”Ta fast tjuven” – skriker tjuven…

Torsten Jurell (Foto: Zhu Yu)

För några år sedan höll jag en föreläsning på ett college i Beijing och när det var dags för studenterna att ställa frågor till mig, var första frågan: ”Kan du berätta om er kung…?”. Jag blev överrumplad. Vad kunde jag berätta? Men framför allt, kunde jag återge något som gick att begripa om vår kung och vårt statsskick? Sedan dess har jag för många, åtskilliga gånger, berättat om Sverige.

Ja, vad vet jag egentligen att berätta om Sverige? Vilket Sverige känner jag? – Vindeln? Bagarmossen? Sölvesborg? Danderyd? Råneå? I Sverige finns mina barn, barnbarn. Människor jag älskar, människor som står mig nära.

Skulle jag berätta om Rörstrandsgatan, den lilla geografiska yta där jag har min ateljé så blir det genast svårare. Under ytan på den fantastiska restauranggatan med exklusiva bostadsrätter finns många underbara människor – vänner. Granskar jag folk närmare så är en del trevliga på riktigt, men där är även rasister – trevliga mot mig, men inte mot somliga. Där finns egoister, svin, förskingrare, våldsverkare, gamla ”palmehatare”, allt i en mix av det bästa och det sämsta – så i det stora hela kan jag inte göra någon särskilt vederhäftig bedömning. Jag känner de som ägnar tid att hjälpa ensamkommande med språkundervisning, de som hjälper romerna som tigger och de som är hyggliga, men döljer sitt hat. Där finns de som tycker Jimmy Åkesson är ”OK” men de flesta säger aldrig något.

På ytan är allt välordnat på denna gata, som under pandemin kallas gatan ”Corona-Alley”. Folk trängs, kramas på uteserveringarna – trötta på pandemin… Jag undrar hur många som skulle kunna berätta något klargörande ifall de ombads ”berätta om din kung”.

Den vanliga frågan till mig på Rörstrandsgatan lyder; ”Är du inte i Kina? Hur är det i Kina nu – bortsett från diktaturen alltså?” Tja, Vad svarar man på det? Jag försöker berätta att jag i Kina har älskade vänner, många, många nära, älskade vänner som jag har kontakt med, vissa flera gånger om dagen via WeChat. Jag har en ateljé, en bostad.

Jag kan berätta om granntanten som kommenterar mig dagligen, påträngande nyfiket, i all vänlighet med kraxiga hostningar för hon röker för mycket och den andra grannen med alla små barn som lämnar skorna huller om buller utanför dörren som alltid står vidöppen. Alla som pratar så vänligt i hissen under den långa färden ner till gården. Jag har så många vänner! Ja, jag har en slags ”Rörstrandsgata” även där, i Jingdezhen, med folk i alla åldrar som hälsar och pratar.

Jag vet att de är av precis samma slag som i Sverige. Där är de som är svin, psykopater, de som röker på för mycket, som är trångsynta och bara kan äta det man äter i Kina. Och där finns alla de andra! Jag älskar att vara där. Jag är lika hemma där som på Rörstrandsgatan. Fick jag en ytterligare chans till liv, hade jag inte tvekat en sekund att flytta vidare.

Mölnlycke, som jag ursprungligen kommer ifrån har jag en gång lämnat och vill inte flytta tillbaka till. Men i Kina har jag funnit ett Mölnlycke igen och jag är lycklig de stunder jag kan dela med det som blivit en ny slags hemmiljö med lyckan att vara hemma i Stockholm. Märk väl – jag har inte flytt från ett Sverige likt de svenskar gjorde, som slog sig ner i Spanien för de avskydde den socialdemokratiska skattepolitiken. Jag har inget som jag vill bort ifrån. Jag har bara haft turen att finna något mer – ett Kina som i mycket är väldigt, väldigt likt Sverige.

