Pulitzerprisvinnaren Chris Hedges intervjuas här i det amerikanska programmet Agenda. Hedges har de senaste 15 åren gjort sig ett namn som kolumnist, aktivist och författare. Han har varit en höljudd kritiker av presidenter på båda sidorna av det politiska spektret, och hans bok America, the Farewell Tour, är inget mindre än en rasande appell om att det politiska, sociala och kulturella systemet i landet håller på att kollapsa. Boken och programmet är två år gammalt, men kanske vi äntligen är mogna att svälja detta beska piller?
Styrkan i Chris Hedges argumentation är att han kopplar ihop ett flertal trender och förhållanden som har varit kända en tid. Johan Galtung förutsåg kring år 2000 USAs fall till 2020, och han hade rätt i princip, men han hade fel om tidpunkten… men bara med några år tror jag.
Det har på senare år varit populärt att förutsäga USA:s sammanbrott; som imperiell supermakt och/eller som sammanhållen flerstatsnation. Själv har jag av och till tagit intryck av sådana prognoser. Problemet med dessa förutsägelser är att de endast utgör enkla extrapoleringar av för tillfället rådande statistiska omständigheter, (t ex en okontrollerad ökning av statsskulden, vansinniga budgetprioriteringar, orimlig tilltro till militära lösningar av politiska problem o s v). De underförstådda antagande är att de som främst kommer att drabbas av sammanbrottet – i detta fall amerikanerna – inte är i stånd att vare sig analysera sin situation eller att påverka sitt öde genom en förändrad politik.
Erfarenheten visar dock att sådana antaganden vanligen är orealistiska. USA:s många starka sidor – inte minst på de kulturella och tekniska områdena – talar mer för att man förr eller senare kommer att reda ut sina problem än att landet kollapsar inför allas våra ögon.
Förresten, vilket land är inte överhopat av problem?
Per-Olov K!
Ja, de flesta länder har problem. USAs problem är dock många samtidigt, djupare och svårare att hantera för ett delvis dysfunktionellt politiskt system.
Det engelska imperiet ”kollapsade” också, men UK finns ännu och numera utanför EU. Sovjet-imperiet gick även detta hädan, om än femtio år efter det brittiska, men av detta finns bara drömmar kvar. Kanske har vi något att lära av detta?
Chris Hedges daterar det brittiska imperiets slutliga fall från position som världsmakt till Suezkriget 1956, och Örjan Berner gör samma bedömning i sin nya och utmärkta bok Krig eller fred. Sovjetunionens kollaps inträffade 35 år senare. Sovjetunionen var ett geografiskt sammanhållet land, det brittiska imperiet den raka motsatsen.
Jag reste å arbetets vägnar till Wien för IAEA-möten under en följd av år, och slogs alltid av hur överdimensionerat Wien är i förhållande till det land vars huvudstad det är. Wien var år 1900 världens femte största stad. När dubbelmonarkin kollapsade 1918 fick Tjeckoslovakien industrierna, Italien handeln (Trieste), Ungern och Rumänien boskapsskötsel och jordbruk; kvar blev Österrike, som fick byråkraterna.
Att återupprätta ett imperium är svårt. Det har inte minst Ryssland fått erfara. I motsats till Sovjetunionen är Ryssland inte geografisk sammanhållet. Hade Putins planer på ”Novorossija” lyckats hade han haft en grundplåt till ett nytt imperium. Nu slutade dessa planer i fiasko, och han fick nöja sig med Krim och ett konkursbo i form av delar av Donbass.
I dramatiserad version kan man följa Anthony Edens fiasko i Suezkriget i ”The Crown”. Han ska äntligen kliva fram ur Churchills skugga och så går allt fel.
Sovjetunionens fall tycker jag illustreras utmärkt i den ryska TV-serien ”Brezjnev”. Min favoritscen utspelar sig på Brezjnevs datja, dit den åldrande politbyrån kommer för att övertala honom att inte dra sig tillbaka. Vid den enkla lunchen är stämningen tryckt. Brezjnev beordrar fram en dragspelare och tillsammans sjunger hela sällskapet (en del helt tondöva) den fina ryska folkmelodin ”Om jag hade berg av guld”. Sovjetunionens undergång är nära.
