ENA SIDAN ÄR jag en relativt obildad människa, med stora kunskapsluckor, brist på klassisk beläsenhet och svårt att hålla reda på siffror och tal. Men å andra sidan vågar jag påstå mig besitta en ganska omfattande bildning som ger mig överblick, styrfart och riktning i många livs- och samhällsfrågor. Visst är det något som helt naturligt följer med ålder, arbete och erfarenhet, men också av selektiv läsning, rena studier samt av samvaro och diskussioner med människor i min omgivning – genom hela livet. Jag ser också en tredje källa till min egen bildning, skrivandet, framför allt det som sker i offentligheten, det som ger någon form av återkoppling.
Bildning är alltså något förvärvat i samspel med andra människor. Det är i högsta grad en social produkt, något som växt fram i människors specifika kulturlandskap.
Bildning kan visserligen ses som en privat egenskap eller förmåga, men är nog främst att betrakta som något gemensamt, något samhälleligt. Det är dessutom i ständig förändring, alltså ingen lättfångad fågel.
En ny bok om bildning
Jag skulle kunna hålla på länge med olika egna funderingar omkring detta. Men jag ska försöka sluta med det och istället övergå till Sverker Sörlins nya bok Till bildningens försvar – den svåra konsten att veta tillsammans (Natur & Kultur 2019).
Han har skrivit denna bok som ett bidrag till rehabiliteringen av bildning som idé i denna tid där världsbilder rämnar. Bildning ska överbrygga motsättningar, förhindra intellektuellt förfall, återupprätta en slags ny stor gemensam tankesfär, som visserligen inte längre finns, men som kanske ändå med lite god vilja kan komma att uppstå och omfattas av de allra flesta. Ungefär så uppfattar jag budskapet i denna bok.
Bokens undertitel – den svåra konsten att veta tillsammans – återkommer på olika vis hela tiden. I detta är jag överens med Sörlin. Han nystar också i förhållandet mellan kunskaper och bildning och medger att bildning kan finnas bland människor som inte läser böcker. Alltså bildningens källa är inte alls bara böcker, den har livet och samhället som lika viktiga källor.
En sektor i vårt land som Sörlin anser helt grundläggande för den bildning som tidigare höll ihop samhället, ett samhälle som han liksom alla andra nu ser slitas isär är folkbildningen, med bildningsförbunden och folkhögskolorna som nav. De har varit och borde åter bli de drivande krafterna. Dessa har emellertid minskat i betydelse och statsbidragen har krympts på senare tid, vilket är tecken på att politiken inte ser bildningens betydelse. Klart det ligger mycket i det här. Men här finns problem…
Sörlin är född och uppvuxen i Västerbottens inland och känner väl till folkrörelsernas betydelse för sammanhållning och gemensamma grundvärden. Han är mycket beläst, ja han är häpnadsväckande rikt akademiskt meriterad. Det enda jag kan glänsa med i förhållande till Sverker Sörlin är att jag är 11 år äldre. Kanske betyder det något? Men alltså, till och med en halvbildad mellanstadielärare kan finna luckor och tveksamheter i en framställning av bildningsgiganten Sverker Sörlin.
Vart tog den borgerliga bildningen vägen?
Jag kommer från en annan bakgrund där ett delvis annat bildningsbegrepp var förhärskande; borgerlig bildning. Detta ideal rymde framför allt den så kallade klassiska bildningen och begrepp som bildningsarv eller kulturarv. För den akademiska världen har detta bildningsideal varit helt dominerande och har knutit an till historien långt före upplysningens och folkrörelsernas epok. Den var också i viss mån vägledande för de växande folkrörelserna under 1800- och början av 1900-talet, om jag inte fått allt om bakfoten. Men detta förbigås av någon anledning av Sörlin. Jag undrar varför.
Det var nämligen här det började för mig på slutet av 60-talet. Jag lärde mig simma i borgerlig bildning och sökte i slutet av tonåren efter den stora goda förklaringen till världens tillstånd, alltså den stora historien, och efter vägen framåt.
