Länge gick allt enligt plan. Irak blev krossat och samma sak med Libyen. Och för bara två år sedan såg det ut att gå på samma sätt i Syrien. Men det är nu evigheter sedan. Kriget i Syrien är inte över, men Syrien är i färd med att vinna. Och när dammet lägger sig ser vi konturerna av ett nytt Mellanöstern, och alls inte det man drömde om i Tel Aviv och Washington.
Första strategiska nederlaget för USA
Amerikanska väljare godtar inte längre att deras söner och döttrar ska offra livet i stor omfattning runt om på planeten. Därför har Pentagon satsat på en kombination av legosoldater från privata företag och jihadistiska miliser. Detta recept har visat sig kunna ödelägga länder, men till dags dato inte fört till en enda seger. Med Syrienkriget har det till och med lett till ett dödligt nederlag.
Interventionskriget i Syrien har varit ett slags världskrig i den meningen att soldater från mer än 100 länder har deltagit och mer än 60 länder har stöttat det finansiellt, materiellt och militärt. Oljediktaturerna, Turkiet, EU, Nato, Israel och USA har har på olika sätt satsat på att knäcka Syrien för att bana väg för sitt nya Mellanöstern. Och fram till 2015 såg de ut att kunna lyckas.
Men Ryssland bestämde sig då för att det nu var nog. Efter statskuppen i Ukraina gick det upp för Vladimir Putin och den ryska ledningen att om inte USA:s offensiv stoppades skulle Ryssland själv vara i livsfara. I Kreml hade man också lärt av sina katastrofala misstag i Libyen då man valde att sitta still och låta Väst bomba Afrikas mest välfungerande land till grus.
Syriens president Bashar al-Assad inbjöd Ryssland till att hjälpa landet i kampen mot de väststödda jihadisterna, och därmed kunde Ryssland intervenera tryggt inom folkrätten. Ryssland ville inte hamna i ett syriskt gungfly, utan bara se till att Syrien skulle vinna kriget och överleva som suverän och enhetlig stat. Den planen ser nu ut att lyckas. Inte bara verkar Syrien överleva, utan även grannlandet Irak verkar kunna återuppstå som en odelad stat efter att det kurdiska oavhängighetsprojektet slog fel.
Detta betyder ett strategiskt nederlag för USA och Israel. Och betydelsen av detta kan knappast överskattas.
Israel är vingklippt
Benjamin Netanyahu kan gärna få glädjas åt att han får VIP-mottagande i Moskva samtidigt som hans soldater sköt ner obeväpnade palestinier vid Gazagränsen. Men när Israel nu måste evakuera sina och Västs agenter från Syrien och acceptera att den syriska armén åter tar kontrollen över allt land fram till de ockuperade Golanhöjderna, betyder det att Israel trots allt förlorat.
Det blir inget förverkligande av Yinon-planen. Det blir inget Stor-Israel eller någon uppdelning av Syrien i stridande enklaver som Israel lätt kan kontrollera. Israel har fått garantier från Moskva, men inte samma sorts öppen kassakredit som landet har haft i USA.
Gång på gång har Israel krävt att Ryssland skall sörja för ett tillbakadragande av Irans styrker i Syrien, men gång på gång har Iran och Ryssland klargjort att det inte är något som beslutas i Moskva. Den saken avgörs mellan Damaskus och Teheran. Iran är inbjudet att stödja den legitima regeringen i Syrien, och har folkrätten och FN-stadgan på sin sida.
Knappast något krig med Iran
Israels högsta önskan har varit att utlösa ett krig med Iran att äntligen tvinga landet på knä. Detta har förenat Israel och Riyadh, Saudiarabien önskar krossa de ”vantrogna” shiamuslimerna i Iran och resten av regionen. Därför har Saudiarabien betalt stora summor för att hålla ”rebellerna” i Syrien med vapen, ammunition, förnödenheter och soldater.
Men de har lidit nederlag. Iran står starkare än före detta krig. Västmakterna är splittrade i synen på Iran. EU med Tyskland i spetsen vill inte någon bojkott av Iran. De vill investera i landet och de vill ha sin del av den iranska marknaden. Därför gör de öppet uppror mot USA:s direktiv om fortsatta sanktioner.
Det har på senaste tiden utspelat sig ett ordkrig mellan Donald Trump och Irans ledare Ali Khamenei. Kulmen i ordkriget var när Khamenei avslöjade att Iran hade uppsnappat ett brev från Trump till USA:s allierade i Mellanöstern. I det ska Trump ha skrivit:
”Jag har använt 7.000 miljarder dollar och ni måste göra något i gengäld!”
Det var ett besked till sunnistaterna om att USA är trött på att föra krig för dem. Och USA är inte trött på detta. Dessa krig har dränerat och försvagat USA:s supermaktsposition i världen. Därför betyder det något att ordkriget har blossat upp igen. Det är spel för galleriet. Neocons i USA vill ha krig med Iran. Delar av den iranska diasporan vill att USA ska genomföra ett regimskifte i Teheran. Trots sin krigiska retorik, har Trump inte för avsikt att göra dem till viljes.
