Norra IP i Sandviken 1963 (Bild: Länsmuseet Gävleborg)
I augusti 1968 begav jag mig till Upsala för att läsa sociologi. Visste absolut nada om själva ämnet. Eftersom svenska var mitt klart bästa ämne i skolan, hade jag funderat på nordiska språk och litteraturhistoria (ämnen som jag, i och för sig, inte visste särskilt mycket om), valde sociologi på ”rekommendation”.
Första veckorna i lärdomens stad skavde. Jag led av svåra acklimatiseringsproblem. En totalt främmande miljö, jag passade inte in. Fria studiegångar tillät mycket egen tid. Ovant för en recentior uppvuxen med arbetslinjen som rättesnöre.
Läsa böcker, det gör man på fritiden! Inte på blanka förmiddagen. Då jobbar man. På en bonad, arvegods från min mormor, i mitt föräldrahem: ”Flinkt arbete leder snarast till vilan”.
Så fort jag hann, tåget hem till Sandviken. Min flickvän, sedermera första hustru och mor till mina barn, hade ett år kvar på gymnasiet. Att hon fanns där, tretton mil bort, drog.
Men jag längtade också, och ännu mer, det trygga och välbekanta. Det som format mig.
Brukssamhället var ett mynt med två sidor. Tillhörighet och gemenskap på den ena. Sociologen Brian Jacksons begrepp working class community, baserat på studier av gruvsamhällen i norra England, kunde även tillämpas på Sandviken och svenska brukssamhällen.
Sträng social kontroll och konformitet på myntets andra sida. Du måste sköta dig och vara ordentlig. Arbeta och göra rätt för dig. Utan att ifrågasätta normer och spelregler. För att få kvarstanna som medlem i detta, kollektivet betonande, working class community.
Gamla kompisar, som bott kvar, har på senare år delgivit mig bilden av en den växande otrygghetens stad i kriminalitetens tecken. Ett helt annat Sandviken. Jag har i tysthet värjt mig.
Knappt velat lyssna på dessa uppgivna kamrater från min ungdom. Ta inte ”mitt” Sandviken ifrån mig!
I torsdags sköts det från män på en plötsligt uppdykande fyrhjuling rakt in i en välbesökt pub mitt i stan. Mannen som var den utsedda måltavlan dödades. Men också en sjuttioårig man, blind, sköts ihjäl. Två andra gäster skadesköts allvarligt.
”På fel plats vid fel tillfälle” som det cyniskt, låter urskuldande, har hetat vid andra tillfällen. Som om det var fråga om en ren olyckshändelse. Blixten slog ned. Och man råkade träffas. Rena oturen.
Mot detta fruktansvärda som skedde denna höst i min uppväxtstad kan jag inte värja mig. Grinden till det som var ”mitt” Sandviken är stängd. Den uppväxt som skedde på rätt plats vid rätt tillfälle.
Redax: Ursäkta slarvet med vem som skrivit detta. Självklart är det Lasse Ekstrand.
Sätt sedan bilden av den flinande Carin Götblad med sin AINA-polisbil bredvid bilden av Mulligans pub på Hyttgatan i Sandviken så får vi något absolut vidrigt.
När det skulle ”döna på Klanberget” menade vi något annat än det som nu sker.
Fy fan!
I dagens upplaga av P1-programmet God Morgon Världen kan man lyssna på Krönika av Katarina Barrling om tilliten till samhället.
Om Voltaires ”Candide-optimisten” han som myntade begreppet ”Vi lever i den bästa av världar” 35 minuter in i programmet.
Nej det är nog inget fel på vare sig Sandviken eller dess invånare. Det är väl bara det att den kriminalitet som funnits i förorter till Malmö, Göteborg, Stockholm nu finns i bara alltför många medelstora städer i Sverige. Inkomster från droghandel men också utpressning och bedrägerier göder gängen.
We don’t need no education
We don’t need no thought control
No dark sarcasm in the classroom
Teachers leave the kids alone
Hey! Teachers! Leave us kids alone
All in all it’s just another brick in the wall!
Djupet i Roger Waters text var länge fördolt för mig. Katederperspektivets ”sanningar” var ju så etablerade att det knappast fanns utrymme för en annorlunda världsbild.
Men till sist förstod jag vad han menade och att skolpliktens indoktrinering från förskolan och framåt syftade till att stöpa alla människor i samma form.
1934 skrev Alva Myrdal i Kris i befolkningsfrågan: ”I alla händelser synes skolan böra kontrollerande omspänna hela den allmänna barnuppfostran i landet.”