Den berättande och lyssnande människan fanns där som ett slags ideal. Men hur denna människa hängde ihop med det stora sammanhanget och vad den betyder har intresserat mig sedan dess. Inte helt oväntat blev jag lärare. Jag förstår nu kanske bättre varför.
En annan mer specifik sak förvånar mig i Sörlins bok. I litteraturlistan hittar jag visserligen betänkandet från Läroplanskommittén 1992, som föregick Lpo 94, 1994 års läroplan för grundskolan. Betänkandet hade titeln Skola för bildning, vilket då var närmast chockerande och förknippades med just borgerligt konservativ bildning eftersom regeringen var borgerlig (fram till oktober 1994).
I Läroplanskommittén fanns emellertid professor Donald Broady som för kommitténs räkning utredde bildningsbegreppets ställning i svensk skola och var mycket kritisk till utvecklingen från 70-talet – trots att han själv varit djupt inblandad i den bildnings- och kunskapsfientliga ”progressiva” pedagogiska vågen då. Broadys resonemang griper på ett helt annat sätt tillbaka på ett borgerligt bildningsideal än Sörlins, som jag uppfattar det. Detta är möjligen en detalj, men jag tror detta perspektiv måste finnas med för att förstå bildningsbegreppets komplexitet och för att få grepp om dess djupa historiska rötter.
En bra bok men…
Mycket av det Sörlin tar upp är också mycket bra. Han belyser begreppet från många håll och är ofta träffsäker i sitt språk. Kanske är det så att han koncentrerar sig så mycket på folkrörelsetidens normbildande funktion för att den är lättast att jämföra med. Dessa finns ju trots allt ännu i ganska färskt minne hos många, åtminstone hos lite äldre medborgare. Utan organiserade folkrörelser som lever av sin egen bildningstörst tror inte heller jag att demokratin kan överleva.
Men jag förhåller mig ändå skeptisk till Sörlins klagosång över att folkhögskolor och studieförbund får för lite statsbidrag. Jag tror lika lite att högre statsbidrag till dem (eller politiska partier för den delen) löser bildningsproblemen som att frågan om press- och yttrandefrihet löses med mera Public service och/eller med mera presstöd. Det är frivilligt engagemang och organiserandet av gräsrötter som är demokratins enda garant. När skattesubventioner bär upp istället för medlemmar går det utför med demokratin.
Bildningens roll enligt Sörlins modell verkar gå ut på att få alla att omfatta vissa grundelement såsom faran med den högerpopulistiska och nationalistiska framryckningen samt hoten mot klimatet och miljön. På så sätt ska demokrati, samhörighet och bildning – att veta tillsammans – åter kunna spira.
Men för mig blir då boken plötsligt ganska ointressant och liknar bara alltför många andra välmenande uppifrångenererade försök att ”ena alla om en gemensam värdegrund” för att bevara demokratin. Så enkelt är det ändå inte.
Man kan ju inte ge sig på de människor som tänker själva och försöker förstå sig på en allt mer kaotisk och hotfull värld. Det är inte självklart fel att gamla sanningar ifrågasätts och att många kommer till svårbegripliga och ibland för en själv motbjudande slutsatser. Det är ju faktiskt ofrånkomligt så länge yttrandefrihet råder.
Det är istället de konkreta problemen för de utsatta som måste adresseras och få lösningar. Först om man ser att det nuvarande materiella förfallet (jobb, bostad, sjukvård, skola…) avstannar och att en framtidstro kan skönjas, endast så kan demokratin räddas. I ett sådant samhällsklimat kan också bildningen få en renässans.
”Det är istället de konkreta problemen för de utsatta som måste adresseras och få lösningar. Först om man ser att det nuvarande materiella förfallet … avstannar och att en framtidstro kan skönjas, endast så kan demokratin räddas. I ett sådant samhällsklimat kan också bildningen få en renässans.” Vem är ”man”? Är det Riksdagen, Regeringen, Kommunerna och Regionerna? Finns det verkliga tecken på att dessa arbetar/kommer att arbeta framgångsrikt mot det pågående ”materiella förfallet”?