Så läser jag i dagens Dagens Nyheter, på ledarplats: (Texten refererar till en studie från ”Rand corporation, en Washingtonfinansierad tankesmedja) …” Syftet med studien är att ge USA bättre underlag för hur man kan hantera situationen, inte minst militärt (mot Kina (min anm)).”

Vidare står:

”Men de (tankesmedjan, min anm.) rekommenderar att ta höjd för att Kina lyckas bli ett ’perfekt samhälle’ och då blir konfliktnivån mellan de två supermakterna hög. Ett imploderat Kina skulle däremot leda till att landet förlorar sin plats på världsscenen och blir en obetydlig aktör, men lite talar för detta. Det realistiska – och kloka – för USA och resten av den fria världen är att rusta sig för fler sammanstötningar på nära på alla områden. Det är inte läge för minskade försvarsanslag i väst. Tvärtom. Förutom att stärka militären behövs en lång rad civila insatser för att skydda affärsintressen, infrastruktur, personlig integritet och en fri debatt. Och Europa kan inte förlita sig på USA, EU måste ta ett eget ansvar.”

För fyra dagar sedan tillsatte USA:s president en ny ansvarig för Vita Husets Iranpolitik: Newsweek skriver:

”The selection signifies a hardline push for the administration against Iran in the final months of Trump´s first term as the revolutionary Shite Muslim power cntinues to defy U.S. attempts to force it to change what Washington calls Teheran´s ”malign behavior” across the Middle East.”

Vem är den nytillsatte? Googla på detta namn: Elliot Abrams. Läs denne mans långa meritlista! Han har tidigare tjänstgjort under presidenterna Ronald Reagan och George W Bush. Som biträdande statssekreterare under presidenterna Ronald Reagan förordade Abrams stöd till Guatemalas dåvarande diktator Efraín Ríos Montt. Montt befanns senare skyldig till massmord, tortyr och folkmord (genocid) på ursprungsbefolkningen Maya-lyxil.

Ni kan läsa om hans delaktighet i Nicaragua hur Abrams bagatelliserade och försökte skyla över en massaker på 500 civila. Hur han befanns skyldig att ljuga inför kongressen. Ni kan läsa om Abrams roll i El Salvador och Iran-Contrasaffären. Hur president Georg W. Bush ”återupprättar” honom och han blir betydande i planeringen av Irakkriget – en humanitär, ekologisk katastrof, iscensatt på lögner. En krigsförbrytelse! Därefter om Abrams roll, nyligen i Venezuela. Nu – ansvarig för Iranstrategin!

Om denna tillsättning och vad det kan tänkas innebära i ett explosivt Mellanöstern finns inget att läsa i Dagens Nyheter. Just det – Abrams stöder också Israels bosättarpolitik.

Det är inte Trump jag räds. Det är den konsekventa krigspolitik som USA fört alltsedan atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki. Från president till president och med ett ”imploderat” Kina, menar Dagens Nyheter att – ja, vad tror ni?

”Kan du berätta om din kung?”

Jag bor i Sverige, ändå är det komplext att i korthet beskriva hur landet styrs i praktiken. Förhållandet mellan regent, regering, riksdag, kommuner, myndigheter. Hur beslut fattas i multinationella företag utan transparens. Hur demokratin fungerar i realiteten.

Och fungerar verkligen demokratin i realiteten? I det dagliga livet på Rörstrandsgatan? Var du och jag med att välja att vi skulle gå i krig i Afghanistan? Kunde vi påverka detta? Kan vi häva hemligstämplarna?
”Hur är det i Kina, bortsett från diktaturen?”.
”Vad menar du mer exakt?”

Jag blir väldigt rädd! Rädd över vad som kommer hända mina vänner i Kina. Rädd för vad som kommer hända mina vänner, inte bara på Rörstrandsgatan, jag blir rädd för vad som kommer hända även de som kunde vara mina vänner i Sölvesborg och Råneå när Dagens Nyheter hetsar fram en militär rustning mot Kina.