Teologi och politik hänger ihop i Mellanöstern och de teopolitiska drivkrafterna bakom ”Damaskus fall” ska inte underskattas. Guds fredsplan för Mellanöstern kommer genom Messias, enligt de som förespråkar messianska budskap. Mot bakgrund av att Syrien nu genomgår ett maktskifte blir det intressant med Jesajas profetior från Gamla Testamentet, som förutsåg Damaskus fall: En profetia mot Damaskus: ”Se, Damaskus kommer inte längre att vara en stad utan ska bli en ruinhög.” (Jesaja 17:1).

Jesaja lyfte även det berg där Herrens hus skall stå (Jerusalem), vara det förnämsta bland bergen, upphöjt över andra höjder, dit alla nationer skall strömma. Kännetecknande för budskapet är en ”fredlig bro” mellan Assyrien (nuvarande Irak, Syrien, Turkiet), Egypten och Israel: ”Och det skall ske på den dagen att Herren skall tröska från flodens kanal till Egyptens bäck; och ni kommer att samlas en efter en, ni Israels barn. Så skall det vara på den dagen; den stora trumpeten kommer att blåsas; de ska komma, som är på väg att förgås i Assyriens land, och de som är fördrivna i Egyptens land, och de ska tillbe Herren på det heliga berget i Jerusalem.” (Jesaja 27:12-13).

Trumpeterna blåste extra hårt när Donald Trump, 2017, erkände Jerusalem som Israels huvudstad. Inför amerikanska presidentvalet rådde en religiös stämning på Republikanernas kampanjevent där det uttrycktes att Gud räddat Trump under mordförsöket 13 juli i Pennsylvania. I Israel finns religiösa krafter i den messianska rörelsen som förknippar Trumps återkomst med Messias återkomst, som ska bringa ära till Israel och fred till regionen⁽¹⁾. Framförallt förväntas Trump bidra till att legitimera ”Stormaktsriket Israel” som en ny
regional maktfaktor i ett nytt geopolitiskt landskap. Faktum är att både Gaza och Västbanken förväntas vara under Israelisk kontroll och bosättningarna har intensifierats. Även delar av syriska Golanhöjderna har nyligen annekterats av Israel⁽²⁾. Det är ett nytt Mellanöstern som växer fram vilket potentiellt kan bli en ny regional maktordning – med Israel och även Turkiet som regionala stormakter.

Motståndsaxelns försvagning och Turkiets avgörande roll

Foreign Policy (FP) liknar Syriens och Bashar al-Assads regimkollaps med Berlinmurens fall. Precis som att 1989 präglades av att Polen, Ungern och Östtyskland lämnade Östblocket anses den syriska regimens kollaps vara del av en liknande händelseutveckling som innefattar försvagningen av motståndsaxeln – också benämnd den ”shiitiska halvmånen” och som förutom Syrien bestod av Hizbollah, Hamas och Iran. Därmed är decennier av anti-Israeliskt motstånd enligt FP nu över och västerländskt inflytande kan nu öka i regionen⁽³⁾.

Quincy Institute for Responsible Statecraft (QI) lyfter fram att det Rysk-Ukrainska kriget distraherat Moskva från att fördjupa sina säkerhetsåtaganden i Syrien. Assadregimen som i hög grad varit beroende av ryskt stöd har inte kunnat upprätthålla ett starkt försvar. Dessutom har Irans allierade, Libanesiska Hizbollah, kraftigt försvagats i kriget med Israel och därmed inte haft kapacitet att stötta Syrien. QI menar att det symboliserar en stor förändring i den regionala maktbalansen och anses vara en avgörande förlust för ”motståndsaxeln” som kämpat mot att Israel ska få hegemoni. QI lyfter fram Iran och Ryssland som de som i teorin kan stötta medlemmar av Assads alawitiska koalition. Samtidigt skulle en Assadledd exilregering kunna förberedas på ett återtagande av makten. Tvärtom har händelseutvecklingen bidragit till att aktörerna inte har avsikten att eskalera konflikten, utan acceptera rådande situation, i alla fall på kort sikt⁽⁴⁾.