Vad är det för demokrati som skall räddas? Är det den där kapitalets ekonomiska diktatur råder?
Sörlin drömmer om en tid som aldrig kommer tillbaka. Gör också du det Knut? Den tiden var socialdemokratins. Den tid som nu växer fram, även i Sverige, är högerpopulismens tid. Denna tid kan bli otäck, den måste bekämpas, och det går varken genom att låtsas att den inte finns eller med gammal samarbetspolitik mellan arbete och kapital. ”Till bildningens försvar” verkar inte ha med Sveriges framtid att göra.
Knut L!
Här finns tyvärr ett språkligt problem som kommer att stjälpa alltihop. Det förvånar mig om varken Sverker Sörlin eller den gissningsvis från engelsktalande släkt stammande Donald Broady har skrivit om problemet i sina texter om bildning, som jag inte läst.
Vi skulle vilja försvara bildningen tillsammans med folk från andra länder, förmodar jag. Det vore knappast meningsfullt att sitta i Sverige och vara bildad om vi inte har samma folkrörelse i Oklahoma och Uganda. Problemet är att allas gemensamma språk, standardengelskan, saknar ord för ”bildning”! Därför går det inte att ha en stor diskussion om ”bildning”.
Tyskarna skapade ordet Bildung, och några språk hakade på tåget, som vi svenskar med ”bildning”. Finnarna skapade ordet ”sivistys”. Men den tyska distinktionen Bildung–Ausbildung (bildning–utbildning) kan inte göras på engelska. Ordets makt över tanken omöjliggör en diskussion utanför de få språkområden som tagit till sig det tyska Bildungsbegriff (bildningsbegreppet).
Hur exakt mycket bildad du är kan jag inte bedöma. Men jag tycker det du skriver är för det mesta mycket intressant och tänkvärt, bland det mest läsvärda av det jag läser på nätet.
Håller helt med om att politiken måste prioritera de vardagliga frågorna (arbete, vård, skola, omsorg, pensioner) och på så sätt skapa framtidstro. Då finns grund för folklig bildning som idag håller på att helt rasa samman vilket är ett hot mot demokratin.
Men är det bara detta? Varför hade gamla FiB så stor upplaga, varför fanns det så många studiecirklar om samhällsfrågor tidigare? Jag minns att jag hade en studiecirkel för Televerksarbetare om internationella frågor (vi använde Sven Lindqvists bok Slagskuggan) på tidigt 70-tal. Jag är med på ABF:s årsmöten här lokalt och vet att sånt finns knappt idag. Har kapitalismen tagit knäcken på allt vad arbetarrörelse heter och har högerpopulism blivit enda folkliga rörelsen? Hur vänder vi på det?
Den mycket ordrike professor Sörlin, tillhörande de västerbottniska underbarnen av årgång 1956; Stenmark, Strand, Sörlin, har en fantastisk förmåga att sammanställa intressanta fakta för att sedan stupa på målsnöret/slutsatserna. Redan i den vackra avhandlingen ”Framtidslandet. Debatten om Norrland”, 1988 sker detta. Den slutar i ett jaså. Vad händer sen då? Eller för att uttrycka det leninskt (Sörlin läste ju honom då det begav sig): Vad bör göras! Tanken att folket som bosatt sig ”ytterst i snön” (Sara Lidman) skulle kunna bidra till (ännu) en samhällsförvandling, finns inte i Sörlins tankevärld. Men, Åsele, där han kommer från, har ju faktiskt stampat fram en del revolutionärer. Det var ju i Åsele som Lars Levi Laestadius träffade den ”enfaldiga flickan” (LLL) Maria, samekvinnan som hjälpte honom med språket, det språk som banade vägen för den stora väckelsen. Det är den bildningsväckelsen vi behöver idag. Men var hittar vi en Maria idag? Tydligen inte hos professorn från Åsele.
Statssuveränitet i rättslig mening är förvisso inte någon tillräcklig förutsättning för politisk demokrati, men en nödvändig sådan är den.
