I regeringens demokratiutredning (Folkstyret i rädslans tid) skriver Olle Wästberg och Daniel Lindvall att åtta av tio svenskar upplever att de inte kan påverka politiken. De känner att de har valfrihet men inget val och rösträtt men ingen röst. Denna känsla av vanmakt stämmer väl överens med verkligheten.
Sedan Sverige underordnades EU kan nämligen inte medborgarna välja politikens grunder. Marknadsliberalismens företräde är bestämd i Lissabonfördraget, EU:s grundlag. Carl Bildt talade på 90-talet triumferande (och utan att inse den totalitära innebörden) om EU-anslutningen som garant för den enda vägens politik.
Politisk demokrati innebär att medborgarna i direkta och allmänna val utser lagstiftarna. Men det mesta av det som blir lag i Sverige har bestämts i Bryssel av politiker och ämbetsmän som vi inte valt. Riksdagen har till stor del förvandlats till transportkompani för att tillämpa EU-lag i Sverige och riksdagsvalet avgör inte politikens riktning.
I EU bestämmer de stora länderna genom sin röstövervikt. Och det europeiska storkapitalet kan genom ekonomisk makt och omfattande lobbysystem dominera EU-politiken. Medborgarna i Sverige och alla EU-länder har fråntagits rätt och möjlighet att bestämma i det egna landet.
I Sverige, en gång i tiden berömt för att i internationell jämförelse nått långt i jämlikhet och social välfärd, har avregleringar, har privatiseringar och kommersialisering drastiskt ökat klyftorna och främlingskapet. Det började med Carl Bildts regering 1991–94 och därefter Ingvar Carlsons och Göran Perssons socialdemokratiska regeringar. Successivt har på några årtionden stora delar av den solidariska välfärden raserats i ett nyliberalt partiöverskridande härjningståg.
Att socialdemokratin administrerat denna EU-dikterade politik är en förklaring till SD:s framgångar. En SVT-undersökning visar att SD nu har stöd av 24,9% av LO:s medlemmar. Det beror inte på att LO:s medlemmar eller att 1,1 miljoner som röstat på SD i riksdagsvalet är rasister. Att påstå det är precis sådan klassarrogans som drivit människor i armarna på SD och göder ett berättigat politikerförakt.
Att folk förstått – tvärsemot etablissemangets försäkringar – att det rekordstora inflödet av migranter har konsekvenser för välfärden hör också hit. Det ständiga viftandet med fasciststämpeln, vägran att ens erkänna de reella problemen och mörkläggningen av orsakerna till flyktingvågorna, framförallt de imperialistiska krigen i vilka även Sverige deltar, bidrar till den splittring och högervåg vi nu upplever.
Konsekvenserna av EU-anslutningen har beskrivits som överklassens revansch på det arbetande folkets erövring av rösträtten: att ha den kvar men tömma den på innehåll. Nog borde det betraktas som ett större demokratiskt problem än något hundratal arkaiska nazister som marscherar på gatorna. Men om EU och förlusten av folkstyre råder tystnad.
Och att Jonas Sjöstedt (V) i valet undvek att framträda som EU-motståndare för att inte hamna i sällskap med SD gör honom rumsren i det maktägande etablissemanget, men ger SD poäng i den stora folkliga opinionen mot EU. Det demokratiska EU-motståndet riskerar att orättvist stämplas som högerpopulism.
…
Publicerat som insändare i Sydöstran torsdagen den 13 september.
Ulf B!
Efter folkomröstningen 1994 vandrade all makt från Stockholm till Bryssel. Att ratificera beslut från Bryssel är en huvuduppgift för vårt eget parlament. Budgetstyrning, påtvingad Natoanslutnig, ibland officiell, ibland inte. Frihandelsavtalet som dessbättre gick i sank, där hade Cecilia Malmström i samarbete med den icke folkvalde superbyråkraten J C Juncker lyckats få igenom att beslutet om handelsavtalet skulle tas i Europaparlamentet och utan att senare ratificeras av de europeiska staternas nationella parlament. En parodi på begreppet demokrati. Jag såg eller läste inga protester om att inte låta de nationella parlamenten säga sitt.