Snabbheten i attackerna mot Syrien och Israeliska flyganfall anses vara avgörande i att Assadregimen föll så snabbt. Israeliska flyganfall har effektivt brutit ner syrisk militär kapacitet och infrastruktur. Framför allt förstörelsen av syriska militärbaser och broar som förbinder Libanon och Syrien, vilket hindrat Hizbollah från att kunna nå Assadregimen i tid. Dessutom har Israeliska marktrupper förflyttats till en demilitariserade buffertzonen på gränsen mellan Israel och Syrien på Golanhöjderna. Anledningen anses vara att motverka
terrorism, medan kritiken handlar om att Israel de facto har annekterat Golanhöjderna.

I dramaturgins kulisser och vad som nästintill kan tyckas vara en chockartad händelseutveckling har Turkiets roll varit avgörande för Syriens kollaps. QI lyfter att Turkiets president Tayyip Erdo?ans strategiska mål länge har kretsat kring att minska kurdernas inflytande i regionen, framför allt i Syrien. Relationerna mellan USA och Turkiet har därför varit ansträngda, eftersom amerikanska administrationer stöttat det kurdstyrda autonoma styret i nordöstra Syrien – vilket Erdo?an anser vara ett hot. Den 7 december 2024 via Truth Social pekade Trump ut en annan färdriktning som innebär att USA framöver kommer låta de syriska kurderna klara sig själva. Samtidigt har amerikanska styrkor sedan 2019 kontrollerat oljefält i nordöstra Syrien där de samarbetat med syriska kurder. Mycket talar nu för att Trumpadministrationen istället närmar sig Turkiet, vilket ligger i linje med att Ankara vill intensifiera sin kamp mot kurderna i nordöstra Syrien.

Enligt QI har Turkiet länge varit angelägna om att upprätta en buffertzon på syriskt territorium och har ambitionen att använda sina markvinster för att utmana syriska kurder. Förutom att bekämpa syriska kurder lyfter FP fram att Erdo?an strävar efter att utse sig själv till ”ledaren för den muslimska världen” och öka det sunnimuslimska inflytandet i regionen. En del av den visionen har kretsat kring regimbyte av den shiastödda Assadregimen i Syrien. Maktskiftet har skett med hjälp av sunni-syriska rebellgruppen Hayat Tahrir al-
Sham (HTS), som nu agerar interimstyre i Syrien. Erdo?ans sunniregim har ideologiska kopplingar till sunnimuslimska HTS. Faktum är att framväxten av HTS är ett resultat av att Turkiet i ett tidigare skede satte ihop en rebellstyrka, kallad Syriska Nationella Armén (SNA).

Till en början skapades SNA för att bekämpa syriska kurder. Därefter har utvecklingen av rebellstyrkorna kommit att innefatta HTS som fått utökade befogenheter genom möjligheten att styra i Idlibprovinsen(5). FP menar att Assadregimens snabba kollaps delvis beror på att Turkiets stöttat rebellstyrkornas professionalisering och utökade krigskapacitet. HTS utveckling innebär bl a nattliga specialistenheter, självmordsdrönarskvadroner och avancerade kryssningsmissiler(6). Turkiets vägval att bidra till att störta Assadregimen och därmed närma sig USA och Israel är avgörande för framväxten av en ny Mellanösternkoalition med fokus på att inkludera även Europa.

Rysk-Turkiska relationer och en ny Euro-Arabisk energikoalition

Eftersom Ryssland länge stöttat Assadregimen finns all anledning att fundera över de rysk-turkiska relationerna, framför allt i och med Erdo?ans vägval nu i Syrien. Carnegie Endowment for International Peace (CE) pekar ut Rysslands signalerande via ryska medier som avgörande för att förstå hur Vladimir Putin kommer förhålla sig till Syrienkrisen. Över en natt döpte ryska medier om den islamistiska milis som störtade Assad från ”terrorister” till ”väpnad syrisk opposition”. Med andra ord en uppmjukning av tonläget gentemot turkisktstöttade rebellgruppen HTS. Ryssland har enligt CE även bett Turkiet om hjälp med att dra tillbaka
sina trupper från Syrien. Ryska trupper stationerade i olika delar av Syrien, både i centrala öknen och i kurdbefolkade nordöst, tycks ha återvänt till Rysslands militärbaser i Latakiaprovinsen.

