Therese Johaug och läppsalvan – än en gång

Vissa debattämnen gör man nog klokast i att undvika, om man inte vill trampa mitt i klaveret. Dagens sanningar är ju ofta morgondagens lögner och vice versa. Oväntade nyheter, sensationella utspel och inte minst rykten, infama eller andra, kan ställa allt på sin spets och förvandla ett obestridligt A till ett lika obestridligt icke-A.

Men jag utmanar ödet och skriver i det följande om de akuta problemen inom norsk längdskidåkning och om det trauma som nyligen drabbat en av dess största kvinnliga stjärnor:

Det var den 4 september i år som Therese Johaug fick salvan Trofodermin av norske landslagsläkaren Fredrik S Bendiksen under ett höghöjdsläger i Italien. Denna salva, inköpt på ett närbeläget apotek av doktor Bendiksen, använde hon för att kurera sina brännskadade läppar. Fredagen den 16 september dopingtestades Therese J, och tisdagen den 4 oktober fick hon veta att spår av den anabola steroiden Clostebol hade upptäckts i hennes urinprov. Den 13 oktober offentliggjordes affären. En vecka senare avstängdes Johaug på två månader av ”Antidoping Norge” under pågående utredning av ärendet.

Johaug säger sig ha använt salvan i god tro mot det irriterande munsåret. Hon ska också, uttryckligen, ha frågat Bendiksen om nyttjandet var riskfritt och fått ett jakande svar av honom. I så måtto tog hon personligt ansvar helt enligt regelboken. Men på läkemedlets förpackning återfanns – som vi alla sett – en varningstext som angav att innehållet var doping-klassat.

OM läkaren och/eller Johaug observerat varningen men ändå negligerat påskriften och ”chansat”, så vore det givetvis oförsvarligt och värre än ett brott. Det skulle i så fall röra sig om ren och oförfalskad dumhet med en kännbar påföljd som yttersta konsekvens: 2 till 4 års avstängning från allt tävlande.

Emellertid tror jag fullt och fast på Johaug med betoning på ”tror”. Hennes berättelse förefaller både rimlig, sannfärdig och vederhäftig. Ville hon förbättra sig som skidåkare med hjälp av otillåtna medel, så vore en läppbalsam innehållande den rätt verkningslösa steroiden Clostebol troligtvis det sista hon skulle begagna. Fuskande skidåkare håller sig till EPO och bloddoping. I helhetsbilden ska också vägas in att Johaug har dopingtestats otaliga gånger, varav 19 gånger år 2016, under sin jämförelsevis långa karriär, alltid med negativa resultat (frånsett det nu aktuella ärendet…).

Mycket har sagts och skrivits om den norska skidåkarelitens faiblesse för astmamediciner. Är det inte betänkligt, har det hetat, att också kärnfriska åkare väster om Kölen erbjuds astmamediciner – och är inte världscupsegraren, Martin Johnsrud Sundby, avstängd just p g a rundhänt medicinering? Både ja och nej. Att ta hjälp av astmamediciner i förebyggande syfte strider inte mot regelverket och är alltså inte förbjudet. Men WADA – Den internationella Antidoping-kommissionen – hävdar att profylaktiskt medicinbruk av den typ som norsk skidåkning tillämpar är oetiskt, och i det kan man livligt instämma.

Vad astmatikern Johnsrud Sundby beträffar, så missade han en dispens-ansökan, vilket kostat honom två månaders suspension. Det är hela saken i hans fall, och den är med förlov sagt rätt bagatellartad.

Tilläggas kan att hela fem av de sju bästa kvinnliga åkarna i Norge lider av astma mot endast två av de manliga (Sundby och Niklas Dyrhaug). Astmatiska skidåkare är av lätt insedda skäl ungefär lika vanligt förekommande som ishockeyspelare med hjärnskakning.

Men åter till Johaug och till huvudspåret:

Som idrottsman- eller kvinna har man (1) ett personligt ansvar för vad man stoppar i sig eller smörjer på sig. Samtidigt har deltagarna i norska skidlandslaget, via undertecknade kontrakt, förbundit sig att (2) alltid följa sin landslagsläkares ordinationer och rekommendationer. Det säger sig självt att (2) och (1) inte automatiskt är förenliga med varandra. Om Therese Johaug talar sanning – vilket jag som sagt utgår från att hon gör – så kan jag möjligen anklaga henne för att ha varit oaktsam och ouppmärksam genom att slänga emballaget med sårsalvan utan att läsa påskriften. Men om nu detta är ett allvarligt brott, så är vi alla gravt kriminella.

Den som aldrig i sitt liv har varit ouppmärksam må kasta första stenen!

Jag tror inte ens ett ögonblick att svenska eller norska skidåkare ägnar sig åt systematiskt fusk. Skulle Charlotte Kalla, Anna Haag, Stina Nilson, Jennie Öberg eller Ida Ingemarsdotter fastna i ett dopingtest utan att nöjaktigt kunna förklara sig, så skulle jag bli ytterligt förvånad. Sin misstro mot och sitt förakt för allt vad doping heter torde de alla ha insupit med modersmjölken och genom otaliga diskussioner i senare livsskeden – i likhet med Johaug. Att ”kultur” och traditioner är andra i t ex Ryssland, Turkiet, Kazakstan, Vitryssland, Kirgizistan och, tidigare, i Finland … det vet vi.

Men – att den norska och svenska skideliten skulle ägna sig åt avancerat dubbelspel finns inte på min världskarta.

Avoghet och illa dold skadeglädje har kännetecknat många, ja alltför många, av presskommentarerna i Johaug-fallet. Det är något annat än sund skepsis och välgrundat tvivel. Ibland har det känts som om nättrollsmaffian lyckats ockupera hela mediesamhället med Lasse Anrell (Nya Wermlands-Tidningen), Ludvig Holmberg (Expressen) och Johan Croneman (Dagens Nyheter) som de värsta hetsporrarna och tommast bullrande tunnorna.

Varje dopingärende måste självfallet behandlas för sig och särskiljas från alla övriga ärenden. Therese Johaug sitter inte nödvändigtvis i samma båt som Marion Jones och Ludmila Engquist bara för att hon i likhet med dessa gråtit under presskonferenser. Besynnerligt nog måste detta påpekas.

Det rådande debattklimatet är oss en bedrövelse.