Men i vilken skola i dagens EU-Sverige får man lära sig detta? Ja, finns det idag ens någon historiker av facket som tycker om att påminna om detta.
Knut L!
Ingen tycks tro på en ny bildningsrörelse och det är väl en realistisk bedömning. När 500 år av nordatlantisk världsdominans nu går mot sitt slut, handlar det nog mera om att rädda vad som räddas kan.
Sedan Napoleonkrigen har vi inte varit indragna i något storkrig och när en stor majoritet menar att vi skall ha kvar den ambitionen i nästa storkrig, så bör vi kunna klara det även om det i dagens svenska riksdag finns en majoritet för att vi skall vara med i det.
En lagstadgad yttrandefrihet har vi sedan 1700-talet och något organiserat motstånd mot det finns det inte idag även om det finns många som skulle vilja bli av med den.
Statssuveräniteten har vi haft sedan 1500-talet då vi körde i väg Påve-kyrkan ur vårt land. Idag har vi visserligen EU-kyrkan istället men om vi på 1500-talet lyckades göra oss av med Påve-kyrkan borde vi väl idag kunna göra oss av med också denna nya ”kyrka”.
Jag tror alltså inte på någon ny bildningsrörelse. Men jag skulle vilja se en ny Sveriges historia och till ett sådant projekt då gärna kopplat en tidskrift.
För inte så länge sedan hade Anders Björnsson, om jag inte minns fel, en idé om en ny svensk historia men det blev då Dick Harrison som gjorde det jobbet. Det vore intressant att veta hur Anders B idag ser på sin idé.
BILDAD ELLER OBILDAD?
Är följande personer obildade?
De som inte känner igen de första takterna i Beethovens femte symfoni och utropar ”Det är ju Beethovens femma!”.
De som inte har läst Dostojevskijs ”Idioten”.
De som inte vet vilken amerikansk president som godkände bombningarna av Hiroshima och Nagasaki.
De som inte kan svara direkt på följande fråga: ”En vara steg i pris från 300 kronor till 360 kronor, hur många procent gick den upp?”
Personligen dömer jag ingen som missar några av ovanstående.
MEN. Jag anser att den person är obildad som ännu inte fattar att det är bedrägeri i den officiella versionen av vad som hände 11 september 2001 i USA.
Det är en viktigare sak än Beethovens femma.
Den som känner sig träffad kan börja sina självstudier hos Architects & Engineers for 9/11 truth. Där finns även material översatt till svenska.
Detta på tal om viktig eller mindre viktig bildning.
Ja, du Knut L. Begreppet bildning är ett minfält. Kan definieras på allehanda sätt. För egen del tror jag mig vara en hyggligt bildad karl, d v s veta lite om mångahanda ting. Det för mig förvånande är att vare sig Du eller efterföljande kommentarer noterar Folket i Bilds (1933-62; 1971-?) betydelse för bildningen – om än för delvis olika strata i befolkningen. För mig var de 15-16 åren som aktiv i FiB/K en ständigt pågående studiecirkel vilken haft stor betydelse för den jag är idag. Minns särskilt 70-talets diskussion kring ”kritiskt övertagande” av det stora borgerliga kulturarvet. Inte helt olikt de Marx-Engelska resonemangen i brev och skrifter. För mig var dessa FiB-diskussioner svårartat riktningsgivande under följande decennier. Något som hjälpte stort under mina år som facklig utbildare och även i mer akademiska sammanhang (var betydligt mer bildad än diverse professorer, något som gav rätt stora frihetsgrader i den miljön). Nå, nu är läget betydligt dystrare för de efterkommande.
Ja du Hans MG. Du har helt rätt. Jag har många gånger skrivit att FiB/K var mitt verkliga universitet, ett oakademiskt sådant. Även jag studerade ett år historia på 80-talet och upptäckte då att min bildning och överblick räckte långt i dessa sammanhang.
Bertil Carlman!
Jag tror du missar vad som är problemet. Det som gjort ”slut” på motsättningen mellan arbete och kapital är inte de populistiska partierna runtom i EU-Europa utan EU.