En fråga. Brexit, ett gigantiskt fiasko. Är det verkligen något som pekar på att Storbritannien lämnar EU. Jan Myrdal säger ofta i olika sammanhang ”om vi bara kunde lämna eländet med EU” Jag klagar själv på liknande sätt.
Fast jag redan vet att om så än via en ny folkomröstning är det GANZ VERBOTEN ATT LÄMNA EU OAVSETT VILKEN NATION.
Jag säger bara ”DET” – Så har jag ingenting sagt! Eller kanske skulle jag säga; – vänta bara – ”Så Ska Ni Få Se” – [Ingenting]!
”Kanske många av oss” – upplever den politiska situationen så just nu? Kommer ihåg när röstningen om EU-medlemskapet skulle bli av så hördes röster som: – förhoppningar om lägre tullavgifter (skatt) import utav cigaretter, sprit, bilar allehanda elektronik & ”allskönssång till musik” som skulle göra det attraktivt att rösta för medlemskapet i Unionen!
”Vinnare blev den lilla klick av gräddfilseliten” – för de som tillhörde trafiken toppdiplomater ägandes bepansrade lyxbilar med mörktonade skottsäkra fönsterglas!
Ur askan i elden reste sig Sverigedemokraterna med Jimmie Åkesson i spetsen!
Håller med om det mesta i Ulf B: artikel, men att många av dom som röstat på SD i riksdagsvalet inte är rasister är inget vi vet. Man kan vara rasist även om man är LO-medlem, har träffat flera sådana, så begreppet ”klassarrogans” känns mycket tveksamt.
Risken är ju stor att även LO-folk faktiskt inte ser någon annan förklaring än att alltihop är invandrarnas fel och då per definition förvandlas till just rasister.
På grund av sossarnas totala svek mot arbetarklassen så finns det idag ingen som påpekar det uppenbara att det är en globalistisk överhet som håller på att rasera välfärden. Riksdagens partier kan inte angripa SD och berätta sanningen, utan att i samma ögonblick erkänna att det är dom själva som har administrerat överhetens plundring. Således snackar dom också migration och naturligtvis hakar överhetskontrollerade media på.
Alla snackar migration och har så gjort under ett flertal år nu, och hur skall vanligt folk kunna värja sig mot det?
Magnaterna skrattar sig antagligen halvt fördärvade när dom ser cirkusen uppträda. Dom är rikare än någonsin och ingen säger ett ont ord om dom!
Det är mycket svårt att inte se dom vidriga parallellerna från 30-talets Tyskland. NSDAP lyckades genomföra precis det bedrägeri som SD är på väg att lyckas med här hemma. Massor av vanliga människor drogs med i vanvettet och rasismen stegrades till kollektiv hjärnblödning och världskrig.
Jag tror det är mycket viktigt att inte vänstern dras i med i detta och hjälper till med att uppförstora etnicitetsfrågorna. Vi borde istället arbeta för att tona ner dom till en rimligare nivå och till skillnad från riksdagspartierna peka ut dom verkliga skurkarna.
Marine Le Pen har nu beordrats av domstol i Paris att infinna sig för psykiatrisk bedömning av läkare. Skälet är de bilder och text hon skrev 2015 som visade Daesh halshuggningar i Syrien.
Nytt inslag i den franska juridiska processen? En rad länder faller just mer eller mindre i bitar i riktning mot att bli allt mer totalitära stater.
Värst är USA. Genom ett beslut nyss (2018) i kongressen kan vilken amerikansk medborgare som helst gripas utan förklaring om varför, och placeras i militärt fängelse utan förhör, åtal eller rättegång på obestämd tid. Placeringarna kan även göras i ett annat land.
Den som enligt denna lag är beslutsfattare, är landets sittande president, enväldig i frågan. Idag Donald T. Lagen skrevs under av president Obama nyårsafton 2011.
Anders Å!