CE menar att Ryssland haft en fördjupad dialog med Turkiet, där även Iran deltog, genom Astanaprocessen som syftade till att lösa konflikten i Syrien. Redan 2017 utlovades en buffertzon till Turkiet, då Ryssland dikterade villkoren, men Turkiet har aldrig varit nöjda med maktbalansen. Erdo?ans missnöje över Rysslands inflytande i regionen blev tydligt redan 2016. Då i samband med ett Nato-möte var Erdo?an bl a orolig för den ryska Svartahavsflottan och att Svarta havet skulle förvandlas till en ”rysk sjö”. När Syrien nu tycks vara bortom rysk kontroll under överskådlig tid kommer de rysk-turkiska relationerna handla om säkerhetsintressen i Svartahavsregionen och geoekonomiskt om energiförsörjning. Trots meningsskiljaktigheter har Ankara fortsatt intagit en diplomatisk hållning till Ryssland. En bidragande orsak som CE lyfter fram till att Ryssland inte utmanats är Turkiets beroende av rysk energiförsörjning. Men från och med 1 januari 2025 kommer TurkStream vara den enda exportvägen från Ryssland till resten av Europa. Det här tillåter Turkiet att bli ett ”gasnav” och både få bättre villkor gällande rysk gas och även köpa extra
volymer rysk gas för att återexportera och märka upp som sin egen⁽⁵⁾.

Türkiye Today lyfter att Erdo?ans balansakt handlar om framväxten av en ny Euro-Arabisk energikoalition där framförallt Europa, med hjälp av Turkiet, vill frikoppla sig från rysk gas.

År 2009 föreslogs att en 1.500 kilometer lång gasledning skulle transportera gas från Qatar till Europa, via Saudiarabien, Jordanien, Syrien och Turkiet, men som stoppades av Assadregimen. Det ansågs vara ett strategiskt naturgasledningsprojekt och avvisades av Bashar al-Assad 2009, för att säkerställa Rysslands ställning som primär gasleverantör till Europa. Den nya syriska regimen förväntas återuppta diskussioner om gasledningen. Enligt Türkiye Today har Turkiets energi- och naturresursminister, Alparslan Bayraktar, bekräftat
landets stöd för energiinvesteringar i Syrien. Samtidigt passade Bayraktar på att kommentera förslaget att transportera Qatarisk naturgas till Europa via Syrien och Turkiet, genom att säga: ”Varför inte, när Syrien har uppnått enhet och stabilitets?”⁽⁶⁾.

FP rapporterar att det turkiska utrikesministeriet nyligen uttryckt hård kritik mot Israel som anses vara ett hinder för fred och stabilitet i regionen, genom att Israel ”uppvisar en mentalitet som en ockupant”. Egypten, Jordanien och Saudiarabien har också fördömt Israels annektering av syriska Golanhöjderna som ett brott mot internationell rätt och som ett utnyttjande av landets politiska turbulens. I det formativa läge som nu utkristalliserar vinnare och förlorare i en ny regional maktordning, tyder utvecklingen på att Erdo?an inte kommer utmana Ryssland. Snarare kommer Erdo?an fortsätta vara mellanhand mellan Putin och väst. Förmodligen finns Istanbulförhandlingar 2.0 med i kalkylen. Potentiella förhandlingar om Ukraina med Trump i spetsen kan vara ett gyllene tillfälle för Putin att behålla en god relation med Erdo?an⁽⁷⁾.

KÄLLOR
1. Lina Khatib. Assad’s Fall Is the Middle East’s 1989. One of many consequences is the
demise of Iran’s self-styled Axis of Resistance. Foreign Policy.
2. Steven Simon, Joshua Landis. A New Era: Responding to a Post–Assad Syria. Quincy
Institute for Responsible Statecraft
3. Steven A. Cook. Erdogan Gets His ‘Leader of the Muslim World’ Moment. Syria’s change of
leadership has given Turkey’s president the regional influence he has always wanted. Foreign
Policy.
4. Benjamin Byman. The Assads Were Fighting the Wrong War: Syria’s ruling family had
shaped its security agencies to fend off coups, not uprisings. Foreign Policy.
5. Dimitar Bechev. What Does Regime Change in Syria Mean for Russian-Turkish Relations?
Carnegie Endowment for International Peace.
6. Newsroom. Qatar-Syria-Türkiye gas pipeline project: Is it possible after Assad’s fall?
Türkiye Today.
7. Alexandra Sharp. Israeli Forces Expand Operations in Syria. Regional powers have accused
Israel of exploiting Syria’s political instability for its own gain. Foreign Policy.