Det var enligt min uppfattning ett stort misstag att Sverige ansökte om Natomedlemskap. Det är grundläggande för vad jag skriver i denna artikel.
Men att det skulle gå så här tokigt efter ansökan i maj 2022 hade ingen räknat med. Alla förutsatte att USA hade tummen i ögat på alla medlemmar, inklusive Turkiet.
Från USA och från Nato östes beröm och förhoppningar om att allt skulle gå i ett nafs. Sverige var ju redan så väl synkroniserat och sedan lång tid en lojal del av den västliga gemenskapen. Den så kallade transatlantiska länken var mycket stabil. Det skulle bli klart redan under hösten, eller i alla fall före jul.
Men så blev det alltså inte. Vi är inte mera med i Nato nu än vi var före maj 2022, och kan inte vara säkra på stöd från alliansen enligt artikel 5 (en för alla alla för en) om någon skulle anfalla oss. Men alliansfriheten som vi värnat i 200 år för att slippa krig i landet har vi kastat över bord. Den anses idag allmänt obsolet. Varför kan man undra. Varför Schweiz och Österrike ännu värnar sin kan man förstås också undra. Men vi lämnar den saken nu.
Den nya allianspolitiken påverkar förstås försvaret. Sverige har diskret hållit på med Nato-synkronisering och Nato-anpassning av sitt försvar i över ett kvarts sekel. Man har haft en stor Nato-ambassad i Bryssel sedan 2014, då man gick med i PFF. Försvarsdepartementet och Försvarsmakten har där haft de tyngsta delegationerna. Tjugo år i Afghanistankriget var självklart ett led i denna process och en perfekt övning i samverkan och synkronisering med Västalliansen.
Sveriges väg mot Nato är nu i alla fall stoppad av Erdogan, även om det kan antas vara tillfälligt. Om det är – som alla experter hävdar – mest av inrikespolitiska skäl, kan man undra hur lätt det blir att ändra sig och släppa in Sverige efter valet i sommar. Nej det kan dröja längre, eller till och med stjälpa hela det svenska Nato-projektet – som alltså har pågått i en hel generation.
Det kan också finnas andra skäl till att Erdogan krånglar. Turkiet är en notoriskt självsvåldig och opålitlig Nato-medlem. Man har köpt vapensystem från Ryssland istället för från USA, vilket gjort att USA nekat sälja det nya F-35-flygplanet till Turkiet. Nu erbjuder de det gamla F-16 istället. Det spekuleras om detta kan vara ett sätt att få med Erdogan, alltså; ”Om du får köpa F-16 släpper du in Sverige i Nato?” Hur sant detta är vet ingen ännu. Men det ingår sannolikt som en bricka i spelet.
Vad man däremot talar mycket lite om i Västmedier är den stora omsvängningen bland många länder i världen – från lojalitet med Väst till lojalitet med Öst – som nu pågår. Saudiarabien, Sydafrika, Indien, Brasilien… har redan valt Ryssland genom att inte fördöma Ukrainainvasionen.
Även Nato-medlemmen Turkiet månar om goda förbindelser med Ryssland. Man har just gjort upp om kurdernas ställning i norra Syrien, vilket är ett förnedrande nederlag för USA. Kanske är man till och med på väg ut ur Nato och in i BRICS. Ingenting kan idag uteslutas. Det gäller att inte hamna på fel sida om den nya järnridå som Väst håller på att bygga med sitt sanktionskrig. Så var detta slutar är mycket svårt att sia om. Självklart har Ryssland ett finger med i detta spel. De gynnas ju av att Nato bråkar internt.
Att Sveriges färd mot Nato stoppats är naturligtvis bra. Men det aktualiserar en rad säkerhetspolitiska frågor. Är Nato en organisation att räkna med? Är det vettigt att se Turkiets stopp för Sverige som en tidsfråga (vilket alla gör)? Kanske blir det aldrig av. Kanske både EU och Nato snart måste kröka rygg för det politiska och militära trycket från Det kollektiva syd (inkl. Kina och Ryssland)? Eller ska det hela eskalera till det slutgiltiga totalkriget, där vi alla riskerar att dras in?
Ännu en fråga är hur alla pengar som nu regnar över försvaret ska användas? Utanför Nato blir det helt annorlunda än inom Nato. Hur länge ska vi tänka att Sveriges intressen bäst försvaras i Ukraina, och därför skicka våra tunga vapen dit? Var går gränsen för när vi själva blir försvarslösa? De har mycket att grubbla över i Försvarsdepartementet och i Försvarsmakten.
Nato står emot yttrandefriheten
En helt annan sida av saken är att nu Nato står emot yttrandefriheten. Tack vare vår yttrandefrihet försenades (eller ev. stoppades) svenskt Nato-medlemskap. Dockan vid Stadshuset i Stockholm var en kreativ happening, medan Paludans Koranbränning var rejält smaklös enligt min personliga uppfattning.