Håller helt med dig om vikten att peka ut de stora skurkarna som alliansregeringarna som under två mandatperioder sänkte skatterna med 960 miljarder, vilket gjorde att svensk välfärd havererade totalt.
Att ett massivt tillflöde samtidig av människor från världens konfliktområden inträffade samtidigt var grundbulten till problemen.
LO flathet är bedrövlig och efter Hamnarbetarnas nederlag och sopåkarnas försvagas nyrekryteringen och intresset för facklig kamp och facklig arbete.
Stefan Löfven gav Clinton Foundaion 800.000 kr i gåva, pengar direkt från partikassan. Hans pinsamma kampanj för att sammanföra det globala kapitalet och världens fackrörelse genom handslag utanför FN-skapan, vilken pinsam sörja inför öppen ridå.
Hans A!
Du skrev: ”Genom ett beslut nyss (2018) i kongressen kan vilken amerikansk medborgare som helst gripas utan förklaring om varför, och placeras i militärt fängelse utan förhör, åtal eller rättegång på obestämd tid. Placeringarna kan även göras i ett annat land.”
Jag undrar lite över detta. Är det inte ett brott emot konstitutionen?
Siffran 960 miljarder låter mycket användbar i diskussionen. Går den att verifiera på något sätt?
Anders P!
Beslutet 31/7 2011 underskrivet av Obama överklagades av författaren Chris Hedges som stämde Obama inför domstol. Hedges fick rätt och Obama och hans administration förbjöds att använda den.
Obama överklagade och fick rätt i nästa instans. Intressant är att Obama då meddelade att lagstiftningen kanske var nödvändig, men samtidigt förbjöd han sin egen administration att använda den.
Rent juridiskt inte prövat i högsta instans och först alldeles nyligen har kongressen röstat igenom den som ett tillägg i AUMF 2018.
AUMF 2018 ersätter de tidigare lagarna AUMF 2001 och 2002, som kom till 3 veckor efter 11/9 och terrorattacken i New York.
Tillägget om rätten att gripa personer utan ”ordinary due process” har sitt ursprung i NDAA 2012 men nu inbakad i den övergripande nu fastslagna krigslagen AUMF 2018, som ger presidenten, oavsett vem, och när rätten att gå i krig med 20 olika aktörer utan att fråga kongressen.
Presidentmakten av idag är oinskränkt.
I min kommentar 21/9 2018 08:50 kommer den sista meningen ”Siffran 960 miljarder låter mycket användbar i diskussionen. Går den att verifiera på något sätt?” inte från mig utan kanske från något ”troll” i Östhammar 😉
Det kan väl nämnas att AUMF betyder Authorization for Use of Military Force. NDAA betyder National Defense Authorization Act
Ytterligare tendenser till totalitär antidemokratisk utveckling i USA är röstförfarande när det gäller krig eller inte i kongressen. Krigslagen AUMF 2018, nyligen bestämd av kongressen, ger presidenten enväldig makt att styra över krigsinsatserna bara denne håller sig till AUMF 2018, där fonderna han får kriga mot.
Kongressen har svikit sin uppgift att vara den som styr i enlighet med konstitutionen. Återkommer någon gång till hur det gick till.
Kongressens kontroll är idag att var fjärde år kontrollera om presidentmakten ska ges godkänt.
Ett intressant fenomen i sammanhanget är frågan om kongressen vill starta ett krig, ett uppdrag till presidentmakten.
Följande gäller då: Om Kongressen vill starta ett krig som då förs upp på AUMF 2018 listan, krävs en enkel majoritet för beslut (51 %). Om kongressen inte vill starta ett krig som presidenten vill, krävs dubbel majoritet dvs. 2/3 dvs. 66.67 % röster för beslut.
DEMOKRATI eller krigshökar i farten?
Anders P!
”Femte jobbskatteavdraget kostade staten 12 miljarder och totalkostnaden och totalkostnaden för alla jobb gällande skatteavdraget är nu uppe i 90 miljarder per år”. (Proletären 2007-09-17).
”Jobbavdragen är 980 miljardern kronor sedan 2007 (till 2014 min anm.) enligt Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren på ETC.
Anders Persson!
