Känner nästan eufori efter läsning av Åsa Linderborgs artikel Kulturens dödgrävare i Aftonbladet 2009-08-11. Tack Lasse för länken.
Johan Lundberg, chefredaktör på Axess är svårt skakad av artikeln och skriver de mest förfärliga saker om Åsa Linderborg på Newsmill 2009-08-11. Han vädjar till S-ledningen att de måtte överväga Linderborgs lämplighet som kulturchef på AB. Även andra är upprörda.
Genom Åsas hela artikel strömmar en frisk syn på konst och kultur, en helt annan än den elitistiskt-terapeutiskt-introverta ”måbraeffekt” som åter dominerar parnassen. Det friskaste är att det folkliga kan vara avvikande och kollektivt frigörande och som även kan se de många små insatserna, det blygsamma formatet, det som har arbetet som sin klara källa.
Lundberg & Co skyr detta som pesten, de blir rädda. De ser därför inte analogin med Weimarrepubliken och att nya patentlösningsgubbar med sina svansviftare kan poppa upp för att ”ställa till rätta”. Lundberg kopplar däremot genast till att vänsterröster i FiB/Kulturfront talar antisemitiskt. Att Sverigedemokraterna stöder Israels krigspolitik kanske han inte känner till.
Faran ligger alltså i att klyftorna ökar. När de som levererar en sådan politik säger sig stå för demokratins grundvärden blir det problem. Mitt praktiska exempel blir som vanligt skolan: När skolan i valfrihetens och demokratins namn segregerar och ökar klyftorna, skiter de undanskuffade snart i demokratin. De kanske till slut tar lagen i egna händer och/eller röstar på någon patentlösningsgubbe.
Andra bloggar om: Axess, Åsa Linderborg, Johan Lundberg, Weimarrepubliken
