Sara Lidman och barnet
I Lifsens rot som är bok nummer sex i Sara Lidmans stora epos om jernbanan sitter man en morgon runt köksbordet. Olga tuktar sin dotter som råkat spilla. Anna Stava som är tålmodigheten själv försöker urskulda det lilla barnet; det är inte lätt att ”hantera de vuxnas kärl – man måste betänka skillnaden i storlek”. Då ryter Olga:
– Det är väl ungen som ska betänka det! Hur ska hon bli som folk om det görs roligt för henne att vara liten!
Den utsagan från tidigt 1900-tal dånar i min skalle som en norrländsk antites när jag läser Terapisamhällets barn – Varför dagens barn inte blir vuxna av Abigail Shrirer.
I det amerikanska terapisamhället är det nämligen tvärtom, skriver författaren, där ska allt och lite till göras så att barnet aldrig ska behöva lämna barndom aldrig behöva känna ens en ynka jobbig känsla, aldrig behöva utveckla en vuxenhet som ser vardagens realiteter ansikte mot ansikte. I terapisamhället ska vi se till att barnen mår bra. Detta kan ske med hjälp av ett terapeutiskt empatiskt och överbeskyddande förhållningssätt i samarbete med tester, diagnoser och mediciner. Barnen ska vara lyckliga!
Så var det tänkt. Hur blev det då för generation Z? Ja, de har blivit den ensammaste, den ängsligaste, den räddaste generation någonsin, sammanfattar Abigail Shrirer. Med denna utgångspunkt ställer hon fråga: Hur kunde det bli så här?
Terapisamtalen
Författaren tar avstamp i en tid (1970–1980-tal) när vuxna började lägga sig på terapisofforna och upptäcka att deras föräldrar var fel. De hade inte tillräckligt bejakat eller sett eller brytt sig. Och just detta ska inte hända med våra barn.
Dessa terapisamtal var, menar Shrirer, början till ett paradigmskifte när det gällde barnuppfostran. Åtminstone hos den amerikanska akademiska medelklassen, gärna med en vänsterprofil, lägger hon till. Den nya paradigmen vilar på ett terapeutiskt förhållningssätt som nu skall ta över exempelvis skolans traditionella kunskapsförmedlande roll. Nu ska det handla om ”socioemotionellt lärande” – ”ja, på matten också!”
Skolan utvecklas till gruppterapi och eleverna blir barn som är ohjälpligt trasiga. Har de inga synliga defekter finns det ändå djupa trauman lagrade i kroppen – ”kroppen håller räkning” och dessa trauman kan bara lösas när minnen återskapas – i terapi förstås.
Branschen
I denna tankevända växer en bransch. Och vad som är hönan eller ägget kommer att bli svårt att utröna. Branschen består av terapeuter och läkemedelsindustri. Vad beträffar terapeuterna är de av ett nytt slag. De sprider sin lära bland icke-terapeuter för nu ska alla bli terapeuter, inte minst lärare och kuratorer. Författaren uppmärksammar att den tidigare professionen var legitimerad och kringskuren av ett statligt (federalt) regelverk av etik och juridik. Nu släpps anden ur flaskan och alla tar på sig att vara terapeut. Från att ha varit en liten, ganska marginaliserad gruppering av psykoanalytiker och psykologer skapas nu en bransch. Och behovet är oändligt, barnen mår ju dåligt – och branschen växer och växer. En bransch i ett marknadsekonomiskt system har två mål: att tjäna pengar och att växa. Och det är precis vad som händer. Branschen och den nya paradigmen där barn är mycket känsliga ingår ett symbiotiskt förhållande som det är svårt för någon part att göra sig kvitt. Vilken bransch sågar av den gren de sitter på? Vilken patient säger upp en behandling som alla verkar rekommendera? Plötsligt finns nya och för branschen nödvändiga begrepp för alla tänkbara och otänkbara tillstånd. Vad sägs om ARFID, avoidant restrictive food intake disorder? Eller ”klimatångest”?
Och resultatet av all denna massiva omvårdnad? Världens ängsligaste och räddaste generation.
Shrirers metod
Abaigail Shrirer är journalist och använder den undersökande journalistens metoder. Hon besöker barn och deras föräldrar, hon intervjuar folk ur professionen och hon lägger fram hypoteser om vad som ska undersökas, vad som är fel. Hon har tidigare med samma metod skrivit den kontroversiella boken Irreversibel skada, om transepidemin, 2021. (Recenserad hos lindelof.nu)
Det här är förstås en vansklig metod för den som vill strida för en sak. Motargumenten är många: Vilket urval av barn skriver hon om? Vad säger andra professionella än de som intervjuas? Gäller detta bara USA? Angår det alla barn i USA?