Att låsa in barndomen i ett klassrum är emellertid slöseri med tiden då det enda en ung människa egentligen behöver är att lära sig läsa, skriva och räkna, förslagsvis i samma ålder då man lär sig klockan, knyta skorna och cykla. Sedan är det upp till var och en om man vill läsa vidare, lära sig ett hantverk eller förkovra sig i något annat ämne.
”Ibland nuddar vi ämnet då vi pratar om framtidens sjukvård eller äldrevård, men det är mera på ’liv-och-död-nivå’. Vi frågar oss, vem ska ta hand om oss i framtiden, när vi blir gamla eller sjuka? Kommer det vara tillräckligt många som jobbar för att hinna mata och byta blöjor på oss?
Men sällan och aldrig funderar vi över den gigantiska kompetensbrist som kommer att bli akut på alla nivåer i samhället. Förutom läkarbrist, brist på vårdpersonal och hemtjänst så kommer framtidens företag också att blöda. Skrika efter utbildade ingenjörer, jurister, programmerare, elektriker, ja, jag kan rabbla upp alla yrken i världen.
Inom en snar framtid kommer vi inte att hitta människor som kan fylla viktiga roller på myndigheter, i företag och organisationer. Hyfsat snart kommer det inte att finnas tillräckligt med humankapital för att bygga eller upprätthålla samhället. Men det är som att vi inte fattar. Eller bryr oss” skrev Li Skarin i Norrbottens-Kuriren den 8/12–2017.
Sent ska syndaren vakna, men tydligen hade mainstream-media till sist insett att somalier, eritreaner och iranska afghaner inte var lösningen på välfärdsstatens arbetskraftsproblem.
”Vem ska annars ta hand om våra gamlingar?” hade ju varit standardfrasen från dem som välkomnade migrationsinvasionen 2015 innan vändningen kom och Sverige införde gränskontroller.
Då påstods det att det var dyrare att bekosta ”vuxenblivandet” för barn födda i Sverige jämfört med vuxna migranter som enbart behövde svenskundervisning, validering och anpassad vuxenutbildning.
Dock var de flesta migranter inte intresserade av att ta hand om våra gamlingar. I så fall hade de lika gärna kunnat stanna hemma för att ta hand om sina egna gamlingar. En del ville ha utbildning och karriär, andra ville inte ens lära sig svenska utan föredrog den svarta arbetsmarknaden i Orten.
Klart är i varje fall att Sverige befolkning ökat med över en miljon invånare sedan migrationsinvasionen 2015. Idag är det bara att titta på ett klassfoto från närmaste storstadsregion för att inse att ynglingar från Afrika, Asien och Mellanöstern numera är i majoritet i åldersgruppen tonåringar.
Vad underskottet på flickor betyder för framtiden bör inte vara svårt att räkna ut. I varje fall borde Skarin ha betonat den verkliga orsaken till dagens brist på arbetskraft – nämligen aborterna av 1,5 miljoner potentiella medborgare sedan 1974.
För att bibehålla en konstant befolkningsstruktur i ett land krävs ett statistiskt födelsetal på 2.1 barn per kvinna. Det visste makarna Myrdal redan på 1930-talet när de förordade trebarnsfamiljen som också blev normen på 1950-talet. Idag ser vi konsekvenserna av ett för lågt barnafödande i form av en demografisk utveckling som kommer att leda till att det svenska folket har utrotat sig självt inom något decennium.
Benjamin T!
Din fråga om det är fel på Sandviken eller människorna som bor där. Nja. Jag föddes 1949, hade en harmonisk och trygg uppväxt i en stabil, skötsam familj. Förutom att jag, genom mormors bortgång, tidigt påmindes om döden. Visst fanns det ”händiga” människor i Sandviken. Och visst gjorde man bäst i att inte sticka ut. Mitt långa hår i tonåren var många till förtret. Ändå var jag inte ensam om det håret på bruket, inte efter Beatles och Stones. Jag funderade inte så mycket på Sandvikens eventuella särart, det som var, det var. Senare läste jag Evander och Göran Norström, Sjödin hade jag redan läst, och skaffade mig andra perspektiv på staden. Men den stad jag växte upp i var en helt annan än den som nu är. Jag undviker den. Sorgligt nog.
Håkan S!
Du pekar på en MYCKET viktig sak: den demografiska utvecklingen. De som dristar sig till att tala om ett ”folkutbyte” avfärdas som främlingsfientliga och annat fult. Men, som Gunnar Myrdal sa: ”Fakta sparkar.” Siffrorna talar sitt tydliga språk, det hjälper således inte att skjuta budbäraren.