De populistiska partierna med sin etnifiering av politiken utnyttjar bara det tomrum som EU skapat.
Inom ramen för det teknokratiska EU finns helt enkelt inte något utrymme för motsättningen mellan arbete och kapital.
I vår tidsålder finns två slags elände: oundvikligt kroppsligt elände och socialt beteenedemässigt elände som i princip skulle kunna undvikas. Till exempel skulle vi i princip kunna undvika krig eller att en uzbekisk arbetare i skuggsamhället slår ihjäl sig på en svensk byggarbetsplats.
Jag kan välja att inte göra livet surt för min granne, men den någorlunda välvilliga folkmajoriteten är som bekant oförmögen att kollektivt göra slut på världens stora onödiga lidande.
En ”bildad” person är rimligen en person som har nog kunskap och insikt för att icke bidraga till världens onödiga elände.
Välmenta projekt för ”bildning” är försök att göra något åt sakernas tillstånd genom att öka medborgarnas kunskap och insikt. Problemet är att varje bildningsivrare vill höja andra till SIN EGEN bildningsståndpunkt. Alla skall vara lika kloka som Sverker S och sluta rösta på dumma Jimmie och Trump, och stödja Greta. Alla bildningsprojekt faller på att de tar upphovsmannen/kvinnan som alltings mått.
Inbillningens roll går ut på att hjärnförsmutsa folket medelst skrämsel lögner och kontrollord som skapa hat, splittrar, skapar otydlighet och hotar demokratin.
Det kan vara t ex felaktig användning/övertolking av begreppen ”höger/vänster”, ”populism”, ”nationalism”, samt den fruktlösa jakten på 0,02% CO2 mitt i en globalistisk frihandel, där de som släpper ut mest CO2 favoriseras av WTO- och EU-reglerna, och INGEN fokuserar på självständighet, ekologisk hållbarhet och beredskap mot evidenta utrotningsevent…
De som säger sig värna demokrati, samhörighet och bildning, verkar i realiteten för monopolkapitalets diktat, valsamverkar inte för att ta sig förbi 4%-spärren tillsammans och låter sig inbillas av ljugande fulmedier.
De som påstår sig vilja veta ”tillsammans”, begår argumentationsfelet ”ad populum” och lever med fulmedias definition, av vad som är konsensus, som ledstjärna.
Vetenskaplig metod bygger INTE på konsensus, men på öppenhet, observation, hypoteser och falsifiering.
Det har varit mycket intressant att läsa inlägget och alla kommentarer. Vad jag funnit är en viss litet negativ inställning till Sverker Sörlins bok om försvaret av bildning, detta skrivet utan kritik snarare har det fått mig att leta vidare om begreppet bildning, som jag finner viktigt och värt att tänka på i den värld vi lever i.
Allt började med Filosofiska rummet P1 med Sverker Sörlin som gäst. Rekommenderas. Redan där blev jag nyfiken på begreppet bildning och började söka på Internet, mycket intressant och där hittade jag även er.
Men idag har jag lyssnat på ett program som behandlar Lärandets idé där 7.2 behandlar frågan. Vad ar bildning? Det är verkligen bra och behandlar begreppet från många vinklar och så att säga i tiden. Hoppas ni tycker det är läsvart.
Intressanta kommentarer här som blandar högt och lågt i kommentarerna till Knut L:s läsvärda artikel. Beträffande bildningsbegreppet och den svenska skolan kanske det finns skäl att gå till det grekiska arvet. I pedagogikhistorien noterar vi att ordet ”skola” kan härledas från grekiskans Scholae vilket har innebörden ”frihet från arbete”. Skolan innebar alltså ledighet och vila men samtidigt en organiserad aktivitet inriktad på tillägnande av Trivium, historiens första läroplan innefattande grammatik, dialektik och retorik. Dessa ämnen avsåg att förbereda alla fria män för att på ett fullvärdigt sätt kunna delta i det politiska livet i Aten som ju vanligen betecknas som demokratins vagga. I ljuset av detta kan ju beskrivningen av skolan som skild från arbetslivet betecknas som korrekt men poänglös. Ungefär som att kritisera idrotten för att vara för motionsinriktad. Det var ju ett återkommande tema, särskilt under 70- och 80-talet, inte minst i den progressivistiska rörelsens retorik. Skolan skulle ”närma sig arbetslivet” och ”utgå från elevernas verklighet”.
