Thomas Quick-affären

Nedanstående text inkom i min e-postlåda från gamle vännen, matteläraren, långlöparen, drivne skribenten Mats Parner och med ett mångårigt (men nu snöpligen avslutat) medarbetarskap i Värmlands Folkblad. Synd på så rara ärtor, att denna text bara ska nå oss på hans personliga e-postlista. Därför blir Mats nu min förste gästbloggare. Om det blir fler gånger får vi se vad det lider. Välkommen!

______________
Skämt åsido! Den här gången blir det uteslutande allvar, eftersom dagens text kommer att handla om 50-04-26 Sture Ragnar Bergwall och Thomas Quick-affären.

Alla känner vi till att Bergwall har ett kriminellt förflutet. Som 19-åring tafsade han på småpojkar, fem år senare knivskar han en man i Uppsala, och i 40-årsåldern gjorde han sig skyldig till stöld, rån och bedrägerier. Till detta skall läggas hans tidigare missbruk av trikloretylen, alkohol, barbiturater, amfetamin och annat mera. Tidvis har Sture B arbetat på lasarett och som kioskföreståndare, tidvis har han suttit inlåst på diverse anstalter.

År 1991 hamnade Bergwall på Säter, diagnosticerad med personlighetsstörning av klyvnadstyp. Den kommande tioårsperioden, fram till 2001, blev för SB:s del ett sannskyldigt inferno: dels utfodrades han med psykofarmaka i enorma mängder – och var enligt egen utsago ”inte nykter en enda dag under detta skede” – och dels utsattes han nästan dagligdags för en psykoterapi av unknast tänkbara slag under ledning av psykologen Birgitta Ståhle. Det handlade, enkelt uttryckt, om en kombinerad kemisk och verbal hjärntvätt med Bergwall som den tvättade. Denna behandling fick tragiska följder: Sture B gjorde sig omöjlig inför sina syskon, till antalet sex, men än värre var ju att han fr. o m 1993 började erkänna det ena mordet efter det andra, sammanlagt 33 stycken, begångna i Sverige, Norge, Danmark och Finland under en trettioårsperiod. Tack vare sina bekännelser uppmärksammades han, älskades av sin terapeut, ansågs bäst i Säterklassen och fick än mer narkotikaklassade läkemedel att sätta i sig.

Jag törs inte utesluta att SB själv bär ansvar, åtminstone visst ansvar, för sitt handlande under de tio svåra åren, men främst var han ett offer. De väldiga mängderna psykofarmaka och Ståhles underhaltiga terapi räcker långt som förklaringsgrunder. Efterhand vidgick Sture att hans båda föräldrar utnyttjat honom sexuellt, att de försökt döda honom vid ett par tillfällen och att de tvingat honom att bokstavligen kalasa på sin dödfödde bror – Simon – efter att denne brutalt skändats av sin far och mor. Allt det här var grundbultar i Ståhles ambitiöst utmejslade teorier. Bergwalls seriemordsorgier var bara det logiska svaret på hans fruktansvärda barndomsupplevelser, ja, det självskrivna sättet för honom att ”gestalta” vad som inträffat hade. Men inte ett ord var sant. Någon Simon har aldrig funnits, inte ens på planeringsstadiet, och föräldrarnas påstådda övergrepp är lika med noll. O s v.

I april 2001 återkom en viss Göran Källberg som chefsöverläkare till kliniken i Säter. Det innebar en Förändring. Doktor Källberg satte punkt för Sture Bergwalls frikostiga tilldelning av all slags psykofarmaka – eller semikolon, för att använda klarspråk; det krävdes tio månader för att avgifta honom, och under den tiden förlorade han 25 kilo i vikt. I förbifarten gjorde han sig också av med namnet Thomas Quick – Quick efter moderns flicknamn och Thomas efter Thomas Blomgren i Växjö, Quicks första mordoffer debutåret 1964 (då ”förövaren” var bara 14…).

Efter avgiftningen gick Bergwall in i en närmare sjuårig tystnad. Som dömd för åtta mord i sex olika rättegångar var hans liv i princip slut. Vänner fanns inga, och brytningen med syskon och övriga anförvanter tycktes definitiv och oåterkallelig. Ändå levde han fortsättningsvis inrutat och disciplinerat. Han läste åtskilligt, såg på TV – cykel, backhoppning och friidrott inte minst – och vandrade sina 8-10 kilometer i rastgården hela 2474 dygn i obruten följd. Men livet var som sagt tillända. Visserligen fanns avvikande röster. Leif GW Persson, Sten Levander, Astrid Holgersson, Jan Guillou, Kerstin Koorti, Ulf Åsgård plus ytterligare en handfull betvivlade på goda grunder att SB var seriemördare, nekrofil, kannibal och likskändare … men juridiskt sett och i allmänhetens ögon var det precis det han var. Någon återvändo fanns inte.

Men det gjorde det som bekant. En dag år 2008 infann sig journalisten Hannes Råstam (1955-2012) i Säter, och tack vare Råstam, som arbetade systematiskt och helt utan förutfattade meningar, började allt ställas tillrätta.

En rad läkare, jurister och massmedierepresentanter ingick i Team Quick, dvs. i det samspelta Knutby-gäng som legat bakom hela denna bisarra rätts- och vårdskandal, men fem aktörer har utmärkt sig mer negativt än andra: åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, ”minnesexperten” och professorn Sven-Åke Christianson, (brännvins)advokaten Claes Borgström samt den redan nämnda Birgitta Ståhle, psykologen. Deras värv underlättades av Bergwalls allt annat än fläckfria förflutna och av hans seriebekännelser. Ställt utom tvivel är ändå att Borgström – den enligt min mening värste av de fem – på intet vis skötte sitt jobb. Han kvitterade ut fyra miljoner i arvode men gjorde inte stort mer än att stoppa sin pipa, som Leif GW lakoniskt har anmärkt. Tids nog kommer det väl att uppdagas, varför Claes B handlade (eller underlät att handla) som han gjorde. I gengäld är Thomas Olsson, Sture B:s nuvarande advokat, en hjälte och detsamma gäller förstås Råstam, åtminstone i all den utsträckning som hjältar över huvud taget finns.

Den sistnämndes nu i dagarna utkomna opus – Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare (Ordfront) – har jag ännu inte läst, men det skall jag inom kort. Väldigt många kommer rimligen att göra detsamma.

Hur står det då till med Bergwall i dag? Tja, han är en intelligent och ganska beläst medelålders/äldre herre, nu åter med utsökta relationer till sina närmaste och på god väg att frikännas över hela linjen. Troligen är han inte galnare än folk i gemen – vilket i och för sig inte säger så mycket – men om detta kan jag givetvis ingenting veta med säkerhet.

”1600-talets häxprocesser”, utbrister vi och ler milt överseende åt dessa kollektiva amsagor och denna övertro. Nåväl; frågan är om inte den tidens häxorgier var ett under av rationalitet, vetenskapligt pedanteri och juridiskt finsnickeri jämfört med Quickhärvan och Team Quicks burleska framfart. Här finns mycket att lära. Om Sverige, om oss själva och om åtskilligt därtill.

Mats Parner

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Mats Parner, Sture Bergwall, Thomas Quick