Frågan “Siffran 960 miljarder låter mycket användbar i diskussionen. Går den att verifiera på något sätt?” kommer från mig, men tog sig en liten omväg via Östhammar och simsalabim hamnade den hos dig. Tänk om man kunde trolla!
Om Hans Andersson kanske läser det här så skulle jag vilja lyfta frågan igen, då den runda summan torde vara ett dödande argument mot alla SD-tokar som vill få oss att tro att migrationen som kostar ca 1% av BNP är det som urholkar statskassan och slår sönder välfärden.
Ledare i NSD före valen 2014 (som jag snubblade över på facebook för en stund sedan):
”Historiens största stöld av löntagarna i Sverige
Thomas Lundberg, ombudsman på IF Metall Norrbotten och expert på sociala frågor, har gjort en intressant genomgång av hur arbetsgivaravgiften förändrats under de borgerliga regeringsåren. Den totala arbetsgivaravgiften uppgick till 32,4 procent år 2007. I dag, valåret 2014, är den 31,42 procent. Det är i sig ingen stor förändring. Men tittar vi på de olika delarna i arbetsgivaravgiften blir det väldigt dramatiskt.
2007 uppgick den sociala delen (den som finansierar sjukförsäkring, pensioner, arbetsskadeförsäkring m m ) i arbetsgivaravgiften till 28,02 procent. Den allmänna löneavgiften, som i princip är en vanlig skatt, uppgick till 4,40 procent. 2014 uppgår den sociala delen till 21,54 procent. Den allmänna löneavgiften, alltså den rent fiskala delen, har stigit till hela 9,88 procent!
Annorlunda uttryckt: En stor bunt med pengar – som tidigare användes för att finansiera löntagarnas trygghet vid sjukdom, ålderdom och arbetslöshet – slinker nu i stället rakt in i finansminister Anders Borgs statsbudget. Det är inga struntsummor. Thomas Lundberg har räknat ut att det handlar om hela 314 miljarder kronor sedan 2007!
”Det är historiens största stöld av löntagarna i Sverige”, konstaterar han.
Det är hårda ord. Men betänker vi vad arbetsgivaravgiften egentligen är så finns det fog för reaktionen. Borgarna beskriver gärna arbetsgivaravgiften som en pålaga på företagen. Men i realiteten är den ett löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att ha inkomsttrygghet om de blir arbetslösa, sjuka, är föräldralediga, när de blir pensionärer eller skadar sig på jobbet.
I verkligheten fungerar arbetsgivaravgiften som en socialförsäkringsavgift. Ursprungsidén är att finansiera vettiga trygghetssystem för arbetare och tjänstemän. Men under Anders Borg har inriktningen blivit en annan. En växande del av arbetsgivaravgiften har istället använts för att finansiera statsbudgeten – i praktiken har det handlat om regeringens alla skattesänkningar (jobbskatteavdragen, förmögenhetsskatten, bolagsskatten, krogmomsen m m ) plus att betala räntorna på statsskulden.
De sociala trygghetssystemen har, enkelt uttryckt, betalat borgarnas skattesänkningskalas. Borgarna själva vill framställa det som att de sänkt skatterna och på så sätt gynnat löntagarna. Men i själva verket är det löntagarna själva som finansierat skattesänkningarna genom urholkade trygghetssystem.
Det man tjänat på gungorna förlorar man på karusellerna. Om detta borde vi också tala en del inför höstens val.
Thomas Lundbergs granskning förtjänar att spridas till LO- och TCO-medlemmar i alla delar av vårt avlånga land.”
/Olov Abrahamsson/
Hmm. Ca 1300 miljarder sedan 2007 då om man summerar. Runt 120 miljarder per år i uteblivna skatteintäkter på grund av högerpolitik.
Enligt Joakim Ruist så handlar flyktinginvandringen om ca 40 miljarder om året. Det går säkert att både lägga till och dra ifrån olika poster här och säkerheten på siffrorna kan jag inte gå i god för, men relationen tycks uppenbar.