Nu tror jag (kanske till skillnad från Knut L?) att de progressivistiska idéerna inte fick något större genomslag i skolornas pedagogiska praktik. Det finns flera forskningsstudier som visar att skillnaden mellan ”konservativa” och ”progressiva” lärare i realiteten var försumbara när man observerade deras agerande i klassrummen. Dock fick progressivisterna en negativ effekt i det att man högre upp i skolhierarkin anammade den här ideologin och lärare som ansträngde sig för att ge eleverna ett bildningsinnehåll inte backades upp.
Det som jag tror har gjort mer skada för bildningsidealet är kvantifieringen och målstyrningen, som ju går helt på tvärs mot det humboldtska bildningsidealet. Jag minns hur jag som kursansvarig på högskolan tillhölls att inte bara ange antal timmar, utan också att i procenttal ange hur mycket som skulle ägnas åt olika aspekter av ett ämnesinnehåll. Det enkla faktum att kunskap har en gestaltkaraktär försvinner som genom en fallucka.
1989 genomgick jag Sveriges första utbildning av FOLKBILDARE på Brunnsviks Folkhögskola på initiativ av ABF. Utbildningen var uppdelad i flera perioder med hemarbete dessemellan. En sak som saknades var om STUDIECIRKELNS arbetsmetod, som jag sätter högst när det gäller arbete med värderingsfrågor.
Bildningsarbete är frivilligt och det viktigaste är att höja den kollektiva bildningsnivån i gemensamt arbete. Mina stora förebilder är FOLKBILDARE, Gunnar Arnborg och bland politiker Bengt Göransson.
När Sverige växte fram som Folkhem var det tack vare alla som arbetade i dom stora FOLKRÖRELSERNA, Arbetar-, Nykterhets- och Frikyrkorörelserna.
För att citera Gunnar Arnborg ”utan folkrörelser får vi ett fascistiskt samhälle”.
Nuförtiden slåss en massa eliter om platser vid köttgrytorna. Folkmajoriteten deltar inte i arbetet hur vi skall ha det i samhället, utan är bara godkända som konsumtionsslavar.
Mats Danielsson skrev: ”Det finns flera forskningsstudier som visar att skillnaden mellan ’konservativa’ och ’progressiva’ lärare i realiteten var försumbara när man observerade deras agerande i klassrummen.”
Jag har inte läst några forskningsstudier. Jag har blott mina egna minnen som elev. De gammalmodiga lärarna sade saker som jag fortfarande minns. Till exempel att kambrium, ordovicium och silur sammanfattas som ”kambrosilur”. Vilket i sin tur gjorde det lättare att minnas devon, karbon och perm. Och sedan gick trias, jura och krita av bara farten.
Progressiva lärare var ansvarslösa och sade inget jag minns. De levde i en annan sfär; det fanns ju saker som EGENTLIGEN var de viktiga sakerna, till exempel att det borgerliga samhällets utbildning var meningslös, i bästa fall. Att Näsijärvi ligger väster om Päijänne var nog ett reaktionärt påstående.
Jag har ett minne från när jag var åtta eller nio år. Jag var redan medveten om att min läsförmåga var skral och att den inte utvecklades som förväntat. Jag noterade även oron för detta hos de vuxna. Men jag tyckte mycket om historia, för då berättade min lärare hela tiden, och jag mindes varenda detalj, det vara bara att lyssna, utan tragglande läsning. Senare fick jag bekräftat att jag var duktig i historia. Min lärare berättade det för min mamma vid något tillfälle, som säkert blev lite stolt och återkopplade det till mig. Varför glömmer man inte sånt? Där formades kanske min syn på lärarskap för livet.