Den store tyske krigsteoretikern Carl von Clausewitz skrev i sitt huvudverk Om kriget (Vom Kriege):
”Ingen startar ett krig – eller: ingen med vettet i behåll borde göra det – utan att först ha en klar mening om vad han vill uppnå med kriget och hur han vill föra det.”
Det finns inte någon ”realistisk” plan för hur USA, Israel och Saudiarabien skulle kunna vinna ett krig mot Iran när de har misslyckats så kapitalt i Syrien. Detta vet Donald Trump, och han har visat att han inte vill kasta goda pengar efter dåliga pengar.
Enligt von Clausewitz´ definition var Syrienkriget ett vettlöst krig. Det syriska folket har betalat ett ohyggligt högt pris för denna vettlöshet. Men kriget har också skadat de angripande staterna själva. Detta kommer de att få betala för i framtiden.
Ett splittrat USA
Nu måste det också påpekas att USA inte varit eniga om den här krigsstrategin. Det militärindustriella komplexet behöver krig för att hålla profiterna och efterfrågan uppe. Men Barack Obama önskade inte detta krig, han blev indragen i det. Neocons som John McCain och Hillary Clinton gjorde jobbet för krigslobbyn och försökte skapa en situation där presidenten inte skulle ha något annat val än att skicka in amerikanska trupper i ett storkrig i Mellanöstern.
Dåvarande utrikesministern Johan Kerrys ord till Kongressen om att oljestaterna hade sagt att de var villiga att finansiera det hela om USA bara ville gå i krig, berättar mycket om varifrån initiativet till detta krig kommer. I hemlighet har Israel samarbetat med Saudiarabien om att bädda för ett sådant krig.
Vi har haft en situation där ”svansen har viftat med hunden”. USA:s allierade i Mellanöstern har fått Washington att handla mer eller mindre som de ville. Neocons, som led ett sånt svidande nederlag i Irak, intog åter kommandopositioner i USA:s regering, och fick i stort sett som de ville.
Men Pentagon och CIA agerade inte ens efter samma plan. De hade olika strategier och stöttade olika grupper som till och med var i krig med varandra. Valcirkusen i USA visade hur stor splittringen är i den ”djupa staten”. Den övervägande delen av maktapparaten vill ha mer av samma sak; mer krig och amerikansk världshegemoni.
Men det fanns de, både i militärapparaten och på andra ställen, som insåg att den tiden är förbi. Det betyder inte att de var för fred, men att de insåg att för att rädda USA:s imperialism, var de tvungna att skruva ner ambitionerna.
Hur ser konturerna av det nya Mellanöstern ut?
Ryssland har nu säkrat sig en stabil position i Mellanöstern och sett till att Syrien inte kommer att upplösas. Ryssland har inte någon ambition att ”frälsa världen” för sin syn, som USA haft. Ryssarna är pragmatiska. De samarbetar med Syrien och Iran, men säger inte nej till samarbete med Israel och Saudiarabien, förutsatt att dessa länder inte försöker skada Rysslands intressen. Och om ryssarna är pragmatiska, så är kineserna det tio gånger mer.
Kinas sidenvägsstrategi och petroyuan rullar fram som ett tillsynes ostoppbart tåg. Saudiarabien är på gränsen till att bryta samman. Den saudiska imperialismen har gått för långt och saudierna står inför svåra val. Antagligen väljer de att hoppa från petrodollarn till petroyuanen, med de enorma konsekvenser det kommer att få.
Ett rekonstruerat Syrien blir ett nervcentrum för den nya sidenvägen. Likaså Iran, som kommer att bryta sig ut ur det amerikansk-israeliska strupgreppet. Tillsammans med Ryssland är Iran en klar vinnare på Syrienkriget, och EU bara väntar på möjligheten att kunna svika USA och återupprätta normala förbindelser med Teheran.
Det blir inget oavhängigt Kurdistan denna gången heller. Kurderna kommer åter att bli svikna av stormakterna.
Turkiet har lärt sig att USA och EU inte är deras vänner, och landet kommer att vända sig mot sidenvägen och Shanghai Cooperation Organisation (SCO). Men de ”ny-ottomanska” visionerna i Ankara kommer inte att realiseras.
Israel har misslyckats med sina planer om ett pulvriserat Mellanöstern, och det blir inte något stor-Israel. Även Israel måste förhålla sig till att USA inte längre kommer att kunna vara polis i Mellanöstern och att det är Ryssland och Kina som nu delar ut korten.
Det är inte uteslutet att Libyen kan komma att återuppstå som en sammanhållen stat, vilket i så fall blir en stat som reser krav mot Norge (och Sverige KL) och våra allierade för de enorma skador vi har åsamkat dem, så Støre och Stoltenberg bör inte känna sig trygga.
Det blir inget Kurdistan denna gången heller
Först svek USA kurderna i Irak och nu kommer dom att svika kurderna i Syrien. Israel satasade hårt på ett oavhängigt Kurdistan i Irak, och har varit beroende av en massiv oljeimport från de kurdiska områdena där merparten av Iraks olja finns. Det har också varit ett närmande mellan Israel och kurderna i Syrien. Israel stödjer allt som splittrar upp det svaga Syrien.