Slutsatsen känns också oerhört enkel. Bjäbbet om invandrarna är till för att dölja högerns slaktande av statskassan! SD är vår tids stora bondfångarparti och alla som stöder dom måste avslöjas som antingen medvetna bedragare eller grundlurade stackare.
Innan det är gjort lär det bli svårt att komma framåt i kampen mot globalismen.
Anders Å!
Håller i princip med. Men kanske är det ändå lite av varje som behövs, kamp mot både globalsim och SD hel tiden.
Naturligtvis Knut. I kampen mot globalismen kommer rasismen att avslöjas.
Problemet är att det varken förs någon kamp värd namnet mot globalismen eller pågår något märkbart arbete med att avslöja högerpopulismen.
Några få vänsterbloggar och ett par obetydliga vänstertidningar är allt som står emot världens mäktigaste ekonomiska och politiska kraft i västvärlden idag.
Att bygga folkliga organisationer som kan hävda sig mot globalismen lär bli något att bita i, om det ens är möjligt. Min poäng är att det iallafall inte är möjligt så länge alla snackar migration istället för klass.
Vad som däremot kanske är genomförbart redan idag är att vänstern samlar ihop sig tillräckligt för att dra igång en obarmhärtig kampanj mot rasisternas bedrägeri. En stenhård och mycket oakademisk ”mock and ridicule” kampanj där det satsas stenhårt på att förlöjliga deras argument och få både SD och deras anhängare att framstå som idioter.
I praktiken tvärtemot andemeningen i Ulf Bjeréns artikel.
Anders Å!
Jag förstår nog inte riktigt hur du menar (”tvärtemot andemeningen i Ulf Bjeréns artikel”), samtidigt som jag tror jag håller med dig om att det idag måste föras kamp mot både globalism och rasism. Inte var för sig alltså, utan i samma rörelse. I dagens välfärdsavskalade samhälle blir invandringen en stor fråga antingen vi på den intellektuella vänsterkanten vill det eller ej. Vi har mycket att slåss emot. Jag enar mig gärna med lite olika kommunister (fast jag är en obotlig reformist). Men den borgerlighet som idag formerar sig till regering bakom Kristersson – med stöd av SD – ser kommunismen som ett NMR i gammal god kosackvalsanda. Se UNT:s ledarsida idag. Att ena först vänstern i en stor rörelse ser jag som omöjligt idag. Mitt recept är och förblir enhetsfronten utan parti- eller specifik ideologiförankring, med sakfrågor i fokus.
Knut L!
Kanske missförstår jag Bjerén, men jag tycker mig ana en överdriven försiktighet i att kritisera LO-medlemmar för sitt stöd till SD och en vilja att även vänstern skall haka på snacket om migrationen.
Jag tror att man måste vara mycket rak och tydlig här. Jag har varit metallarbetare hela mitt yrkesverksamma liv och är helt övertygad om att man inte når arbetarklassen med försiktighet.
Att migrationsfrågan har tagit sig sådana dimensioner som den har är ett jätteproblem som måste angripas i sig. Visst kan man diskutera hur integrationspolitiken skall förbättras, men att göra frågan till nästan den enda frågan i valet, är ett lumpet bedrägeri av högerextrema krafter, som inte behöver någon hjälp av vänstern.
Jag är nog som dig, någon slags reformist och godkänner gärna dina tankar om en enhetsfront som kanske den enda reella vägen att komma någon vart alls i nuläget.
Det som kommunisterna har, kanske främst KP, är fokus på organisation underifrån och det är ett absolut måste.
Anders Å!
Klart jag håller med dig om det du säger och tror absolut att försiktighet är fel sätt att närma sig kroppsarbetande människor (arbetarklass). Men KP är och verkar förbli ett problem (Det säger jag trots att jag sympatiserar mycket med deras syn på utrikes frågor). De splittrar allt enhetsfrontsarbete, trots att de är de som alltid är bäst på att organisera och vara praktiska. Partiet är ändå alltid viktigast för dem. De har kvar en slags elitism – vi vet ändå bäst – och är fortfarande marinerade med tungindustriell proletärromantik.