I Wien har jag bara varit två gånger. Första gången sommaren 1967 då en kompis och jag flög dit i avsikten att lifta vidare ned genom Europa till Jugoslavien. Liftandet blev ett totalt fiasko och vi tog istället tåget, vilket var både bekvämare och intressantare. Mitt enda tydliga minne från detta tidiga besök var stadens röda spårvagnar. I Stockholm hade man på tveksamma grunder just gjort sig av med spårvagnarna inför högertrafikomläggningen (i september samma år).
Tjugofem år senare var jag tillbaka i Wien. Nu passade jag på tillfället att ta en ordentlig titt på staden, samtidigt som jag drog omkring med vår då tvååriga dotter i hennes vagn. Min hustru deltog i en europeisk konferens, om missbruksproblem tror jag, och var upptagen under dagarna. Eftersom resan för min del var en nöjesresa bör jag påpeka att jag själv betalade min flygbiljett och min del av hotellrummet.
Den forna kulturhuvudstaden gav ett kluvet intryck. Å ena sidan åtskilliga stiliga – kanske rent av alltför stiliga – byggnader, som nästan gjorde en övermätt av ett allestädes närvarande historiskt arv. Å andra sidan en befolkning som på något oklart sätt tycktes missnöjd med sin situation. Jag fantiserade om att man fortfarande led av fantomsmärtor efter 1918 års geografiska amputationer.
– Men visst sken man upp när man fick syn på min dotter och gullade gärna med henne.
Ändå har Sverige och Österrike mycket gemensamt, såväl historiskt som i nutid. Om detta kan man läsa på regeringskansliets hemsida. Själv minns jag att jag någon gång i slutet av 60-talet (eller kanske i början på 70-talet) råkade stöta på Olof Palme i Kungsträdgården i Stockholm. Palme bar en son på axlarna och gick i sällskap med de gamla sverigevännerna Willy Brandt och Bruno Kreisky.
Per-Olov K!
USA är inte bara ett ”land”. Det är en före detta republik som kapats och gjorts till nav i ett imperium.
(Trots att talmannen i senaten på den tiden, Tom Reed, uttryckligen motsatte sig den av bland andra Teddy Roosevelt understödda omstöpningen av republiken till imperium med orden ”Empire Can Wait”. Reed var för övrigt inte ensam om sin ståndpunkt. Han ingick i praktiken i en rörelse. Den rörelse som lite senare kastade av sig ”America First”…)
Vidare: ”landet” USA är inte bebott av en ensam nation utan av flera.
Vilka då? Ja, identitet är ju inte ras, som bekant. Inte ”klasstillhörighet” heller.
Identitet är kulturgemenskap och språk.
Enligt den katolske kulturkrigaren E Michael Jones, Logos-väckelsens anförare, är de verkliga nationerna i landet USA tre: lutheraner, katoliker och judar. Att de tre nationerna numera talar samma språk är främsta orsaken till det bedrägliga intrycket att USA utgör en enda nation.
”Nationen” USA i landet USA kan inte äga bestånd, för det djuret finns inte. Har aldrig funnits.
Frågan är istället: Kommer inbördeskriget mellan judar, lutheraner och katoliker i den kapade republiken USA att utfalla så att oligarkin kan behålla sitt imperium?
Frågan ger svaret, tycker jag.
Imperiet USA kan inte räddas. Inte ens av Trump och generalerna som står bakom honom.
Och ”good riddance”.
Mats Larsson!
Ryssland var aldrig något imperium. Inte ens under tiden som Sovjet.
Ett kristet kejsardöme underminerades av det brittiska imperiet, det vid tiden enda riktiga imperiet, och störtade samman. Ett kuppstyre tillträdde. Kuppmakarna var galna utopister men erhöll stöd utifrån och kunde därför upprätthålla sitt styre. Tills en realpolitiker knuffade undan dem och inrättade ”Sovjet”. Som nation.
