Bordeller fanns i städerna, men inte på landsbygden. Målning av flamländaren Joachim Beuckelaer 1562. © Walters Art Museum
”För en fransman är det otänkbart att uppnå medelåldern utan att fått syfilis och orden från Hederslegionen.” (André Gide 1869 – 1951, nobelpristagare i litteratur 1947.)
Evert Taube påstod i ett sammanhang (självbiografin) att han hade drabbats av spanska sjukan vid tiden för första världskriget. Men sanningen var dock en annan. Det som han drabbades av efter otaliga kvinnohistorier, var en helt annan smittsam sjukdom, nämligen syfilis. Det var en skamstämplad sexuellt överförd sjukdom som ibland var dödlig och ibland ledde till demens. Men några år innan Evert insjuknade hade det kommit en effektiv behandling.
Syfilisens historia är fylld av myter, skräckscenarier men även romantiseringar. Många författare och konstnärer drabbades och precis som med lungtuberkulosen påstods syfilisen i något skede ge en förhöjd livskänsla vilket angavs som förklaring till stor produktivitet och mästerliga verk. Sjukdomen smittade genom sexuell överföring och kvinnorna skuldbelades och männen blev offer. Syfilisen blev en fråga om samhällsmoral, rashygien, renlighet, sociala problem, prostitution och kvinnans olika roller.
Sjukdomen var länge svårbehandlad tills penicillinets genombrott.
Män som frekventerade bordeller och besökte gatuprostituerade smittade också sina fruar. Även nyfödda barn bar smittan.
Kända män som Beethoven, Oscar Wilde, James Joyce ansågs lida av sjukdomen. Även Adolf Hitler påstods var syfilitiker. Andra historiska män med syfilis uppges vara Vladimir Lenin, Alfred Nobel, Abraham Lincoln. I boken anges också att i Sverige har man länge undvikit att lyfta fram att den folkkäre Anders Zorn hade sjukdomen. I Finland var det länge en hemlighet att konstnären Hugo Simberg dog till följd av syfilis.
Sjukdomen hade många kodnamn men ”franska sjukan” var ett av det mest populära. Frankrike i allmänhet och Paris i synnerhet var ett epicentrum för syfilisen under 1800-talet. Den allmänna uppfattningen var att fransmännen hade en speciell frivol syn på erotiken. Sjukdomen blev ett slags livsstil bland parisiska konstnärer och författare. De flesta syfilisrelaterade berättelserna skrevs ur en manlig synvinkel.
Under 1900-talet började också kvinnliga författare skriva om syfilis ur olika perspektiv. Karen Blixen gifte sig 1914 med den svenske baronen Bror von Blixen–Finecke i Nairobi i Kenya. Hennes berömda roman Den afrikanska farmen nådde världsrykte. Maken var en dåtida vivör med många kvinnor. Karen Blixen insjuknade och diagnostiserades med syfilis. Hon ordinerades det enda dåtida botemedlet kvicksilvertabletter. Även maken Bror led av syfilis. Karen Blixen konstaterade om smittan och mannen. ”Det finns två saker man kan göra i den situationen, skjuta mannen, eller finna sig i den.” Karen Blixen levde i femtio år med sin sjukdom och avled 1962.
En av få böcker där en kvinna öppet berättar om syfilissmittan är Patricia Tudor Sandahls självbiografi, Ett himla liv (1996), om en svår barn- och ungdom i norra England.
Ur ett svenskt perspektiv berättas i boken om Gunnar Ekelöfs upplevelser av att växa upp med en far som var i ett vegeterande tillstånd. Fadern Gerhard Eklöf hade smittats vid ett bordellbesök i Stockholm i slutet av 1890-talet. Kunskapen om sjukdomen hölls länge hemlig i familjekretsen. Utåt förklarades att Gerhard var överansträngd. De första tecknen på att hjärnan angripits var anfall av våldsamhet och förvirring då sonen Gunnar var sex år gammal.
En annan ”svensk berättelse” som författarinna berörts av är Anneli Jordahls debutroman Augustenbad en sommar (2011) där handlingen utspelar sig vid en kurort utanför Katrineholm vid sekelskiftet 1900. Kurorten frekventeras av en huvudperson med alkoholproblem men där finns också en avdelning för syfilissmittade.
”Även nyfödda barn bar smittan.” Lite historia: På Kungsholmen i Stockholm finns ”Lilla hemmet”, en liten byggnad med adress Sankt Göransgatan 106. Det byggdes i början av 1900-talet för vård just av sådana barn. Vad man gör där numera vet jag inte, men fastigheten verkar ägas av kommunen. Se här.
På 1950-talet var jag faktiskt där, inte som patient, men jag följde av någon anledning med när min far gjorde något jobb där (han var plåtslagare) och vi bodde i närheten. Egentligen minns jag ingenting, men som barn fäste jag mig naturligtvis vid något mindre väsentligt: toalettstolarna var väldigt små. ’I barnstorlek’ skulle man kunna säga. Antar att någon syfilisvård inte bedrevs där längre då.