Jag har tidigare skrivit om sexuella trakasserier med anledning av händelserna i Köln och We Are Sthlm-festivalen. En av fältarbetarna på festivalen, Martin Eidensten, insisterade på att det inte bara var ensamkommande flyktingbarn som tafsat på kvinnliga besökare.
Diamant Salihu har skrivit ett starkt läsvärt reportage i Expressen som ger en mer nyanserad bild av vad som faktiskt hände under festivalen:
”Innan kvällen var slut hade både Jamshid och Akbar tagits av ordningsvakter, anklagade för att ha antastat flickor. Båda hävdar bestämt att de är oskyldiga. De anser att afghaner pekats ut som tafsande pojkar i medierna. (…)
När de två vännerna hölls kvar i ett tält bakom scenen blev Jamshid provocerad av en ordningsvakt.
Enligt Jamshid sa vakten:
– Vad skulle du göra om jag tafsar på din syster eller din mamma?
Samma person ska, enligt Jamshids berättelse, ha kastat honom under en bänk när hans händer var i bojor bakom ryggen. Jamshid skadade sig i ansiktet och efter samråd med personal på HVB-hemmet polisanmälde han vakten. Hans anmälan lades ned och Jamshid har fått veta att det inte blev något av anmälan mot honom själv heller.”
Men än mer anmärkningsvärt är statistiken:
”När Expressen granskade anmälningarna från festivalen visade det sig att den misstänkte förövaren endast i fyra av fallen var från Afghanistan. I 16 av fallen är gärningsmännen okänd och i flera av fallen sägs inget om etnicitet.”
Endast en femtedel av de utpekade var alltså afghaner. Att de unga männen inte har dömts, eller för den delen nekar till anklagelserna, ses tydligen som helt irrelevant. I det här fallet är man tydligen skyldig tills motsatsen har bevisats, inte tvärtom. Inte heller finns det en tanke på att polisens rapportering skulle kunna vara snedvriden när den särskilt pekar ut afghanska flyktingungdomar som tafsare. Så fort det skrivs någonting negativt om flyktingbarn måste det ju vara sant.
Apropå Köln blev för övrigt en kvinnlig reporter nyligen sexuellt antastad i direktsändning när hon rapporterade från stadens årliga karneval. Mitt framför rullande kamera utsattes hon för män som simulerade sex med henne och tog henne på bröstet. Medias intresse tycks svalt eftersom det med tanke på gärningsmännens europeiska utseende knappast kan kopplas till en fråga om främmande kulturers kvinnosyn.
I mitt tidigare inlägg nämnde jag även våldtäkterna i Steubenville och Maryville, som både slutade med att samhällena vände sig mot de våldtagna flickorna. Den ena av dem tog till slut sitt liv.
Dokumentären ”Audrie & Daisy” skildrar flickornas öde och Democracy Now! har gjort två inslag om den:
Del 1
Del 2
Det finns dock en glädjande nyhet att rapportera. I Kanada har den nye premiärministern Justin Trudeau tillsatt en utredning som ska undersöka saken med de omkring 1 200 kvinnor från landets ursprungsbefolkningar som under de senaste tre decennierna har mördats eller försvunnit. Vi vet naturligtvis vilka det är som kidnappar, våldtar och sedan mördar dessa kvinnor. Vi vet också att det är ett logiskt uttryck för den ideologi som banade väg för det värsta folkmordet i mänsklighetens historia – det på Amerikas ursprungsfolk.
Det är naturligtvis bra att dessa frågor kommer till ytan, även om rasistiska grupper försöker vinna politiska poäng genom att förvränga sanningen. Men det är slående hur vi fördömer kvinnosynen inom vissa kulturer samtidigt som vi blundar för en liknande kvinnosyn när den förekommer inom andra. Thailand är ett bra exempel på detta. Dit åker svenska män för att köpa sex av kvinnor (och flickor), eller för den delen för att hitta en ny fru, gammal nog att vara deras barnbarn. I Thailand anses dessa kvinnor ha dragit högsta vinsten – en man med pengar! Och inget slår ju pengar. Vår oförmåga att fördöma det thailändska samhällets syn på kvinnor beror på att det är något som vi själva kan utnyttja. Då är det bekvämast att luta sig tillbaka och låtsas som ingenting. Det är en helt annan sak när det rör sig om kulturer vars kvinnor vi inte tillåts utnyttja bäst vi vill.
”När Expressen granskade anmälningarna från festivalen visade det sig att den misstänkte förövaren endast i fyra av fallen var från Afghanistan. I 16 av fallen är gärningsmännen okänd och i flera av fallen sägs inget om etnicitet.”
Endast en femtedel av de utpekade var alltså afghaner”
Så, enligt Annika så är okänd! = afghan, och om inget sägs är det inte en afghan. Bra att veta hur du validerar din information. Bara för att media är värdelös på fakta och statistik bör ju inte du vara det Annika.
En av USA:s mest kända astronomer tvingades nyligen att säga upp sig från sin professur på UC Berkeley. Han hade att välja mellan avsked eller att säga upp sig. Han hade sexuellt trakasserat yngre kvinnliga medarbetare och studenter under en följd av år.
Hur det kunde pågå så länge utan att ledningen för Berkeley reagerade är säkert något som kommer att diskuteras inte bara på Berkeley utan på många andra ställen.
Utmärkt skrivet!
Det är märkligt att fördomar och ren och skär rasism fortfarande frodas, när världens största bibliotek inte finns längre bort, än närmaste smartphone/dator, och man lätt kan informera sig om saker och ting.
