Sydafrika i svart-vitt

På söndag reser jag med tre nära släktingar till Sydafrika. I hela mitt liv har Sydafrika funnits i bakgrunden. Min mammas bror reste nämligen dit 1938 för att arbeta en kortare tid och för att få lindring för sin svåra astma. Men så kom kriget, hemtransport blev omöjligt, han mötte en kvinna, det blev en hel familj innan kriget tog slut och han blev kvar.

I hela mitt liv har jag alltså haft släktförbindelser med Sydafrika, men aldrig varit där. Så länge apartheid bestod var det otänkbart. På 60-talet träffade jag dock min kusin, som då var på Sverigebesök med sin pappa. Jag minns att han var glad och pigg på det mesta, men att han ändå var ganska främmande på något obegripligt sätt. Jag minns att frågan om systemet att hålla svarta och vita åtskilda (apartheid) var en känslig fråga som de vuxna försökte undvika. En ung man – dock betydligt äldre än jag – vågade skämta om saken en gång, vilket var mycket olämpligt. Ingen skrattade.

För ett par år sedan var min kusin och hans fru i Sverige för att återknyta kontakten med sina svenska rötter. Vi åkte runt med dem, bekantade oss som vuxna och blev goda vänner. Nu ska vi göra vårt svarsbesök.

Sydafrika har på senare år blivit ett stort turistmål, särskilt Kapstaden, där min kusin numera bor. Jag har hört min mamma berätta om den enorma Krugerparken efter ett besök hos sin bror sent på 50-talet. De svartvita fotografierna av landskapet i Kruger och runt den lilla staden Belfast där de då bodde har präglat min bild av Sydafrika. Färggranna turistbroschyrer, filmer och andra bilder har ännu inte rubbat min inre bild. Allt är fortfarande i svart-vitt. Det ska det väl nu äntligen bli ändring på.

Vi landar först i Johannesburg, åker därifrån med bil genom det storslagna landskapet till Krugerparken där det blir turistsafari i tre hela dagar. Sedan bil tillbaka till J-burg, inrikesflyg till Kapstaden och en dryg vecka däromkring.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Sydafrika, apartheid, Krugerparken