Koranbränningen slår dock åt flera håll. Den var islamofobisk, vilket skapar obehagliga motsättningar även i Sverige. Men den blev även en käpp i hjulet för Sveriges Nato-ansökan, vilket jag har svårt att beklaga. Inget ont som inte har något gott med sig, skulle man kanske kunna säga. Men om alltså hädelseförbud eller brott mot trosfrihet hade funnits i vår lagstiftning hade Erdogan inte haft någon Koranbränning och någon hängd docka att uppröras över, vilket jag alltså skulle beklaga. Så, i detta fall – där två principer krockar (Nej till Nato och skändande av religiös symbol) – väljer jag att försvara yttrandefriheten mot alla eventuellt kommande förslag om införande av en ny blasfemilag. Den avskaffades 1970 med goda argument.
Knut L skriver: ”Saudiarabien, Sydafrika, Indien, Brasilien […] har redan valt Ryssland genom att inte fördöma Ukrainainvasionen.”
Fakta är som följer. Brasilien röstade FÖR United Nations General Assembly Resolution ES-11/1 ”Condemning the 24 February 2022 declaration by the Russian Federation of a ’special military operation’ in Ukraine”
Brasilien röstade FÖR United Nations General Assembly Resolution ES-11/2 ”Deploring the dire humanitarian consequences of the hostilities by the Russian Federation against Ukraine”
Brasilien LADE NER SIN RÖST OM DEN MINST VIKTIGA United Nations General Assembly Resolution ES-11/3 ”Decides to suspend the rights of membership in the Human Rights Council of the Russian Federation”
Brasilien röstade FÖR United Nations General Assembly Resolution ES-11/4 ”Reaffirms its commitment to the sovereignty, independence, unity and territorial integrity of Ukraine within its internationally recognized borders, extending to its territorial waters;? Condemns the organization by the Russian Federation of illegal so-called referendums”
För Saudiarabiens del är röstandet vid de fyra resolutionerna detta: 1 FÖR; 2 FÖR; 3 LADE NED; 4 FÖR.
Indien och Sydafrika lade ner sina röster vid alla fyra tillfällena.
Vilka officiella uttalanden av Brasilien och Saudiarabien är det som KL syftar på, som fullkomligt negerar dessa två staters röstande vid Generalförsamlingsresolutionerna ES-11/1, ES-11/2 och ES-11/4?
Brasilien är medlem av säkerhetsrådet.
Säkerhetsrådets resolution 2623 om att be FN:s generalförsamling att yttra sig om Ukraina: Brasilien röstade FÖR, och Rysslands hade inget veto, eftersom det var en procedurfråga.
Säkerhetsrådets tilltänkta resolution i september 2022, som inte blev av eftersom Ryssland hade veto: Brasilien LADE NER sin röst, med följande motivering av Brasiliens FN-ambassadör: ”It is unreasonable to assume that populations in areas of conflict are able to freely express their will. The results of such referenda do not constitute a valid or genuine expression of the will of the local populations and cannot be perceived as legitimate.” Men han menade att omfattningen och språket i den föreslagna resolutionen ”do not favour an environment conducive to a solution for the conflict in Ukraine,” och att säkerhetsrådet borde ”now explore new courses of action.”
Jan Arvid G!
”Saudiarabien, Sydafrika, Indien, Brasilien… har redan valt Ryssland genom att inte fördöma Ukrainainvasionen” skrev jag. Medges att det var en slarvig formulering. Särskilt ”genom att inte fördöma Ukrainainvasionen”, det gjorde ju jag med. Dock, dessa länder (utom Saudiarabien) ingår tillsammans med Sydafrika, Ryssland och Kina i BRICS, som konkurrerar med USA på det världsekonomiska fältet. Saudiarabien i likhet med Turkiet lutar också allt mer åt att lätta på sin starka anknytning till USA, till Rysslands fördel – om jag förstått saken rätt.
Spola den ”transatlantiska länken”. Satsa på den ”euroasiatiska länken” i stället.
”Alla förutsatte att USA hade tummen i ögat på alla medlemmar, inklusive Turkiet.” Om man följt Turkiets handlande sedan några år tillbaka, som även regeringsföreträdare och journalister i Väst borde ha gjort, så vet man att ett utmärkande drag för Erdogan varit just förmågan att ganska skickligt undvika alla tummar i ögat. Ordet alla i citatet ovan kan möjligen syfta på oss okunniga i Väst.
Efter kuppförsöket i Turkiet 2016 vet alla turkiska politiker, att USA inte tvekar att handla om någon partner, även inom Nato, försöker att vara självständig så…
Sprängningarna av Nord stream är nog det senaste exemplet. Men Turkiet ser också hur Västs relativa styrka, bland annat inom EU och Nato, alltmer försvagas. Därav Erdogans alltmer självständiga handlande å Turkiets vägnar.
Apropå tukiska, kurdiska och svenska angelägenheter.
Varför har Sverige överhuvudtaget nu i snart ett helvsekel tillåtit sig att vara en arena för kurdisk politik och turkisk-kurdiska konflikter? Varför?