Astronomen i fråga, Geoffrey Marcy, var 60 år när han gjorde bort sig. Och det är en farlig ålder. Man talar i anglosachsiska länder om ”the fifty-year itch” och det har till och med forskats i varför så många äktenskap bryter upp därför att mannen hittat en 20-30 år yngre kvinna. När kvinnor bryter upp är det mest för att de är trötta på karln, inte att de har hittat någon ung gigolo.
Men varför? Jag var runt 60 när jag inom loppet av ett par år blev vansinnigt förälskad i två kvinnliga arbetskamrater, 25-30 yngre. Som väl var insåg jag det helt irrationella i denna ”kärlek” och lyckades behärska mig i de 2-3 månader innan känslorna lagt sig.
Är det något ”naturen” programmerat i oss män? Sista chansen att göra barn? Ett desperat försök att känna sig ung när tecknen på ålderdom sakta börja göra sig påminda? Eller är det för att vi lever längre nu än tidigare? Våra äktenskap varar i 40-50 år mot tidigare 20-30. Vi har tid att hinna glida isär från våra äktenskapliga partners? Eller är det den moderna kulturen omkring oss, att välutbildade och jämställda kvinnor inte bara finns i vår närhet, utan också är så mycket mer attraktiva än forna dagars ”hemmafruar”?
Så alla ni killar som är 60 eller yngre. Skratta inte åt den amerikanske astronomen. En dag kan det bli er tur.
Per Richard!
Om du läser den länkade artikeln så ser du att detta inte var något som hände när Marcy var 60 år, det började redan innan han fyllt femtio.
Det handlar inte om att han blev förälskad eller gjorde bort sig. Han utnyttjade sin maktställning som professor och handledare till att sexuellt trakassera unga kvinnor som på olika sätt befann i en beroendeställning, och därför kunde förvänta sig och kräva ett professionellt bemötande.
Jag kan inte förstå att detta skulle vara något att skratta åt. Det är beklämmande, och mycket allvarligt att universitetets ledning inte gjorde något under lång tid.
(Jag skulle tro att man kan hitta likheter i mekanismerna på ledningsnivå med det uppmärksammade KI-fallet.)
Men Per, inte varade väl t ex mina farföräldrars äktenskap 20-30 år? När jag tittar i gamla kyrkböcker visar det sig att dom flesta gifte sig i 20-30-årsåldern och levde till ca 70-80, d v s tio år mindre än idag. De hann alltså vara gifta ca 50 år och levde tillräckligt länge för att vara med och fostra barnbarnen. Det var gamlingarnas uppgift på den tiden.
En del anser till och med att denna långa livslängd, kopplat till menopaus och den långa barndomen, var ett av skälen till människans evolutionära framgång. Folk blev gamla nog att hinna lagra en massa överlevnadskunskap och levde tillräckligt länge för att berätta om den för yngre generationer.
Jan!
Du har nog rätt: Mina mor- och farföräldrar föddes på 1880-talet då medellivslängden var cirka 50 år, lite mer för kvinnor, lite mindre för män. Men mina mor- och farföräldrar dog alla efter 50: vid 55, 79, 85 och 98 års ålder. Var detta en lycklig tillfällighet? Nej, ty de hade, eftersom de skaffat barn, alla överlevt de första 20-25 åren av sitt liv och låg då ”bra till” för att leva längre än 50.
Svar till Joakim Nygren:
Det står i artikeln: ”Under de senaste två åren har 36 anmälningar gjorts om sexuella ofredanden mot flickor och unga kvinnor i samband med festivalen We are Sthlm.”
Samt: ”När Expressen granskade anmälningarna från festivalen visade det sig att den misstänkte förövaren endast i fyra av fallen var från Afghanistan. I 16 av fallen är gärningsmännen okänd och i flera av fallen sägs inget om etnicitet.”
Som jag förstår saken var det alltså 36 anmälningar och i 16 av fallen rör det sig om okända gärningsmän, vilket innebär att det finns utpekade tafsare i 20 fall. Av dessa var fyra (en femtedel) från Afghanistan. Men du har naturligtvis helt rätt i att det kan inte uteslutas att det finns afghaner bland övriga (vars ursprung inte nämns), så det hade varit bättre att skriva att det endast är bekräftat att en femtedel av de utpekade var afghaner.
Förr i tiden (på 1970-talet…) sas det alltid att Sveriges historia är dess kungars. Nu verkar pendeln ha svängt, så jag vill bara påpeka att de svenska kungarna under Sveriges stormaktstid blev sisådär 40 år. När det gäller sex var de oftast barnalstrande. Karl XII fick förstås inga egna barn. Fredrik I var en riktig horbock, där hans ständiga jakt efter unga damer med åren blev allt mer pinsam.
Och när det gäller boken som väckte sådant rabalder (2010) ”Den motvillige monarken” av Sjöberg/Rauscher/Meyer om kung Carl XVI Gustaf, så kan jag meddela att den boken var utan korrfel, vilket enligt mitt sätt att se på saken, höjer trovärdigheten. Således tendensen är allmän; kungarna sitter längre och längre och blir bara äldre och äldre, samtidigt som de blir kortare och kortare…
Intressant artikel om ökade skilsmässor bland äldre i SvD. Dock, som Per Richard antyder ovan, medellivslängdsökningen på 30 år beror mest på ökad livslängd för bebisar.