Men kurderna har historiska erfarenheter av att när det blir allvar blir de alltid svikna av stormakterna. Det blir inte någon ny uppdelning av Mellanöstern. Ingenting ändras för dem för att allt är förändrat. De kurdiska ledarna har dessvärre missbedömt situationen. Ledarna för PYD har trott att de kunde skapa en ”federation” med militärt stöd av ockupationsmakten USA, med massiv försörjning av amerikanska vapen och med att US Air Force kontrollerade luftrummet. Nu måste de istället försöka finna sin plats i ett förenat och integrerat Syrien. Det är bara att hoppas att de griper den möjligheten.
Det blir inte heller något Stor-osmanskt rike
Turkiets starke man, den nyvalde Recep Tayyip Erdogan drömmer om att bli vår tids version av Suleyman den store, och återuppbygga åtminstone delar av det osmanska riket. 2016 höll han flera tal där han gav uttryck för att Turkiet har rättmätiga krav på flera grannländers territorier. I ett tal vid universitetet Riza i Bursa pekade han på det så kallade ”National Covenant” från 1920. Det var en politisk deklaration från det sista osmanska parlamentet. Resolutionen innehöll Turkiets krav före Lausanne-konferensen som fastställde Turkiets nuvarande gränser. Det pekade ut vissa områden som tidigare hade tillhört Turkiet: Cypern, Aleppo (i Syrien), Mosul och Kirkuk (i Irak) , Batum (i Georgien), Kardshali och Varna (i Bulgarien) och de egeiska öarna (i Grekland).
Turkiet har varit en av huvudaktörerna i kriget mot Syrien, och därifrån har mycket av hjälpen till jihadisterna smugglats in, bland annat det norska stödet. Turkiet har sörjt för att Den islamiska staten kunde finansiera kriget delvis genom att sälja olja från Syrien via Turkiet.
Men även Erdogan har förlorat. Visserligen slipper han att få en oavhängig kurdisk enhet vid Turkiets sydgräns. Men han kommer att tvingas acceptera ett helt befriat Syrien. Varken USA eller Ryssland kommer inte att hjälpa honom att behålla militär kontroll i någon del av grannlandet i söder.
Turkiet kan ha en del att vinna på den nya situationen i Mellanöstern, men bara genom att inse att kampen för att dominera Syrien är förlorad, för att i stället vända sig österut mot Shanghai Cooperation Organisation (SCO) och den nya ”sidenvägsbältet”. De direkta investeringarna i Turkiet är redan igång och de kommer att öka. Erdo?an måste inse att Washington och Brüssel har lite att erbjuda medan han möts av öppna dörrar i Moskva och Peking.
Kommer det att bli så?
Johan Galtung fick nyligen frågan om han trodde på sin egen spådom om att USA skulle falla före 2020. Han svarade att ”USA har redan fallit”. Det ligger mycket sanning i detta. 2001 startade USA det som i US Army kallas ”Det långa kriget”. Det har nu pågått i sjutton år, och med största säkerhet har de förlorat det.
Betyder det att krigsanstiftarna har givit upp, att tigern är död? Nej, tyvärr. Det kan faktiskt betyda att den blir ännu mer desperat. En skadeskjuten tiger kan bli ytterst farlig. USA hetsar fortfarande till krig mot Ryssland. Amerikanska trupper finns över hela den afrikanska kontinenten. Och USA har fortfarande vapen som kan sätta världen i brand. Och planerna finns och kan sättas i verket på kort tid. När USA bygger baser i Norge är det för att kunna använda dem i en tänkt kärnfysiskt krig med Ryssland.
Donald Trump och de krafter som står bakom honom har förstått att detta också är rent vanvett. Ända sedan valkampanjen har Trump försökt få till en avspänning med med Ryssland. Det demokratiska partiet och de neocons bland republikanerna har försökt hindra honom att göra det. De har till och med hotat att avsätta eller störta presidenten för att hindra avspänning genom hela denna «Russiagate»-hysteri. Helsingforsmötet visade att de nästan förlorat. Presidenten visade sig uppenbarligen stark nog att genomföra detta möte med Vladimir Putin emot en rasande opposition på hemmafronten. Och detta möte har lagt grunden för att kriget mot Syrien avslutas. Nu är det bara en direkt statskupp mot presidenten eller en ”ensam varg” med hjälp att trycka på knappen i det rätta ögonblicket som kan hindra att det faktiskt blir en avspänning.
Strategiskt har USA förlorat. Dollarregimen går mot sitt slut. Världen kommer att omorganiseras antingen USA vill det eller inte. Därför är det så viktigt att det syriska folket ser ut att segra mot övermakten. Därför är det så viktigt att Israels och Saudiarabiens planer för Mellanöstern misslyckas. I det ligger en möjlighet för att storkriget kan undvikas.
…
Artikeln först publicerad på steigan.no, översättning till svenska K Lindelöf.
[…] Les mer her. […]