När jag av olika anledningar omläser litteraturen kring Baader-Meinhof-ligan noterar jag att Sverige redan under Vietnamkrigets sextiotal byggde pipelines för desertörer (den gången amerikanska). Jag noterar även att Kommando Holger Meins valde bland många alternativ innan de till slut bestämde sig för att ockupera den västtyska ambassaden i Stockholm. Varför var Stockholm att föredra? Varför ska Sverige vara en spelplan? Har det med den ”humanitära stormakten” att göra? Ett världssamvete? Varför patrullerar svensk kustbevakning Somalias kuster och inte Sveriges? Varför är svensk trupp i Mali och inte uppe vid Kalixlinjen? Varför satsade vi miljarder på att vara i Afghanistan i stället för att befästa Gotland? Varför ska Sverige skicka artillerisystemet Archer till Ukraina i stället för att ha dem i beredskap i Skåne?
Är Sveriges beredskap god? Nej.
Regeringen bör omedelbart sluta svansa för turkar och kurder – och Nato. Sveriges regering ska värna Sverige!
Knut L!
Vi skulle kunna hålla på länge och tyda information om var regeringar och befolkningar står i den stora konflikten. Jag har vid flera tillfällen i lindelof.nu åberopat vederhäftiga undersökningar om global folkopinion, och undersökt hur regeringar uttalar sig.
Min slutsats är att befolkningsmässigt är världen ungefär kluven mitt i tu i detta nya kalla krig (kallt krig är det inte så länge inte stormakter direkt krigar mot varann). Miljarder människor utanför Västvärldens stater är västligt sinnade. Den ofta framförda uppfattningen att det vore fråga om 75 (eller 85) procent av världen mot ett litet västligt läger stämmer inte med fakta, så vitt jag kan se.
Lika intressant som att titta på hur länder som röstat för eller emot Rysslands krig, lika intressant kan ju vara att se hur många som har implementerat sanktioner mot Ryssland. En snabbsökning på nätet ger vid handen att 45 länder infört sanktioner, att då jämföra med de 141 som röstade mot kriget. De länder som infört sanktioner är i stort sett väst inklusive Australien, Nya Zeeland och Japan. Inga länder i Afrika, Sydamerika (utom en franska Guayana) eller Sydostasien är med på sanktionerna. Jag vill minnas att Japan också varit försiktiga och inte deltar fullt ut. De har ju delägare i ett ryskt gasprojekt.
Samtidigt går det att se att 29 länder skickar vapen. Kriget i Ukraina har uppenbarligen mindre intresse i syd. Men det ska också sägas att FN inte kan införa sanktioner eftersom Ryssland har veto i säkerhetsrådet. Om inte FN inför sanktionerna avstår många stater sådana åtgärder. Mesta informationen är hämtad härifrån.
Nånstans måste det finnas en ”turning point” i Ukrainakriget när eskaleringen med ständigt nya vapen till Ukraina från väst och mestandels från USA tar slut på grund av att väst missbedömt Rysslands kapacitet och förmåga att producera nya vapen och missiler i en ständig strid ström.
När det gäller Ukrainas förmåga, trots införsel av vapen från väst, har ukrainska nedgången med missiler blivit 1 mot 5 i rysk favör, från 40.000 ryska missiler per månad till Ukrainas en femtedel av de ryska dito. Ett 50-tal tanks från väst, kan det rubba ställningen (utan att jag är militärt skolad)? Knappast, och med tanke på att USA:s Abraham-tanks är svåra rent tekniskt att hantera och svåra att reparera utanför USA:s räckvidd. Ett antal stora tanks kan inte ändra tendensen mot kollaps för ukrainska armén.
Och med tanke på USA:s vidare geopolitiska ambition mot Kina finns det en ”turning point” när USA får ge upp Ukraina. En markinvasion och en flygförbudszon? Nej det ser inte rimligt ut. Ryssland är inte Libyen. Ryssland sitter på energiförsörjningen och naturtillgångar som förser landet med vad krigsfältet kräver, och nära till produktionen och skyddade försörjningsleder. Minns andra världskriget och ryska vapenfabrikerna bortom Ural. Detta krig är en fråga om att vinna eller försvinna för Ryska federationen. USA kan inte föra ett tvåfrontskrig ett i Europa och ett i kinesiska sjön. USA måste välja snart klockan tickar!
Crister O!
Ja, din komplettering är intressant. Det är förståeligt, att färre länder använder de allvarligare åtgärderna (sanktioner och vapenleveranser) än antalet länder som fördömer Rysslands angrepp och Rysslands folkomröstningar och annekteringar.
I stort sett kan man säga att en fjärdedel av världen i handling försöker förstärka Ukrainas krigsansträngning och/eller försvaga Rysslands krigsansträngning, en fjärdedel fördömer Rysslands angrepp i ord (vilket blir halva världen tillsammans med den förstnämnda aktivistiska fjärdedelen), och halva världen tager ej ställning mot Ryssland.