hon agerar politiskt mot ”högerytterkantsmedier”. Men detta nämns inte i Nils Funckes artikel. Vi har alltså en kluven offentlighet, där information (kanske felaktig), som en stor publik tillgodogör sig, inte existerar i den fina debatten i DN och SDS, därför att den publicerades i ett av de nya fula medierna.
Tillägg till kommentaren ovan: Tidningen Samhällsnytt fick nyligen redaktionsstöd (en form av mediestöd) efter beslut i Mediestödsnämnden, i vilken Brit Stakston är ledamot. Min poäng är alltså att Brit Stakston vill ha regler som gör det möjligt för Mediestödsnämnden att neka stöd till ett ”högerytterkantsmedium” som skriver ofördelaktigt om henne, och det får hon tycka, men att förhållandet inte kommenteras eftersom uppgifter i de nya fula stora massmedierna inte citeras i den gamla fina medieoffentligheten.