Jag skriver under på alla dessa invändningar. Men konstaterar samtidigt att i vårt land finns inte en samlad professionell röst kring dessa frågor. Det som finns är å ena sidan just de ”terapeuter” som Shrirer skriver om, och å andra sidan ett antal skribenter i så kallade alternativa media som talar för en mer traditionell syn på familjer, kön, relationen mellan föräldrar och barn, skolans uppgift och svenska traditioner. I den sistnämnda gruppen hittar vi exempelvis Bitte Assarmo. I min egen profession, den legitimerade psykologens, ser jag inget samlat grepp i dessa frågor. När jag som ung psykolog gick med i Sveriges Psykologförbund så leddes detta av äldre kolleger, Inga Sylvander, Kristina Humble, Barbro Goldinger och andra med traditionella värderingar hämtade från Freud och Homburger-Eriksson. Det vi bland annat lärde oss var att barnaåren skulle ägnas åt lek, latensåldern åt lärande. Skola och bildning var en skyddsmur mot alltför starka känsloimpulser och borde få finnas så länge det är möjligt. Idag har tydligen den muren rivits. Nu ska alla känslor fram. Det är förstås skadligt, menar jag. Tids nog. Tids nog!
I väntan på en samlad professionell granskning av terapi-branschens expansion får vi hålla till godo med journalistiska alster av Shrirers typ.
Shrirer är modig och rapp som en journalist ska vara. Hennes bok är, förutom att den är läsvärd, också spetsad med drastiska formuleringar. Eller vad sägs om: ”Fulla av empati och elaka som fan” eller ”Lyhörda föräldrar och deras odrägliga ungar” eller ”Den man älskar drogar man.”
Hon har förstås inte alla svar men hon sätter upp ett antal rimliga och viktiga hypoteser om vad som bör göras. Hon jämför vad som händer med medelklassens barn i USA (där hon bor) med vad som är barnuppfostran i Japan och Israel.
I sin iver att inte bara vara en teoretisk röst mot den nya känslobranschen dristar författaren sig till att återge en del goda råd: uppmuntra inte ältande, bekräfta inte alltid barns oro, i stället för att skydda barnen mot verkligheten, bygg steg för steg upp ett immunförsvar där barn orkar ta emot svårigheter, misslyckas, förlora men komma igen. Ta inte ständigt tempen på barns känsloliv.
Olga och barnen
Visst hade Olga vid Sara Lidmans matbord fel! Visst måste barn få ha roligt under sina barnår. Väldigt roligt, skulle Astrid Lindgren ha sagt. Men i ett visst skede måste barnen lämna dessa härliga barnår för ett vuxenliv. Så måste det vara. Så där kanske Olga ändå hade lite rätt.
Är de beredda?
Jag hör att politiker i Sverige vill göra upp med woke-kulturen (där terapisamhället ingår). Är de då beredda att återupprätta lärarens kunskapsförmedlande auktoritet? Är de beredda att ställa höga krav på alla barn? Är de beredda att se till att läkarkåren rensar i vad som är rimlig medicinering för barn och vad som inte är det? Är de beredda att låta föräldrar och barn ta konsekvenser av ett kriminellt beteende? Är de beredda att tillsätta en rikspolischef som inte säger om en ung mördare: Vad är det för trauman han bär med sig? Är de beredda att låta stor vara stor och liten liten?
Jag ser fram emot en rejäl debatt i detta ämne.
Leif Strandberg!
Tack för intressant information! Om dagens unga inte blir vuxna, hur kommer ett sådant samhälle i framtiden se ut? Vi vet hur det ser ut idag och det kan bli ännu värre tror du, eller? Det finns föräldrar som lämnar bort sina barn för att de inte klarar av att fostra dessa. De vuxna vet helt enkelt inte hur de skall gå till väga och känner sig därför maktlösa många gånger.
Alla människor och jag tänker på de små barnen är ju olika sedan födseln. Det håller ju inte med att använda samma metod till alla barn. Det fungerar inte helt enkelt. Det finns en övertro på psykologer och läkares förmåga att bota barnen. Möjligen i bästa fall att det går att lindra lidandet eller vad man nu ska kalla det. Som samhället ser ut idag känns det ju som att det är ett straff att komma till världen överhuvudtaget som människa. Det går inte heller att skylla på psykologer psykiatriker eller läkare för övrigt, att det saknas kunskap där. Kanske är det för många teoretiker som prövar nya metoder till ingen nytta?
Säg gärna till här och om vi blir en rejäl debatt någon gång i ämnet. Det går naturligtvis att debattera i ämnet här på lindelof.nu. Det var kanske så du menade.
Leif S!
Håller med om det mesta, men ser ett större problem. Hela vår generation har skämt bort våra barn i någon sorts välmenande tanke att de skall få det bättre än vår generation. Och för att skämma bort behöver man inte vara rik eller ens ha kommit nära en terapisession, något som jag ser i de bägge länder jag känner bäst, Colombia och Sverige. I Colombia har jag en känsla av att unga män är mest förstörda, inget arbete är bra nog eller prestigefyllt nog och resultatet blir att föräldrarna får stå för mat, kläder och tak över huvudet långt upp i åldrarna. Dessa unga män blir också lätta byten för en kriminell sektor där mycket pengar erbjuds, men också en betydligt reducerad förväntad livslängd. I och för sig är det också sant att arbetsförhållanden och löner generellt är usla i Colombia, men många i denna generation har inget emot att deras föräldrar sliter ut sig under samma usla förhållanden.
Utan att generalisera då klart.