Mina barn gick i ”elementary school”, som omfattar förskola tom femte klass, några kvarter hemifrån. Någon vuxen gick med dem dit, gatorna var rätt hårt trafikerade. På eftermiddagen hämtades de också av en vuxen. Någon skolperson måste vara kvar tills den siste ungen tagits om hand av känd vuxen. Kom en förälder sent betydde det obetald övertid, och de var sura.
Ville barnet ha skolmåltid skickade man med några dollar att överlämnas till ansvarig person varje morgon. Denne räknade sedan hur många som betalt och rapporterade siffran till ett skolkök någonstans, som sedan levererade rätt antal mål. Barn vars föräldrar kunde bevisa att de var fattiga fick gratis mat.
Det var en kommunal skola, välskött och med duktiga lärare, de flesta lite äldre. Ett tag riskerade den nedläggning, eftersom den knappt hade ett par hundra elever. De flesta barnen hade invandrarföräldrar eller var själva invandrare, till övervägande delen från Kina. En del hade vietnamesiska namn. Några var ryska invandrare och några ”vanliga” amerikaner. Våra barn trivdes.
Det enda jag hade lite svårt för var the Pledge of Allegiance.
The Pledge (pant, högtidligt löfte, utfästelse) of Allegiance (undersåtlig tro och lydnad, lojalitet) skrevs 1892 och lyder:
”I pledge allegiance to my Flag and the Republic for which it stands, one nation, indivisible, with liberty and justice for all.” (Jag lovar tro och lydnad mot flaggan och republiken som den representerar, en nation, odelbar, med frihet och rättvisa för alla.)
Varje morgon ställdes barnen upp på led medan den amerikanska flaggan hissades. Sedan läste alla i kör ”the pledge” med handen på hjärtat. Enligt instruktionen står alla i givakt. Alla lärare läste förstås med och för det mesta någon förälder också.
I praktiken är denna ceremoni obligatorisk för alla amerikanska barn. Den anses särskilt viktig för att göra invandrarbarnen till goda amerikaner.
Kongressen i Washington öppnar alltid sina möten med ”the pledge” liksom lokala legislaturer. Skolavslutningar inleds förstås också med att alla lägger högra handen på hjärtat och unisont läser ”the pledge”. Och liksom vi i forntiden hittade på nya, roligare texter till populära psalmverser, så hittar amerikanska barn på mindre högtidliga varianter av ”the pledge”.
Till ceremonin hör att man ska stå i givakt med högra handen på hjärtat under uppläsningen, samt blottat huvud.
Texten ovan skrevs av en pastor, tillika kristen socialist, sägs det. Men redan på 1920-talet ansågs den för otydlig. Vaddå ”my Flag”? Tänk om invandrarungarna trodde att det var deras föräldrars hemlands gamla flagga de svor lydnad under? Texten ändrades till ”the Flag of the United States of America”.
Lite senare dök ett annat problem upp. Fram till 30-talet skulle barnen (och alla andra) vid ordet ”flag” sträcka ut högra armen mot flaggan med handflatan vänd neråt. När den hälsningen blev alltför populär i Tyskland avskaffades den utsträckta armen och nuvarande ceremoni infördes.
På 1950-talet under president Eisenhower skedde ännu ett förtydligande. För att skilja ut sig från den gudlösa kommunismen lade man till ”under God”.
Så här lyder alltså dagens version: ”I pledge allegiance to the Flag of the United States of America, and to the Republic for which it stands, one Nation under God, indivisible, with liberty and justice for all.”
I några delstater är ”the pledge” lag. Några minuter läggs till skoldagen, och den som håller sig undan anklagas för skolk.
Då och då blossar kontroverser upp. Ateister ifrågasätter ”God”, och Jehovas vittnen tycker alltsammans är avgudadyrkan. Ända upp i högsta domstolen har saken ältats. Mest är det nog en fråga om påtvingad konformism. Eftersom jag av naturen är konformist, klagade jag aldrig liksom inte heller barnen.