Putins infall på Krim var inget försök att upprätta ”Novorossija”; det var ett defensivt drag avsett att i någon mån hjälpa den ryska delen av Ukrainas befolkning, sedan ett kuppstyre tagit makten. Befolkningen i sydöstra Ukraina försökte att motsätta sig och försvara sig mot nyliberaler, nynazister och andra skumraskfigurer ingående i Nato/EU:s (EU-handläggare: Carl Bildt) kupprojekt i Kiev 2014.
De ryska ukrainarna ville ha mycket mer hjälp av Ryssland än de fick. Åtskilliga ryssar var ivriga att gå dem till mötes. Putin, som i motsättning till de oligarker som styr i USA, är en försiktig general, höll sin insats till ett minimum.
Det är rätt märkligt att du misstar dig så grovt på imperierna, Mats Larsson. Men du hör kanske till dem som inte… inser att vi svenskar själva lever i ett imperium. Ett som vi låtsas att det inte finns.
Omdömet mår inte bra av självbedrägeri och lögn.
Örjan Berner, Sveriges Moskvaambassadör 1989-1994, skriver i boken Krig eller fred (2020):
”Sevastopol grundlades av furst Grigorij Potemkin som en marinbas för det ryska imperiet [sic] och blev Rysslands viktigaste örlogshamn vid Svarta Havet.” (sid. 314)
Slår man upp ryska Wikipedia kan man läsa om ”Rossijskaja Imperia” 1721-1917.
Om Ukraina skriver Berner: ”Den ryska aggressionen har skapat bitterhet och hat i Ukraina. Kriget [i Donbass] förgiftar relationerna mellan de båda staterna och kommer att så göra under överskådlig tid, Putins dröm att förena de båda i ett rike är mycket långt ifrån att bli verklighet. Kreml har förstört relationen med sitt viktigaste grannland som borde stå Ryssland särskilt nära, historiskt, kulturellt och känslomässigt. För Ryssland måste konflikten anses vara ett strategiskt misslyckande.” (sid. 318)
Mats Larsson!
Jag har beställt Berners bok men ännu inte fått den. Det är klart att Ryssland i sammanhanget begick ett brott mot FN-stadgan. Men vi vet också att det idag inte talas om vare sig ett ukrainskt Nato-medlemskap eller ett ukrainskt EU-medlemskap. Så varför tala om ett strategiskt misslyckande.
Bo P!
Jag citerade Örjan Berner, så frågan bör ställas till honom. Min uppfattning är, att det inte i första hand var annekteringen av Krim, som var helt oblodig, som skapat den förgiftade relationen, utan Rysslands krig i Donbass.
Jag citerar Sven Hirdman (Sveriges Moskvaambassadör 1994-2004) och Pierre Shori från fib.se:
”Detta har inte heller hindrat oss från att fördöma brott mot mänskliga rättigheter och folkrätten, som vi gjorde tidigare mot USA:s Vietnamkrig och när det gäller de ryska övergreppen i Ukraina och Belarus.” (Första delen av meningen i fetstil i originalet.)
USA:s brutala krig i Vietnam nämns alltså i samma mening som de ryska övergreppen i Ukraina.
Mats Larsson!
Eftersom jag inte läst Örjan Berners bok än ville jag inte uttrycka mig alltför kategoriskt. Men själv skulle jag nog säga att såväl Ryssland som Ukraina i sammanhanget fick betala ett högt pris. Ryssland för att man satte stopp för Ukrainas ambition att bli såväl ett Nato-land som ett EU-land. Och Ukraina för att man hade den ambitionen.
Bo P!
Saken är väl ganska enkel. Läs Örjan Berners bok och återkom.
Jag har citerat två tidigare svenska Moskvaambassadörer. Jag håller med dem, vilket jag tror framgår av vad jag skrivit under flera år på denna blogg.