”Jag sa att jag skulle sitta i fem år och det blev tio. På det sjunde året bad jag dåvarande publisher Jan Helin att få sluta som kulturchef. Jag sa att jag inte lär mig någonting längre, att jag är trött på administration och budgetansvar, att jag vill vara närmare nyhetsflödet och bara skriva. Vi pratade om maktens lust och pliktens tyngd, att förr eller senare blir sådana här chefspositioner mer mödosamma än glädjefyllda. Helin förstod men han lyckades ändå övertala mig att vara kvar.”
Ett citat till:
”Dra handen över litteraturen och idéhistorien och känn hur det är meningsskiljaktigheterna som gör världen vacker.”
Läs nu hela Åsa Linderborgs avskedsartikel >>
Problemet är att Åsa Linderborg tillhör dem som själva bestämmer hur många miljoner kronor de har lust att lägga på hög. Om det är för jobbigt att vara chef kan man ju hoppa runt lite till ”ett annat skrivande liv” inom den privilegierade grupp som har livstidsgaranterade höginkomster och inflytandepositioner i Ståckålm.
Då är det väl skäligen meningslöst att själsgrubbla över huruvida man är ”vänster” eller ”socialist” eller ”kommunist”.
Jan Arvid Götesson!
I den odemokratiska monopoliserade mediasituation vi befinner oss i så får väl ändå Åsa Linderborgs insats via Aftonbladet ses som värdefull.
Övrig vänster har ju nästan inte lyckats med någonting, t o m blivit EU-positiv och satt sig i knät på S, C och L. KP och SKP har inte lyckats ragga röster, heller inte valsamverkat brett med folket, inte ens lyckats valsamverka med varann (sic).
Vänstern har ofta varit onödigt ohövlig, med nedsättande ord mot sina meningsmotståndare, särskilt en missnöjd femtedel av vår befolkning, istället för sann argumentation.
Åsa L har däremot verkligen lyckats nå ut till en bred massa, med en hel del mycket viktiga tankar och viktig och sann och hövlig argumentation, tycker jag.
Du kan vara hur avundsjuk på hennes rikedomar du vill. Om någon är värd dem så är det hon. Jag tror inte hon har något emot en hög skatt som skapar ett mer jämlikt samhälle, till skillnad från många andra av politikeradelns karriärister.
[…] TACK ALLA LÄSARE – NI HAR VARIT MITT ELIXIR […]
Martin G!
Du har rätt i att man kan och bör stödja olika inflytelserika personer när de har rätt i specifika frågor, och inte låsa fast sig i allmänna omdömen om dem. Visst skall man tänka på huruvida en persons insats ”ändå får ses som värdefull”.
Men jag talade om något annat: det aningslöst löjliga intryck som Åsa Linderborg ger när hon skriver om det journalistiska chefskapet – en politisk kamppost – som ett privat livsutvecklingsprojekt. ”Jag lär mig inte någonting längre … jag är trött … jag vill bara skriva.” Med namn nämns i avskedsartikeln bara andra adelsmän och adelskvinnor: Jan Helin, Sofia Olsson Olsén, Håkan Jaensson.
De flesta människor i världen har svårt att få något icke nedbrytande arbete, eller något arbete alls. Adelsståndet i Ståckålm kan hoppa mellan mer eller mindre sinekursartade sysslor. Jag undrar bara huruvida verklig opposition kan komma från det hållet i långa loppet, även om viljan var god en gång i tiden?
Jag har inte följt Åsa i alla hennes analyser, men att stöta sig med organisationen/nätverket metoo fick mig att bli intresserad av hennes ställningstaganden. Metoo-rörelsen av kvinnliga journalister hade/har hakat upp sig på kåta medelålders vita män (varför just vita) som i sin kåthet (får man inte vara kåt som man?), vilka gått över gränsen för sin kåthet genomfört sexuella närmanden och fullbordat eventuellt samlag, som inte kvinnan ville kännas vid. Det intressanta ur rättssynpunkt är var skedde samlaget. Hade de träffats innan det skedde. Vem tog initiativet att fortsätta samvaron (attraktionen) i bostaden efter att ha träffats på typ bar/dansställe?
Jag anser att rättssystemet har bättre kunskap än metoo-rörelsen vad gäller kunskap om sexuellt övergrepp. Nej, feminismen är ingen rättvisans instans!