Han är som en teflonpanna, skrev Jan Myrdal om Anders Ehnmark. Ingenting biter, ingenting fäster. Vad jag vet så var de vänner, en tid även grannar i Mariefred.
Vid ett tillfälle var Jan Myrdal och Gun Kessle bjudna över på garden party hos Ehnmark och livskamraten Annika Hagström.
Det minglades och konverserades. Men ingen pratade med Myrdal och Kessle, man skulle kunna säga att de frystes ut. Myrdal hade väl i vanlig ordning skrivit något opassande som inte föll de väluppfostrade vänstermänniskorna, för det var väl såna på partyt, på läppen.
Som att försvara Robert Faurissons rätt att yttra sig skeptiskt om gaskamrarnas existens.
Eftersom han nedtecknar trädgårdshändelsen, förevigar den, måste den ju rimligtvis ha betytt något för honom. Annars hade han väl bara släppt det, ryckt på axlarna åt dylika slätstrukna människor. Om han tog illa vid sig, framgår inte.
Om detta må man spekulera, sociala varelser är vi, vare sig vi vill det eller icke. Socialt responsiva, som den socialpsykologiskt bevandrade Johan Asplund fyndigt uttryckte det.
Det farliga när man skriver för offentligheten, kanske även för skrivbordslådan eller datorns hemliga inre gömmor, är om man börjar ta hänsyn, försöker räkna ut på förhand sannolika reaktioner, och vilka sådana att av olika skäl se upp med.
Kanske tänker att man inte får göra människor illa, man måste lägga band på sig, applicera självcensur.
Man kan ju knappast säga att det var utmärkande för Myrdal, hos honom härskade total illojalitet och kompromisslöshet. Bladet togs alltid från munnen, aldrig något opinionen opportunt avkännande finger i luften.
Det präglade hans språk, mejslade ut hans stil – inte sällan med egenartad meningsbyggnad. Till skillnad från många andra skrivande människor var han alltid läsvärd. Stimulerade ens ofullgångna tänkande, som mest när han provocerade genom att gå på tvärs mot alla andra.
Omistlig – men borta. Texterna finns förstås kvar. Och jag återvänder till dem.
Nå, illojal med vissa reservationer, han var inte felfri. Jag tänker på Kina, när makten med våld krossade protesterna på Himmelska fridens torg. Eller Röda Khmererna i Kambodja. Myrdals försvar för de senare och deras framfart blev alltmer tillkrånglat, nästan krampaktigt.
Kanske enligt principen en förlorad sak kan aldrig räddas.
Men annars traskade han i Titanens fotspår, den hänsynslöse som inte skulle ha drömt om att skriva för att behaga. Skandalskrivare hade Ågust inget emot att kallas.
Finkänslig är ett honnörsord, enligt vissa välkammade. Jag har svårt att närmare ange innebörden, men tror mig förstå vad det står för. Inget som utmärker mig, vad jag vet. Förmodligen genetiskt, min morfar var likadan.
När vi kamrater från Upsala träffade strejkledningen från Malmfälten, Harry Isaksson, Elof Luspa och de andra, var det alltid raka rör som gällde. De lade sannerligen inte band på sig. En fähund var en fähund, om så fähunden fanns inom hörhåll.
Befriande. Ingen kryptisk undertext, inga svårtolkade antydningar eller insinuationer, pang på.
Till skillnad från den akademiska värld som jag tillhörde i decennier, där allt lindas in och man alltid ska hålla masken. Inte visa att man blir arg eller sårad. Nedbrytande psykosocial arbetsmiljö. Undra på att människor mår kack.
Lasse Ekstrands karakteristik av Jan Myrdal är väl riktig. Fast jag håller inte med om ”egenartad meningsbyggnad”. Många har skrivit att Jan Myrdals språk innehölle egenartade drag. Mig har hans prosa alltid synts naturlig, flytande, självklar.
Angående trädgårdsfesten tror jag i princip att det är omöjligt att utröna vad som hänt vid ett möte mellan människor. Stig Larsson hade, om jag inte missminner mig, en annan uppfattning om vad som hände på festen. Hur det egentligen var med Göran Rosenberg och Jan Stenbeck kan vi nog inte heller veta. Men god litteratur är det.
Jo, jag minns den där skrivningen av JM om Ehnmark och teflonet.
Salig Asplund, som du refererar till, är ju med rätta känd för sitt begrepp ”social responsivitet”, och han lägger även ut texten om dess motsats ”a-social responslöshet” och underavdelningen ”asocial pratsamhet”. De sistnämnda som exempel på destruerande kommunikation (som är inlärd till skillnad från den sociala responsiviteten som finns som en medfödd överlevnadsförmåga).
Ibland tror jag nog att vår gode JM var duktig även på dessa två. I alla fall träffade hustrun och jag Jan och Gun samma år som Ehnmark var på väg ut med sin Gramsci-bok (2005). ”Vad tror du om den?”, frågade jag. ”Jo, Ehnmark gör ju ett alltid gott jobb, en bok om Gramsci är en bra sak.”
Så var det med Jan. Han kunde knäppa på och av – och på igen.
När jag läste Jan Myrdals (JM) Inför nedräkningen [Det var där som JM skrev om Annika Hagströms och Anders Ehnmarks sommarfest och han karakteriserar Ehnmark som att han vandrar fram ”…ständigt vänligt leende fram genom tiden som vore han doppad i teflon.” (sidan 218)] blev jag förvånad då jag sidorna 128–129 läste (apropå Myrdals kranskärlsoperation):
”Nu efteråt förstod jag att döden kunde vara en rätt omedelbar möjlighet. Det befriade mig. Jag har alltid upplevt min anpasslighet som ett karaktärsfel och behövt kämpa mot en viss feg försynthet, en ovilja att ta konflikt, en läggning åt det taktiska. Nu, efter hemkomsten från Moskva kunde jag rycka på axlarna och allt detta gled då av mig. Nu när döden lämnat sitt visitkort i hjärtat kände jag att jag hade lättare att göra vad jag ville, skriva vad jag ville.”
Det som förvånade mig var att JM såg sig själv som ”taktisk” jag hade ju ibland upplevt Myrdal onödigt otaktisk. På restaurang Hubertus – efter Myrdalsseminariet – frågade jag JM om detta men fick inte något ordentligt svar.
Citatet ovan visar också på att Myrdal hade kommit till en befriande insikt.
I Myrdals sista bok Ett andra anstånd har han en ganska hård dom över sitt författarskap efter kranskärlsoperationen när han på sidan 99 skriver ”….märker jag att jag inte kan uppleva en verklig övertygelse att dessa mina tjugoåtta arbetsår varit mer än marginell allmän betydelse”. Men visst är han orättvis mot dig själv! Ty efter operationen 1988 har han skrivit betydelsefulla böcker som Tolv på det trettonde (som jag tycker mycket om), storverket Fem år av frihet, När Västerlandet trädde fram, Maj en kärlek…
Tja, även gråsossar i nutid är väl utfrysta i sitt eget parti eftersom de står i opposition till globaliisterna inom samma parti. Då, när jag var ung, hade jag inget klart begrepp om vad socialdemokratins egenskaper stod för. Jag var ju ung och drömde om socialismen åt oss alla lycka bär. I dagsläget har mina drömmar upphört och ser mer nyktert på ekonomiska relationer. Precis som realistiska gammelsossar. De som har stor kunskap att hålla fast vid reglerad marknadsekonomi eller som det också betecknas kombinationsekonomi – en förnuftig ekonomi som tyvärr i dagsläget har skjutits i sank.