12 stater bildade och utgjorde NATO från 1949: Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Storbritannien och USA.
Efter 1949 tillkom: Grekland (1952), Spanien (1982), Turkiet (1952) och Västtyskland (1955).
Efter Warszawapaktens upplösning (1991) har följande tillkommit: Albanien (2009), Bulgarien (2004), Estland (2004), Kroatien (2009), Lettland (2004), Litauen (2004), Polen (1999), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Tjeckien (1999), Tyskland (1990) Ungern (1999), Makedonien (2012), Georgien (2012), Bosnien–Hercegovina (2012) och Montenegro (2012).
Ytterligare länder på väg in just nu är Sverige, Finland och Ukraina.
Ta en titt på kartan, men ta först av de massmediala skygglapparna. Nå, vem är det som skjutit fram sina militära positioner mot vem sedan 1990? Är frågan svår att svara på?
Jag hörde om det svenska Nato-avtalet (avtal om värdlandssupport för Nato) i radio för ett par dagar sedan. Utan att skämmas talade försvarsministern och andra om att nu ska det äntligen bli möjligt att lagra Nato-materiel och öppna för Nato-trupp på svenskt territorium. Nato måste kunna öva i sina nya framskjutna positioner. Dessutom ska svenska försvaret rustas upp för att ännu bättre kunna stötta Nato också på hemmaplan. Mot vad kan man fråga? Ryssland är svaret. Ukrainakrisen är motivet.
Det är nu fråga om ett epokskifte, som förberetts i många år i små steg. Jag ska inte upprepa dessa steg. Men idag har Sverige i praktiken lämnat alla de principer som i 200 år legat till grund för vår försvars- och säkerhetspolitik. Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig har ersatts av alliansanslutning i fred (Nato) syftande till partiskt ställningstagande i krig.
Det allra mest öronbedövande är den tystnad från politiskt håll som dånar genom Rosenbad och genom Sveriges riksdag. Där är enigheten kompakt om att det här är enda vägen. Neutralitet är omodernt och ogörligt. Krig har blivit fredsframtvingande och fred har blivit otidsenligt, odemokratiskt och oekonomiskt.
Vi Pellejönsar som inte fattat att den globala världen inte längre kan fungera med landgränser och självständiga stater, utan att vi måste hålla med Obama (Nato) och hans militärmaskin för att mota bort terroristerna (Al-Qaida, ISIS, Hamas, Buku Haram … och nu också Putin) är som sagt närmast som klippta ur en gammal Åsa-Nisse-film.
Nå, två envisa och stolta tennsoldater står fortfarande upp för hedersbegrepp som svenskt riksdagsinflytande över säkerhetspolitiken och för folkrättsprinciper. Hans Blix och Sven Hirdman heter de. De har pinsamt nog grundliga diplomatiska insikter efter långa karriärer inom UD och FN och framförde igår skarp kritik i SvD mot sättet ovan nämnda Nato-avtal tillkommit.
”Vi finner det stötande att ett för Sverige och fredsutvecklingen potentiellt mycket viktigt militärt samarbetsavtal med Nato kan presenteras för landet en onsdag ett par veckor före ett allmänt val, kan utan föregående offentlig diskussion godkännas av en eventuellt utgående regering dagen därpå för att vara klart till ett stundande Natotoppmöte och först senare i enlighet med grundlagens kapitel 10 paragraf 3 underställas en nyvald svensk riksdag. Vi utgår från att uttryckligt förbehåll för riksdagens godkännande görs i avtalet eller vid undertecknande.”
Detta förbehåll verkar dock inte finnas med. Regeringen tänker i alla fall inte underställa avtalet riksdagen. Möjligen kan vissa följdfrågor kräva riksdagsbeslut. Det är alltså förmodligen värre än vad Blix och Hirdman vågat skriva.
Sveriges säkerhets- och försvarspolitik styrs idag i praktiken utifrån. Alltså, man kan faktiskt hävda att Sveriges regering inte längre regerar landet med stöd av riksdagen, vilket väl ändå är meningen. Försvars- och säkerhetspolitiken är ju helt grundläggande. Kan detta bara passera? Och kan dessa två stolta tennsoldater och vi Pellejönsar ignoreras eller avfärdas som alarmister och domedagsprofeter?
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Nato, avtal om värdlandssupport för Nato, Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, Hans Blix, Sven Hirdman, folkrätt
När NATO 1949 bildades kan man, om man verkligen tänjer tolkningen så mycket det går till Västs förmån, motivera det med den analys som CIA gjorde vid den tiden: Den sovjetiska ledningen ansåg att ett krig med Väst var oundvikligt och kunde av allt att döma bryta ut 1954-56. Därför borde Sovjetunionen slå till först.
Lägg dock märke till att det i Öst inte fanns någon formell försvarsallians. Knut glömde att nämna att Warszawapakten bildades först 1954, ett år efter ”busen” Stalins död.
Så NATO bildas som en försvarsallians. OK. Men Sverige går inte med, mycket för att inte försvåra Finlands situation. Men nog var Sverige och Finland mycket mera ”hotade” då än nu?
Idag är större delen av den tidens Warszawapaktländer och delar av Sovjetunionen medlemmar i NATO, vilken som sagt flyttat fram sina positioner enormt. Motståndaren är nu inte ett mäktigt Sovjetunion med en ”Röd Armé” som besegrat Nazitysklands elittrupper, utan en medelstor, europeisk makt som återhämtat sig från en svår ekonomisk och moralisk kris.
Vem kan tro annat än att de senaste manövrarna från EU och NATO har något annat syfte än att på ett eller annat sätt användas aktivt och aggressivt emot Ryssland (inkl Vitryssland). De enorma ryska naturresurserna hägrar, oljan och gasen i Sibirien och kornbodarna i Ukraina.
Men även om jag vore upptänd av erövringsdrömmar, så skulle jag besinna mig innan jag drog ut i någon ”Operation Barbarossa II” med tanke på hur den ledande stormakten klantat till det för sig och världen sedan 2001. Det har ju alltid slutat ”tvärtom”…
Och det är fullbordat. Urban Ahlin, talesman för Socialdemokraterna är nu helt överens med en Carl Bildt om nyttan av USA/NATO-trupper på svenskt territorium. Denne Ahlin framstår nu som en minivariant av krigsförbrytaren Tony Blair. Har vi nu TVÅ Qvislingkandidater i landet?
Just för att vi har nio alternativ till riksdagen, som antingen vill ansluta till NATO eller struntar i att vi ansluter, så röstade jag idag på ett parti som bryr sig. Nämligen Piratpartiet, som kräver folkomröstning som motvikt till smyganslutningen. Tyvärr har Kommunistiska Partiet valt självisolering från valet till riksdagen, så jag fick nöja mig med att rösta på dem i kommunalvalet. Piratpartiet är dock ett gott val, då de försvarar demokratin med den äran.
Konstigt nog tänker många på vår kant rösta på de rödgröna, trots att dessa partier helt huvudlöst kastar sig i armarna på USA i det landets sista strid med Ryssland och övriga BRICS.
När vi väl står där med lojaliteten med USA om halsen, blir det nog inte så mycket utrymme för inhemska reformer och andra godsaker som folket drömmer om. Det påbörjade handelskriget visar nog resultat, snart nog.