En regntung vårvinterdag år 1866 försvann unga Laura Foster under gåtfulla omständigheter från sitt föräldrahem i den lilla staden Wilkesboro i North Carolina, USA, och påträffades död i maj efter några veckors pliktskyldigt spaningsarbete. Miss Foster var gravid och hade uppenbarligen bringats om livet – enligt vad som framkom gissningsvis med en kniv som tillhygge.
Av alla tecken att döma hade förövaren stämt träff med henne ”on the mountain”, sedan utdelat det dödande hugget, därefter omsorgsfullt begravt henne och slutligen flytt fältet.
Brottslingen troddes vara den mördades 23-årige fästman, som kämpat på sydstatssidan i det nyligen avslutade inbördeskriget och av de allra flesta betraktades som en notorisk orosande. Mannen ifråga hade sedan länge ett grundmurat rykte som kvinnojägare. Det kunde rimligen inte vara någon slump, påpekade man, att denne enerverande figur avlägsnat sig från jordytan lika spårlöst som Laura Foster och vid precis samma tidpunkt som hon.
Rättegångsprotokollen från 1800-talets North Carolina ger emellertid inga glasklara besked i ärendet. Oklarheter finns, och jag återkommer till dem.
Obestridligt är i alla händelser att miss Fosters tillkommande, den blott 23-årige, skuddade stoftet av fötterna i samma stund som han kände marken bränna under just desamma. Utan att tveka drog den trotsige pysen västerut, vandrade över stock och sten i Appalacherna, passerade Chattanooga (choo, choo), kastade lystna blickar i riktning mot Nashville men valde att göra halt vid en farm i Tennessee. Där presenterade han sig som Tom Hall och skakade hand med ägaren – major James W. M. Grayson. De två männen log insmickrande mot varandra och utväxlade ömsesidiga hedersbetygelser.
Föga förvånande hade stackars Tom Hall slitit ut marschkängorna under sin flykt från Wilkesboro. Nu undrade han, taktfullt, om han möjligen fick ynnesten att tjäna ihop till nya skodon via ett eller annat svettigt dagsverke hos den förbindlige major Grayson. Denne nickade bifall och lät Hall bli daglönare i noga räknat tre dagar och två nätter. Efter fullgjort uppdrag hastade flyktingen vidare mot nya djärva mål, nu med eleganta märkesstövlar på fötterna.
Men bara timmen senare fick Grayson på nytt oväntat besök, denna gång av ett antal beridna ombud för sheriffen i Wilkesboro.
De nyanlända förklarade med en mun att daglönare Hall brukade skriva sig Thomas Dula, eller oftare Dulah (som uttalas Dooley), och var efterspanad för att ha berövat gravida Laura Foster hennes liv. I nästa minut sadlade männen sina ädla halvblod, laddade revolvrarna och spottade försvarliga doser nordamerikanskt präriesnus i nävarna. Med Grayson i främsta ledet tog man upp klappjakten.
Den ny-, om- och torr-skodde Tom Hall/Dula/Dulah/Dooley blev ett tämligen lätt byte för det beridna uppbådet. Närmare femton kilometer söder om Mountain City gav han tappt utan att bjuda egentligt motstånd och fraktades sedan på hästryggen hela vägen hem till Wilkesboro. De pin färska skavsåren på hans sargade fötter brände som eld.
Några fair trials blev det inte för den infångade. I två rättegångar bestred han all personlig skuld, men likafullt dömdes han till döden för att ha blåst ut sin moatjés flämtande livslåga. Den 1 maj 1868 – ett datum med stark symbolik – hängdes Thomas Dulah i fängelset i Statesville, North Carolina.
En häftig stöt genomfor den olycklige mannens kroppshydda just i dödsögonblicket enligt en lång rad åskådare på likvidationsplatsen. Det ligger förstås nära till hands att tolka denna Thomas D:s reaktion som en våldsam protest mot dödsdomen.
Alltsedan dess brukar man i politiska sammanhang tala om ”68-rörelsen”.
I dag är rättsläget i fallet Dulah till dels ett annat än det var för närmare 150 år sedan.
En av Wilkesboros eldsjälar, borgmästaren Coney Call, utkämpade i åratal ett heroiskt enmanskrig för att återupprätta Dulahs anseende och stämplade de existerande bevisen mot honom som generande otillräckliga: ingen hade sett vad som skedde på brottsplatsen, mordvapnet hade aldrig påträffats, de skilda vittnesutsagorna var motstridiga och andra möjliga förövare existerade. I dag är det en ganska utbredd åsikt att den avrättade utsattes för ett justitiemord.
Vi känner till att Dulah hade ett gott öga till nejdens kvinnfolk och att han, förutom med Laura Foster, troligen inlett ett förhållande med dennas syster Pauline Foster samt bevisligen också med systrarnas redan gifta kusin Anne Foster Melton. Ett klassiskt svartsjukedrama kan ha uppstått. Vem som i själva verket stämt träff med Laura Foster ”on the mountain” lär vi aldrig få veta med säkerhet.
År 1958 lanserade den amerikanska sång- och gitarrgruppen The Kingston Trio sin oförglömliga brak-succé Tom Dooley, som i månader och år toppade popmusikens alla hitlistor i stora delar av världen.
If it hadn’t been for Greyson / I’d be in Tennessee, heter det i refrängen. Just det – om bara inte den satans Greyson funnits, så hade ”jag” (Dooley) kunnat rulla hatt i Tennessee.
The Kingston Trio grundades 1957 av Dave Guard, Bob Shane och Nick Reynolds. Tämligen omgående fick de tre skivkontrakt med Capitol Records och följde upp sin osannolika Dooley-hype med Worried Man, Greenback Dollar och flera andra slagnummer. 1966 lades gruppen ner.
På förhösten 1959 plågades Sverige av den filmatiserade Hollywood-kalkonen Tom Dooley – rebellen. Men den celluloidremsan hade i praktiken inte ett dyft att göra med den reellt existerande Dulah och förtjänar bara att sablas ner. Dock ska sägas att själva titelrollen spelades av 23-årige Eugene Mauritz Orowitz, känd under pseudonymen Michael Landon och än mer känd som ”Little Joe” Cartwright i ett något senare skede.
Inför Olympiska Spelen i Rom, 1960, var Orowitz påtänkt som spjutkastare i det amerikanska OS-laget och var en hårsmån från att kvalificera sig. Efter en serie folkparksturnéer i Sverige och efter ett tiotal år som aktör i och regissör för Det lilla huset på prärien gick han bort i cancer vid 55 års ålder.
TOM DOOLEY
I met her on the mountain
And there I took her life
Met her on the mountain
And stabbed her with my knife
Refräng:
Hang down your head, Tom Dooley
Hang down your head and cry
Hang down your head, Tom Dooley
Poor boy, you’re bound to die
This time tomorrow
Reckon where I’ll be
If it hadn’t been for Grayson
I’d be in Tennessee
